Jag trodde vi hade förlorat Joel. Men han är fortfarande kvar i det här avsnittet också. I det här avsnittet får vi följa Ellie från det att hon går i någon slags skola och hamnar i bråk och får lov att gå till rektorn. Där hon får reda på att hon har två val; att hon kan fortsätta som hon håller på nu eller faktiskt bli något. Hon väljer att faktiskt bli något. På natten får hon påhälsning av en vän. Efter att ha hälsat lite på varandra så berättar hon att hon gått med i eldflugorna. Som är lite emot det Ellie står för. Nämligen Fedra. Men hennes vän vill visa Ellie något så de ger sig ut i natten och klättrar ner för byggnaden. Efter det hoppar de från byggnad till byggnad för att till slut komma till ett galleri. Ellie tror först inte att det går att komma in i gallerian eftersom hon tror att det är en massa infekterade där men hennes vän visar att det är fullt möjligt. När de sätter på strömmen till gallerian så tänds allt upp och Ellie blir alldeles till sig. De gör allt möjligt, som att åka tivoli, tar kort på sig själva i en fotobox, spelar i en arkadhall där de snor pengar från en växelautomat. Det är dock inte bara kul utan Ellie konfronterar sin vän när hon upptäcker att hon byggt bomber som ska spränga det som är Ellies hem för tillfället. Hon blir så arg att hon går därifrån och tänker gå hem när hon i sista stund ångrar sig och går tillbaka. Hon möter sin vän i något slag hallowenställe och fortsätter där sitt festande när de kopplar in Ellies bandspelare i högtalarna och börjar dansa med masker på sina ansikten. Ellie har en varulvsmask på huvudet och hennes vän någon slags clownmask. Under ett tillfälle så kysser Ellie sin vän och hon ber om ursäkt. Men hon säger att det inte finns något att be om ursäkt för. Efter ett tag så avbryts deras festande dock av en infekterad som kommit in i området och som nu attackerar dem. Efter det upptäcker de båda att de har blivit bitna så Ellie avreagerar sin ilska genom att slå sönder allt som hon får syn på. Men det finns inget de kan göra åt det. Man får reda på att de haft en hyfsat fin tid med varandra i alla fall och när vi kommer tillbaka till nutid får vi reda på att Ellie söker efter något. Nål med tråd. Och när hon väl fått tag i det så börjar hon sy igen Joels sår. Och ungefär där lämnas vi i det här avsnittet…

Jag missade gårdagens uppgift så jag gör den idag istället. Frågan var alltså; om jag fick ge tips till mitt tonåriga jag, vad skulle det vara och varför? Till att börja med skulle jag nog inte ge något tips. Jag skulle anta att mitt tonåriga jag har fullt upp som det är med skola och läxor. Att få en till som säger åt en hur man ska vara hade knappast hjälpt. Snarare Stjälpt. Så jag hade nog inte kommit med tips till mitt tonåriga jag. Däremot kanske förslag på saker som man kanske hade kunnat göra annorlunda. Saker som vad man gjorde i skolan eller utanför skolan. Kanske inte vara ute så mycket som jag ändå var. Jag gick miste om så mycket genom att vara ute. Jag hade kunnat vara på fester eller göra något annat roligt som mina andra klasskamrater gjorde. Istället valde jag att vara ute och det var väl ungefär så roligt som det låter…

Jag gick upp på morgonen. Åt frukost och bäddade min säng. Tog cykeln och cyklade förbi ICA knuten, genom Hållets naturreservat, genom centrum och Nyköpings gågata för att därefter komma till Tonys pizza efter att ha cyklat över bron och direkt till vänster därefter. Många gånger hade jag parkerat cykeln på samma ställe och jag hade både gjort det i iskall kyla och solvarma dagar. Men det hade alltid varit samma sak när jag väl kommit in i förrummet till Tonys pizza. Jag hade satt på mig några överdragskläder på mina kläder, kanske tittat i min mobil lite snabbt innan jag lämnade den med alla mina andra grejer för att därefter tvätta händerna mycket noggrant. Vi ville inte ha in någon smitta i bageriet. Inte för att alla brydde om sig om det på jobbet men jag brydde i alla fall om det. Efter det var det dags att arbeta och då brukade jag ofta diska plåtar. Jag gick alltid till Tanja först och frågade vad jag skulle göra men jag fick alltid känslan av att hon egentligen inte ville ha mig där. Men jag jobbade i alla fall alldeles oavsett vad andra tyckte och jag gjorde det bra. Det gällde att vara snabb när man diskade plåtar. Det var en av de anställda som hade visat mig hur man gjorde för att göra det snabbt och ända sedan dess hade jag alltid gjort det lika snabbt. Sprutat upp och ner, upp och ner, känt vattenångorna mot mitt ansikte, ibland tittat på klockan som gick ovanligt långsamt. Jag behövde inte tänka på något när jag höll på att diska plåtar, men när Tanja kom för att ta över diskandet efter mig så var det som för att förstöra för mig rent mentalt. Jag kunde fortfarande fortsätta vika kartonger så jag for inte illa av det trotts allt. Jag trodde att allt var som vanligt, att inget särskilt skulle hända, men så kände jag en kall bris från väggen, ett tecken på att något inte var som det skulle. Jag fortsatte att vika kartonger och allt blev tystare och tystare. Jag kunde inte längre höra de andra arbeta och något hade ändrats med rummet jag befann mig i. Jag kunde se på väggen bakom kartongerna att den hade ändrats till papper när en vind gick igenom den lite då och då. Jag gick fram till väggen och kände på väggen som gungade när jag tryckte på den. Jag tryckte lite hårdare och efter ett tag trycktes ett hål genom väggen. Jag kunde ta tag i där jag hade gjort hålet och riva upp hela väggen tills det inte fanns någon vägg kvar. På andra sidan ramlade det över snö in i rummet och jag kunde se att det var ett snöklätt landskap som fanns på andra sidan väggen. Jag klev ut i snön men eftersom den var flera centimeter tjock så fick jag pulsa för att ta mig fram. Jag tittade bakom mig och rummet var fortfarande kvar där jag alldeles nyss hade vikt kartonger. Det kändes konstigt att alldeles nyss ha vikt kartonger för att nu pulsa i snö. Den blev bara djupare och djupare. Efter ett tag fick jag ta stora kliv för att komma vidare och efter ett tag räckte inte ens det. Till slut var snön så djup att den räckte till ovanför huvudet. Jag kunde känna hur snön tryckte mot kroppen. När jag försökte röra på mig så var det som snön tryckte hårdare och hårdare mot kroppen. Efter ett tag insåg jag att det inte längre var snö som tryckte mot kroppen utan att jag hade bältats i en säng och jag blev livrädd för jag visste inte hur jag skulle ta mig loss. Jag låg och vred på mig medan jag kände hur all snö föll över mig och avslöjade ett vitt rum som jag hade hamnat i. Det gjorde ont precis överallt och jag ville inget annat än att ta mig loss. Men det fanns ingen där och jag var bältad så jag kunde inte ta mig någonstans.