En gång i tiden när jag bodde i en by som heter Kättbo var jag så liten att jag inte ens gick i högstadiet än. Då brukade jag gå upp på morgonen, göra upp eld i vedspisen, göra gröt och gå till anslagstavlan. På vägen så fick jag lov att gå över den här vägen som var så väldigt trafikerad. En gång var jag nära på att bli påkörd. Så efter det var jag alltid så noga med att se åt alla håll att det inte kom någon bil. Sedan kunde jag gå över. Och så gjorde jag varje dag när jag gick i Siknäs skola. Men det gjorde jag bara från femman till sexan. All övrig tid gjorde jag något annat. Något annat som hade med jobb att göra. För Micke ville väldigt ofta ha hjälp med jobb som fanns att göra på gården. Till en början var det bara att klyva ved. Men sedan när vi skaffade djur så gällde det att utfodra dem så det hjälpte jag till med. Jag kan inte komma ihåg precis när vi skaffade djur men när vi gjorde det så fick vi plötsligt väldigt mycket mer att göra. Hur hade jag det egentligen? Där i Kättbo? Det var nog väldigt ofta ett väldigt ensamt liv. Inte många vänner kunde komma över. Men så var ensamheten väldigt ofta självvald. I alla fall när jag gick i högstadiet. Jag ville inte vara med i något gäng som stökade till det för andra. Jag ville vara väldigt ordningsam och på många sätt var jag just det. Förutom den gången då jag rymde hemifrån då. Så på något sätt protesterade jag emot det sätt som vi skulle gå i skolan på högstadiet. Om än undermedvetet men likväl en protest…
Konsten att skriva journalistik
Jag hade väl egentligen behövt hjälp med att skriva den här tidningen. Det är lätt att vara efterklok men när någon sa att hon nog hoppar att skriva tidning så hade jag kunnat fråga om hon vill skriva tidning. För om hon vill skriva tidning så måste ju jag lära henne hur man skriver. Men det känns som jag la fram det mesta på mötet igår. Jag la fram allt jag hade om journalistik; läste upp alla nyheter som ägt rum i Nyköping den senaste tiden och pratade om notisskrivandet där man måste hålla sig till 50 eller 200-300 tecken. Jag upplevde dock att jag blev bemött med arrogans. Så här efteråt undrar jag vad hon ville ha sagt med att hon inte ville skriva tidning. Är det så att hon inte orkar eller bara inte vill? För om det bara är som så att hon inte kan på grund av någon outgrundlig anledning så kan jag inte förstå vad problemet är. Det hettade till en liten stund och jag funderade en liten stund om det var läge att ringa polisen. Vi har en person på boendet som har väldigt svårt med sina känslor. Hon blir väldigt lätt aggressiv och högljudd. Om man dessutom pratar journalistik så kan hon få ett utbrott. Det handlar fortfarande om det här om att ha det som intresse eller vilja. Att hålla på med journalistik alltså. Men journalistik har inget med intressen eller viljor att göra. Det är ofta alldeles oglamoröst. Så jag fortsätter skriva journalistik när jag kan. Jag får återkomma om det har visats intresse från annat håll att skriva journalistik…
Mora busstation
Jag hade ju egentligen inte tänkt skriva något om det men jag saknar ju Naturguidesutbildningen i Älvdalen. Jag saknar alla grejer vi gjorde. Alla turer vi var ute på. Förutom att göra upp eld och klä sig rätt så fick vi lära oss att köra skoter. Och bada isvak. En obeskrivlig känsla där det känns som man blivit av med sina fötter. Men sedan fick man värma upp sig själv med nytt ombyte kläder som var torra och något varmt att dricka. Annars vet jag inte riktigt vad vi gjorde i Älvdalen. Vi var ute väldigt mycket. Så pass mycket att det blev övermycket. Och jag funderade ofta hur jag skulle klara av de tre åren i Älvdalen. Speciellt med tanke på att jag bodde i Mora. Tog bussen tidigt på morgonen för att byta till buss mot Älvdalen i Mora busstation. Kanske att jag har något mer att skriva om Mora busstation? Något om alla de bussar jag tog där. Någon gick till Kättbo, någon till Älvdalen, någon ända till Idre. Det gick även bussar till Våmhus och Orsa. Bonäs som jag bodde i tre månader. Så många minnen jag har att skriva om. Jag är ledsen om jag stör men det känns fortfarande som jag bor i huset i Bonäs. Så den som bor där får flytta på sig lite. När jag skriver om källaren. Och mellanvåningen. Och övervåningen…
På rymmen
Jag börjar få allt svårare att hitta på saker att skriva om Kättbo om. Men jag har en grej där jag var i skogen utanför huset i Kättbo. Nästan varje dag efter skolan så rymde jag ut i skogen. För att bara vara eller något liknande. Egentligen visste jag väl inte riktigt vad jag skulle göra i skogen. Det lärde jag väl mig först på gymnasiet i Älvdalen. Där jag började Naturguidesutbildningen där jag lärde mig att göra upp eld utan att tända upp skogen genom att gräva bort mossan. Man fick vika undan mossan med alla rötter och så och så fick vi göra upp eld utan papper. Vi fick använda näver och torra kvistar. Så jag lärde mig mer när jag gick i Älvdalen. Även hur man klädde sig rätt. Så jag kan sakna det utelivet. Men i Kättbo var jag varken klädd rätt eller hade någon kunskap om hur man skulle klara sig ute. Jag har egentligen svårt att begripa hur jag klarade mig att vara ute så mycket som jag gjorde i Kättbo. Men jag kan också minnas katten Elvin och getterna och alla andra djur vi hade då. Så nog finns det att skriva om Kättbo än. Det gäller bara att komma på vad jag vill skriva…
I väntan på vintern
Det är tungt att gräva i landet. Men jag tänkte göra det i helgen. Någon gång. Jag tänkte rensa ogräs. Och slänga ruttna äpplen i komposten. Det finns så mycket att göra. När man har ett land. Att ta hand om. Jag hoppas att jag lär mig odla någon dag. Det är så tråkigt när det man planterar vissnar. Bara för att man inte vet hur man ska ta hand om sina plantor när man satt ner dem. Men nu är det ju höst och nu ska man göra saker som att plocka svamp och lingon. Vilket jag inte gjort än. Men jag väntar bara på vintern. Jag vill bara ha det vita. Det blir så mycket ljusare då…
