Idag började jag dagen med att göra mig ett par knäckebrödsmackor och pulverkaffe. Idag fick jag samtal av god man som ville komma och ge mig mitt nya kort och få lösenord till streamingtjänster av mig. Något jag inte vet om man får göra. En arbetskamrat sms;ade mig och frågade om jag skulle komma till jobbet idag. Jag svarade nej och han svarade okej. Han ringde kort därefter och då förstod jag precis vem det var. Han berättade att de hade rensat ogräs och att de saknade mig på jobbet. Det var skönt att höra att i alla fall någon saknar mig på jobbet. Det blir lätt ensamt att sitta i sin lägenhet. Jag har skrivit om det flera gånger nu och skriver det igen att det lätt blir en känsla av övergivenhet att sitta ensam i sin lägenhet. Men så ringde jag mamma också och då berättade hon att hon fått kristallsjuka. Det är något som sitter i örat och som gör en alldeles yrslig och illamående. Jag tvekade att åka till henne först men hon sa att det gick bra så jag tog bussen till mamma. Men först stängde jag av datorn och radion. Jag har märkt att datorn gått lite trögt på senare tid så jag ville att den skulle vila sig lite. Väl hos mamma så hälsade Bella på mig. Mamma hade redan lagat mat som var panerad fisk, potatis, bearnaisesås och hackad kål. Till maten såg vi färdigt filmen Mufasa. Till efterrätt åt vi honungsmelon som Bella tyckte om också. Jag försökte hitta någon bra källa till att lära mig mer om skjutningen i Uppsala men har inte hittat någon annan källa än polisens hemsida. I alla fall så var det inte det jag tänkte på när jag var hos mamma. Och efter maten åkte vi till ICA knuten där jag handlade päron, mjölk, chips, Mer päron- och äppeldricka, stor fantaflaska, knäckebröd, paj och matlåda. Efter det åkte vi till Pålljungshage till apoteket där mamma köpte något för sin yrsel och jag för min allergi. Jag nämnde det att jag tyckte att det var så tråkigt att apoteken privatiserats. Mamma sa något att det hade de väl varit länge eller vi var ju där precis nu? Jag känner inte riktigt att min poäng gick fram där. Jag nämnde det i alla fall att de ju inte är tillgängliga för såna som mig. De ligger alltid på långt avstånd men jag tänkte inte prata mer om det just då i alla fall. Det är en sån sak som jag känner att jag kan hetsa upp mig för. Tillgängligheten för apoteken. Men vi pratade om annat och jag fick skjuts hem och väl hemma satte jag på radion och datorn och packade upp alla mina varor. Sen har jag skrivit färdigt den där artikeln om mordet i Uppsala. Fortfarande har inget hänt i Nyköping och jag bara väntar på den värsta typen av nyhetshändelse. Men just nu skulle jag väl vilja skriva något eget. Något om hur livet såg ut efter Brunnsvik. När jag gick i någon slags dimma av glömska. När så mycket annat verkade viktigare och man verkade ha glömt hur man ska leva. Jag trodde ju att jag kunde få jobb och ta körkort. Men mitt liv var omsvept i en dimma som fick mig att glömma allt och alla. Något var i rörelse men det var inte jag i alla fall… 

För ett tag så låg han bara där utan att göra någonting. Han brydde sig inte så mycket om kylan. Den var ingenting mot de smällar han varit med om alldeles nyss. Det var som det bultade i kroppen där han slagit i fönsterrutorna. Men var fönsterrutorna och glaset från fönsterrutorna hade tagit vägen visste han inte. Här fanns bara snö och åter snö… 

Han reste på sig. Det var inte så djup snö som han först hade trott. Den nådde väl upp till höften ungefär. Därför fick han ta rätt stora kliv för att komma någonstans. Men han kom ändå framåt även om det verkade som att man kom någonstans som såg likadant ut vart man än tittade. Han hade egentligen inget riktigt mål eller riktning utan gick mest på känsla. Vilket var lättare sagt än gjort i ett landskap som aldrig förändrade sig själv. Det krävde ett ovanligt stort tålamod att vandra i ett landskap som aldrig förändrade sig själv. Ett tålamod han inte hade. Eller vad mer krävdes av honom efter allt han varit med om? Han hade varit rädd för att skära sig när han krossade de där fönsterrutorna men nu visste han inte vad han skulle tro längre. Vad som var verkligt eller var dröm. Var det här en dröm? En väldigt verklig dröm i så fall. Han skulle inte säga att det var en dröm. Han skulle säga att det var en väldigt verklig verklighet. För kylan trängde in i hans kläder. Och han fick lov att gå med stora kliv för att komma framåt. Och någonstans tog snön slut och ersattes av en stor is. Han klev ut på den stora isen som såg ut att ha blivit större och han såg att någon var på väg mot honom i snöstormen. Det snöade inget på isen men på andra sidan snöade det och det kom någon mot honom. En svartklädd gestalt. Som gav ifrån sig ett gallskrik som fick isen att spricka och Elias att falla bland tusen och åter tusen iskristaller. Och han föll ner i ett mörker som verkade vara för evigt tills han upptäckte att han låg på blöt jord…