Jag vet inte hur jag ska beskriva det jag har att skriva om nu. Men jag har så mycket att skriva om Bonäs. Den plats jag bodde i tre månader tillsammans med mormor. Det finns så många skräckfilmer som beskriver skräckhus och jag kan känna att huset i Bonäs lite var det. På ett sätt var det väldigt likt Brunnsvik också. Men för det mesta var det eget. Det var så många grejer där. Det var nästan lite panikartat att ligga i sängen där på övervåningen och känna att man egentligen bara hade lagt till ännu flera grejer i detta redan överfulla hus. Morfar var ju död. Så grejerna jag använde kändes det som jag lånade av en död person. Vilket var lite otäckt. Men en grej jag känner är mer otäck är att jag nu känner att jag aldrig skulle kunna leva så som morfar levde. Därför att politiken idag påminner om den de hade i Tyskland på trettitalet. Nästa år är det val. Och jag är inte säker på att Vänstern kommer bli tillräckligt stora för att vara en motvikt till de högerkrafter som råder idag. Jag hoppas jag har fel. Man har ju hört så konstiga saker komma ur Åkessons mun; återvandringsverk och återvändarbidrag. Men i slutänden handlar det om att slåss för sitt liv. Det är det politik handlar om. Och när jag bodde i Bonäs kände jag mig väldigt isolerad i andras skräp. I min nu döda morfars skräp. Men ironiskt nog kan han ju inte göra något när han är död. Tänkte han det när han levde att han skulle göra av med alla sina grejer medan han levde? Eller tänkte han att alla vi barn och barnbarn skulle få ta hand om allt? När jag låg där i sängen så kunde jag känna dock det här tunga kravet på att uppnå något. Det var nog svårare än någonsin när jag inte hade någon mamma eller pappa i närheten. Däremot så gick jag ju någon slags arbetsmarknadsprogram anordnat av Arbetsförmedlingen. Och jag fick ju jobb som värvare för Naturskyddsföreningen. Fick se både det ena och andra stället. Men hur skulle jag kombinera det livet med det ensamma livet med mormor? Till slut blev det väl omöjligt. Och jag flyttade ner till Nyköping. Så mycket har hänt sen dess. Jag har sett så många andra platser med Ung Vänster. Åmål, Arboga, Mariefred och Söderhamn. Och säkert många andra ställen. Det är svårt att hålla koll på alla ställen. Men ställen som Bonäs har jag bättre koll på. De hemsöker mig om nätterna. Jag vet inte om det är på samma sätt som i The conjuring Last rites men jag tror det. Men jag är inte en person “gillar skräckfilmer”. Det finns dock något djupt mänskligt i att vara rädd för en docka. Något jag inte tänkt på förut. Så ja; huset i Bonäs är som taget ur en skräckfilm. Där finns mörka jordkällare, obesökta vindsvåningar och ett hus med så mycket identitet att det blir för mycket. Ingen människa kan ta in så mycket identitet. Man blir som helt förlamad och paralyserad. Och funderar vad man gör där. Jag gjorde det. Konstant under de tre månader jag bodde där. Som tur var kom min pappa och hjälpte mig att flytta från stället. Men minnet av stället lever fortfarande kvar i mig. Som en hemsökelse. Som ett sätt att säga att jag inte är färdig med stället än. Jag vet inte om mina framtida texter kommer handla om Bonäs men förmodligen är det just det de gör. Jag kunde läsa i mina minnen att ni ville ha mer texter från minnen jag haft så jag antar att det är just det jag får skriva om. Minnen från Bonäs. Varken mer eller mindre… 

Idag började jag dagen med att göra mig ett par knäckebrödsmackor och pulverkaffe. Jag gjorde mig en Varma koppen grönsak och gick till bussen som tog mig till jobbet. Väl på jobbet så var det bara att byta om och när det var gjort var det bara att börja jobba. Idag skulle vi klippa lite gräs. Det var inte jättemycket men det var lite grann i alla fall. Jag gick med gågräsklipparen och klippte några små plättar. Efter det började jag känna mig förkyld igen och som jag misstänkte så behövde jag gå och snyta mig efter jobbet. Jag bytte om och ringde mamma som sa att det var okej att jag kom. Så jag fick skjuts till Oppeby. Jag har för mig att mamma redan hade varit ute med Bella och rastat henne. Jag har för mig att det var Trädgårdstider på ettan. Eftersom jag var förkyld så kunde jag inte hjälpa till med matlagningen. Jag bytte till tvåan där de sände SVT forum och jag castade youtube och tittade på när Matinbum spelade The forest med Stamsite. Men efter ett tag gick jag till mamma och hjälpte henne lite med matlagningen. Det blev pasta med korvgryta som det var lök och äpple i. Allt som allt blev det mycket gott och till maten såg vi Star wars episode fyra. Inte hela dock för det går rätt segt med den där filmen. Den är ju intressant men lite långdragen. Så vi såg inte hela. Men vi skulle ändå iväg och mamma skulle följa med mig in i affären eftersom jag inte visste om kortet fungerade. Det gjorde det ju inte förut så jag var orolig att den inte skulle fungera nu heller. I alla fall så handlade jag mjölk, iskaffe, punschrullar, chips, Mer päron- och äppeldricka, paj och choklad. Mamma skulle hämta ut hundmat och kortet fungerade som det skulle. Men jag kände fortfarande att jag började bli lite förkyld. Jag fick skjuts hem och väl hemma så satte jag på datorn, radion och packade upp alla mina varor. Tanken var att jag skulle gå på boendemöte men jag har känt hur jag bara mer och mer blivit förkyld. Så jag blev hemma istället. Jag har inte orkat göra så mycket annat än att ligga ner. Det känns som jag borde göra nu också. Ligga och drömma feberdrömmar där jag går bland vita korridorer. Nu har jag ju tid för att läsa i alla fall. Och det är ju inte så tokigt. Jag hade också velat se slutet på Moon knight. Men just nu orkar jag nog inte göra så mycket. Jag önskar att jag hade mer ork men jag orkar inte tänka så mycket när jag måste snyta mig hela tiden. Jag kommer inte åka till pappa i helgen på grund av förkylningen. Så i stället kommer jag bli hundvakt så det kommer säkert någon bild på hunden också. När det börjar närma sig helg och mamma ska jobba. Och jag förhoppningsvis är lite piggare än vad jag är nu… 

Idag började jag dagen med att göra mig ett par knäckebrödsmackor och pulverkaffe. Jag hade egentligen tänkt gå upp tidigare eftersom jag ville ägna dagen åt att läsa. Men jag hann läsa chefredaktörens text om land och stad i alla fall. Och det verkar som det blir hennes sista så det var lite tråkigt. Mamma skulle i alla fall komma halv fyra och då skulle vi åka till Jönåker där hon jobbar. Det var första gången jag var i det området någonsin och jag gillade det platta landskapet med det gröna gräset. Det är som något jag försökt skriva en gång i tiden. Vad är det? Något bortglömt och undangömt. Vi kom i alla fall fram till Betelhemmet, lite försenade, men mamma hade ringt jobbet så de väntade på oss. Vi åkte ännu en liten bit med en fripassagerare bakom oss till en sjö i något som såg ut att vara ett naturreservat. Men som jag inte visste om det var ett naturreservat eftersom jag aldrig frågade. Bella var glad att vara lite mer fri i alla fall och släpptes fri när vi hade gått en bit. Det var också första gången någonsin som jag träffade mammas arbetskamrater vilket var mycket kul. Landskapet var väldigt fint. Det var vilt och det skulle inte förvåna mig om det var ett naturreservat det var. Det verkade i alla fall som det var Sörmlandsleden vi gick och den känner man ju igen. Men det var egentligen lite för kallt med shorts. När vi hade gått nästan hela promenaden så stannade vi till och åt våran matsäck. Vilket var den här baguetten jag hade köpt på ICA knuten under gårdagen. Allt som allt var det mycket kul att vara ute på vandring och jag hade gärna gjort det igen. Själva platsen sa mamma att hon gärna besökte igen. Det skulle jag också vilja göra även fast jag inte sa något. Jag tror det var rätt tydligt att jag tyckte om platsen och gärna åkte dit igen. Även fast jag inte har körkort men det kanske blir ändring på det nu. Att de låter mig ta körkort. Men inget bestäms om man inte säger något och som det är just nu så är jag en trafikfara. Det är som att man bara vill lägga sig ner på sängen och gråta. Men det verkar som jag får åka till pappa i helgen så det är alltid positivt. Dessutom har jag Ung Vänster och Vänsterpartiet där jag ska på avslutning på Tovastugan på tisdag. Men jag kan ändå undra hur jag ska se positivt på saker och ting när så många saker går emot mig. Jag måste se positivt på saker och ting. Jag, själv, är den enda som kan rädda mig från detta mörker som jag hamnat i. Men det är inte jag som sagt att jag blivit psykotisk med nedsatt omdöme. Det är det andra som har gjort. Ja, ja. Nu har jag faktiskt gjort något annat för en gångs skull. Jag har sett andra landskap för en gångs skull. Och det är guld värt! Nu ska jag bara reflektera över det och fundera vad det betyder. Det är som jag varit i en egen bubbla den senaste tiden. En bubbla där jag inte sett världen utanför. Men vad är det jag vill skriva om? Alltså egentligen? Jag vet inte riktigt. Vissa dagar funderar jag bara på vad jag ska göra för mat. Men de djupa filosofiska frågorna, en gång i tiden försökte jag skriva om dem, och egentligen gav jag aldrig upp. Jag bara lät det var för ett tag. Ett väldigt långt tag visade det sig. Det är tur att jag haft engagemanget i Vänsterpartiet och Ung Vänster som ljuspunkter för annars vet jag inte hur jag skulle klara mig. Men ibland kan jag tycka att det blir för mycket. För mycket ondska i världen. Jag kommer aldrig ifrån det; att jag en gång gick en journalistutbildning i Brunnsvik. Och det är inte okej att göra kriminella saker. Det kommer jag fortsätta repetera in i galenskap och ingen kommer vilja prata med mig igen. Det är så synd hur det fungerar. Den som håller på med journalistik har sällan vänner. Men i helgen ska jag till pappa. Så då har jag det att se fram emot i alla fall…