En dröm är som en korridor där väggarna är av glas. Man är skyddad men utanför råder en storm och man kan se den stormen på tryggt avstånd. Sen kan man bestämma vad som är där utanför; kanske ett stormig hav? Kanske en mörk skog? Kanske ett fjäll? I mitt fall var det nog en mörk skog i så fall. Stormig och mörk. Så ogenomtränglig och mystisk. Och även om jag hade sett den så visste jag inte var jag hade sett den. Ett sedan länge bortglömt minne…

Samtidigt vet vi ju att drömmar inte är något verkligt. Så varför skulle vi ha sett just det landskapet förut? Ute råder natten och man kan nästan inte se någonting. Men man kan se månen och stjärnorna och de kastar långa skuggor på skogsmarken som mestadels verkar bestå av mossa. Men där finns även en bäck och av någon anledning känns det som jag ska ta mig över den. Trotts att jag är på säkert avstånd, bakom glasväggen. Den här texten tillhör egentligen en annan berättelse, men jag tänkte att jag kunde skriva den här, utifall att berättelsen aldrig blir färdig. För att skriva en berättelse är svårt och tar tid och jag vet inte hur framtiden ser ut för mig. Den är ovis men förhoppningsvis blir berättelsen färdig en dag när vi lever i fred och sluppit undan krig. Men tills dess skriver jag här som ett slags försök att föreviga mina ord. Pränta dem i sten. Och förstå att mina försök i alla fall inte var förgäves…