I mitt huvud spelas det musik konstant. Det håller mig vaken om nätterna. Precis som när musiken i bandlokalen höll mig vaken på natten i Brunnsvik. Men det är fortfarande ett liv jag vill leva. Och jag blir fortfarande rädd när det är för tyst omkring mig. Det känns som det ska hända mig något då. Jag är så rädd för att någon ska mördas i den här valrörelsen. Vi har blivit så polariserade. Det är så farligt. Man kan inte leva som man gjorde på 30-talet! Det går helt enkelt inte! Jag önskar att fler vågade ha musik igång. Nu är det nästan ingen som har det. Varför är det så? Varför vågar ingen festa? Jag kommer ha fester i alla fall så länge jag lever. Och jag hoppas att jag överlever den här valrörelsen…

Nåja; nu ska vi inte tänka så! Jag tar mina revor och tar mig till de röda byggnadernas land. Tror jag att jag ska komma undan dagens politik där? Jag vet inte vad jag ska tro längre. Jag har ingenstans att ta vägen och ändå överallt att ta vägen. Det gäller bara att fokusera på vad man vill. Och just nu vill jag bara att skrivandet ska fungera. Men det är som en gammal maskin; segstartad och tar tid på sig att komma igång. Men när den väl kommit igång så tuffar den på som bara den…

Jag vill skriva på som bara den. Men det går bara att skriva så mycket. Jag hade behövt se nya landskap. Upplevt nya saker. Kanske vara mer politiskt aktiv. Det kan man ju alltid vara. Men tills dess skriver jag på. Om alla möjliga landskap. Som man kan ta sig till. Om man hade haft körkort. Vilket jag inte har nu. Vilket jag inte har nu. Men alternativet är inte att dö. Det är absolut inte att dö! Jag måste ta körkort någon gång. Jag kan inte ha det så som jag har det nu. Fast i min egen lägenhet. Men jag kanske behöver läsa en hel del också. Då får man ju också upptäcka nya landskap. Det får jag nog göra. Så får jag återkomma när jag upptäckte nya landskap…