Jag var på vandring till jobbet när jag tyckte mig se något som stod ut i landskapet. Något som inte varit där förut. En reva i verkligheten. Och där på andra sidan fanns röda byggnader. Jag klev in i revan och hamnade på gågatan i Brunnavik. De röda byggnaderna var överallt runtomkring mig. Det knakade när byggnaderna växte och blev längre och längre. Till slut sträckte sig byggnaderna ända bort till horisonten, och en ny reva uppstod. Jag gick genom den och hamnade i en tätbevuxen skog. Som tycktes död men som förmodligen inte var det. Den var bara väldigt kortväxt. En ny reva uppstod och jag hamnade i ett snötäckt landskap. Snön blåste undan och avslöjade en blank is. Ett skri hördes någonstans och isen sprack i tusen och åter tusen bitar. Jag hamnade i ett bottenlöst mörker. Revor uppstod i verkligheten och jag hamnade i Tonys pizza. Jag hamnade på Mariebergsgården och Villan demensboende med tillhörande skog och naturreservat. Jag hamnade i Söderhamn, Falun, Arboga, Åmål, Mariefred med mera, med mera…

Så många platser som jag bara ska glömma. Men jag kan inte glömma dem. Hur mycket jag än försöker. För det var först gången jag var med likasinnade personer. Personer som bara försvinner i dimman. Alternativet är döden och jag tänker inte dö. Absolut inte! Så jag fortsätter resa. Resa genom mina egna revor i verkligheten. Långt bak i tiden. Till en tid jag trodde jag glömt bort. Men som det bara var väldigt länge sen jag skrev om. Går det att gå tillbaka till ett sådant liv där man festade hela nätterna? Nu när jobbet blivit så viktigt? Vi får se. Vi ska bara ha ett val först…