När jag skriver det här är det några veckor till att vi ska ha val i Sverige. Egentligen kanske jag borde vänta tills vi är lite mer inne i valrörelsen men då kanske det är försent så jag skriver en analys nu i stället. Jag knackade dörr för första gången för någon månad sen och min upplevelse är att de flesta är positiva till det. Vad som inte går ihop i mitt huvud är hur vi kan ha folk som på allvar ägnar sin dagar åt att hata invandrare. Rasismen känns när man är ute. Man är mer utsatt bland folk. Och det finns folk som säger att de inte vågar gå ut på grund av rasismen. Alltså de vågar inte gå UT! Så långt har alltså rasismen gått! Det gör mig så ledsen! För meningen är ju att vi ska vara glada när vi går runt och knackar dörr. Men hur ska man vara glad när man får höra att det finns de som inte vågar gå ut på grund av rasismen? Det här är verkligen ett ödesval. Men vi borde vara för utveckling! Inte inveckling! Det tänker jag när vissa säger att jag inte får ta körkort; de är för inveckling! De är inte för utveckling! De vill inte att jag utvecklas för om jag utvecklas blir jag farlig. Och de vet inte hur man ska hantera en som är utvecklad. I förlängningen dör man av inveckling. Det leder till rasism som leder till förintelse. Jag trodde vi hade kommit längre än så i utvecklingen! Men det kan hända att jag behöver hjälp inom den här körkortstagandet. Jag kan komma ihåg när jag övningskörde och körde halkbana. Nu får jag inte ta körkort på grund av att en läkare sagt så! Hör ni hur galet det låter? En läkare har alltså bestämt hela min framtid på ett samtal! Och jag får inte ens börja, knappt ens tänka, att jag ska börja övningsköra igen. Jag blir så trött men tänker inte ge upp. Härnäst tänkte jag dela med mig lite texter om när jag övningskörde i Dalarna. Om när jag övningskörde ända från Fulufjället någon under slutet av gymnasietiden…