Var det här min verklighet nu? Var det så här jag skulle få leva nu?

Jag vägrade acceptera den verkligheten så jag rörde på mig. Det var som ett tjockt täcke låg över min kropp. Och jag kunde inte förstå var jag hade hamnat någonstans. Jag visste inte vad som var upp eller ner, fram eller bak eller vänster eller höger. Allt var ett enda kaos och jag var snurrig…

Visste inte var jag skulle ta vägen någonstans. Visste inte var man kunde ta vägen någonstans. Hur skulle jag veta det? Allting var ju vitt! Vit som mjölk. Och jag rörde mig som i en sörja som inte hade någon riktning eller väg att följa. Det var det som var det här kaoset. Det här röriga obeskrivliga som jag befann mig i nu…

Och eftersom jag inte kunde säga var jag befann mig nu så blev allt med ens mycket mer rörigare. Så kaosartat. Och där någonstans skulle jag alltså hitta mig själv? Jag som inte ens visste vad jag skulle göra på morgondagen. Jag hade levt mitt liv som att det inte funnits någon morgondag. Festat, alldeles för mycket. Men frågan var om jag ville leva ett tyst liv också. Man kanske fick offra en god natt sömn för en natt som var värd så mycket mera…

Som man kunde sätta ord på. Som man kunde säga att det här det var verkligen kul! För det hade det verkligen varit! Jag skulle aldrig glömma festerna på Brunnsvik eftersom det var först då jag verkligen haft kul i mitt liv! För första gången i mitt liv kände jag att jag verkligen hörde hemma någonstans och det var just där i Brunnsvik. Hemmakänslan var stark och blev bara starkare av att vi gjorde motstånd mot flyttplanerna. Vi blev som en rörelse och den här rörelsen hade jag varit en del av i några månader nu…

Men var jag var nu, i livet, visste jag inte. Det skulle man annars tänka sig att jag skulle veta nu efter några månader på en skrivarutbildning. Men det gjorde jag inte och det irriterade mig något enormt! I alla fall var det frustrerande. Och jag tänkte att så här skulle det inte gå till egentligen. Men det var så det hade gått till. Så jag fick hantera det och leva med det som det va. Hur det nu va…

Det vita röriga var också som snö. Bara det att jag inte frös av det. Så det var nog mer som mjölk. Och jag visste fortfarande inte var jag var. Jag kände mig vilsen. Och så ensam! Fanns det inte någon som kunde rädda mig ur den här ensamheten? För jag var inte säker på att jag skulle hålla ihop så länge till…

Men jag behövde hålla ihop. Jag behövde visa mig stark. De fick inte se att jag höll på att ge upp! Kampen krävde det. Men inombords kände jag hur allt började krackelera. Rasera och falla…

Det var inte lång tid kvar nu. Snart skulle allt krackelera och falla. Och då skulle jag inte ha någonting alls kvar att stå på. Lite som det var nu då? Fast vad var det vita för något egentligen? Jag blev inte riktigt klok på det; det var så rörigt. Så obegripligt. Att jag inte fann ord till vad det var. Det fanns inga ord att beskriva vad det var. Om det inte tog slut snart. Mitt i alla känslor och tankar. Det var som jag inte hade några känslor och tankar kvar. Inte här i alla fall. I kaoset…

Och jag undrade vad det här vita var för något. Försökte det säga något? Något jag inte hade förstått än? Något som låg bortom allt det här vita? Ett annat landskap? Plötsligt var det som jag kunde se ett annat landskap. Ett landskap bakom allt det här vita. Men det ville inte riktigt visa sig än. Av någon anledning. Den bara hängde där. Som något som inte ville visa sig än. Jag visste inte när men jag hade inte bråttom. Jag visste inte vad jag hade egentligen. Å ena sidan kanske jag skulle ha ingenting, å andra sidan kanske jag skulle ha något men visste inte vad det var än. Själv funderade jag på om jag höll på att bli galen…

Eller så var jag bara som de flesta; försökte överleva. Men för att göra det behövde man veta vad jag hade. Och inte ens det visste jag. Jag sökte förgäves efter något som hela tiden gled mig ur händerna. Något ordlöst formlöst. En idé. Vad det kunde vara för idé hade jag ingen aning om. Men man kunde ju börja någonstans…

Som att jag satt i baksätet av en bil. Och att den här bilen åkte genom ett landskap som mestadels bestod av oändliga gräsmarker. När jag tänkte efter så såg jag inget annat än oändliga gräsmarker. När jag tänkte efter så var jag inte kvar i det vita längre utan var faktiskt i baksätet av en bil på väg genom oändliga gräsmarker. Hur hade jag hamnat här? Och vart var vi på väg egentligen?