När jag var femton år hade jag fullt upp med skolan. Det fanns ingen tid för fritid och jag ville inget hellre än att slippa alla läxor vi fick då. Jag försökte förstå varför de gjorde så mot oss men jag kunde inte begripa det. När jag hade gått på Siknäs så hade det varit så mycket enklare att göra skolarbeten. Vi hade mindre klasser. Nu hade vi tio-tjugo personer i samma klass. Och alla lektionerna kändes utmattande. Enda lektionen jag kände att jag kunde vara mig själv på var konst. Det var kanske otippat men det var något jag gillade med att överanalysera konstverk. På det sättet kunde jag kombinera skrivande med konst på mitt eget sätt. Jag valde dock inget estetiskt program på gymnasiet. Jag valde naturguidesutbildningen. Och konstrundorna i Brunnsvik var bara en liten inblick i konstvärlden. Jag ville förstå den fullt ut. Och det gjorde jag på högstadiet. Man fick arbeta med händerna, vilket var mycket skönt, tyckte jag. Det finns några konstverk från den tiden men jag vet inte var de är nu. De finns bara i minnet nu. Men jag tycker man är mer fri som skribent. Man kan skapa världar som ingen varit i förut. Och det var ungefär där jag ville va. I konsten som sedan blev skrivandet och som framöver kanske blir något helt annat. Men jag vill helst veta var jag står. Och det gör jag inte nu. Vilket jag inte gör nu. Och det gör mig så frustrerad…

För oavsett hur mycket självbiografi jag skriver så kommer jag inte undan det faktum att vi kan ha en fascistisk regering till hösten. Och då kan jag garantera er att det inte kommer räcka med att skriva självbiografi…