Efter alla dessa år. Tänk om landskapet kunde veta vad jag varit med om? Men så klart kunde det inte det…

Jag befann mig under en nedfallen björk. Det var sommar och framför blickade jag ut över det landskap som jag inte kunde tänka mig var annat än vildmark. Här hade jag varit några få gånger under högstadietiden. Men hur jag hade hamnat där nu visste jag inte…

Det var som landskapet ville att jag skulle vara där. Som att det ville säga mig något. Att det hade hänt något. Men jag visste inte vad. Landskapet var som vanligt väldigt tyst. Avslöjade inget. Och sa inget. Det var som det brukade vara. Landskapet bara fanns där. Ordlöst och meningslöst…

Fast så meningslöst var det nog inte när det i alla fall gav mig något. Så egentligen skulle man kunna använda ett annat ord för det bara det att jag inte visste vilket ord man skulle använda för det. Ordlöst sa rätt mycket som det var och det kändes också som att det inte skulle gå att beskriva det här landskapet på något annat sätt…

Mer än att det var väldigt stort. Så extremt stort. Att det inte gick att mäta med vanliga mått. Och jag hade ingen anledning att göra det heller. Jag bara satt där och blickade ut över landskapet. Och kände att jag kunde sitta där hur länge som helst. Men det förstod jag ju att jag ju inte kunde göra. Däremot för en liten stund gick ju bra. Jag hade ju precis kommit dit…

Jag ville bara minnas. Kanske inte alla minnen var bra men just det här var nog det. Just för att jag kunde gå undan för mig själv utan att någon visste om det. Men hur jag hade levt i den där fäboden var desto otydligare. Jag hade några minnen där jag fick läsa i ett tänt ljus när jag låg i sängen. Det var lite annorlunda men jag gillade det. Det var så extremt långt från mänskligt samhälle. Att det inte skulle gå att komma dit på något annat än med bil. Ändå hade vi gått dit. Varför hade vi gått dit?

Ja varför hade vi gått dit? Kanske av samma anledning att vi varit en upptäcksresande ras. Vi har alltid velat se nya ställen. Och upptäcka ställen som man kanske inte trodde att människor kunde bo på. Det här stället kändes som ett sådant ställe. Ett ställe som människor egentligen inte kunde bo i. Och det var så extremt långt från mänskligt samhälle. Jag hade sagt det några gånger nu…

Men vad betydde det egentligen? Jag skulle ju inte kunna ta mig till ett sådant självmant. Just därför hade jag fått skjuts dit. Och om inte jag skulle få skjuts därifrån skulle jag bli kvar där. Och det vågade jag knappt tänka på vad som skulle hända då…

Det var det där körkortet jag behövde. För att ta mig ifrån sådana ställen. Men varför var det så svårt att ta det? Eller var de det? Jag kunde knappt minnas; det var så länge sen jag hade försökt ta det. Det var efter gymnasiet. Jag hade kört lite med Sigge. Och några andra som var körledare då. Sedan började jag skrivarutbildningen och göra ett uppehåll i körandet. Men varför skulle jag aldrig kunna få ta körkort? Det förstod jag inte…

I alla fall var det så det verkade. Att jag aldrig skulle få ta körkort. Det var ju ingen som sa det och om jag nämnde det så skulle nog ingen förneka mig den rätten att göra det. Det var väl mer hemma som det kändes som jag inte fick ta körkort längre. Jag visste inte vad det var; det var mer än känsla jag hade. Så det behövde ju inte betyda något än…

Med det i tankarna så hade jag plötsligt så mindre lust att vara på detta stället. Inte för jag hade något emot att vara i det här området egentligen. Jag kunde sitta där bra länge utan att få tråkigt. Det fanns så mycket som hände där som inte alltid var synligt för ögat. Man kunde höra ljudet av bin och flugor som svävade runt omkring en. Och jag var osäker om jag hörde rätt men någonstans i distansen hörde jag hovar som galopperade. Och de blev bara högre och högre. Tills det lät som det var alldeles bredvid mig. Då öppnade jag ögonen men hann knappt få syn på hästen förrän allt försvann i en vit dimma. Allt var som försvunnet. Som att det aldrig existerat. Men när jag slog ut med handen kände jag hur den slog i den grusiga ytan. Jag var tillbaka på grusvägen…