Samma fast ändå lite annorlunda landskap. Det var det här snölandskapet för det var samma fast ändå lite annorlunda. Det var aldrig samma snö och snölandskap men jag kände fortfarande igen mig. Jag fortsatte bara på den väg som jag gick på och det gick nästan att se spåren i snön där jag gått tidigare.

Lite märkligt dock att hamna i samma landskap som förut. Det var som allt jag hade varit med om förut inte hade hänt och att jag hade drömt eller något liknande. Fast jag hade ju inte drömt. Jag var ju fortfarande kvar i verkligheten och det var det som var så märkligt. Man trodde ju inte att sådana saker kunde ske i verkligheten. Och ändå skedde de. Hur gick det till?

Jag kanske behövde tänka om. Att saker och ting inte var så självklara som jag trodde de var. Ifrågasätta mig själv. Det skulle jag nog bara må bra av. Att ifrågasätta mig själv alltså. Och göra det ofta. Jag hade trott att jag vetat hur världen var uppbyggd. Hur fel jag hade haft. Men det jag upplevde nu var inget nytt. Jag hade upplevt det förut. Det var så länge sen dock att jag inte trodde att jag skulle göra det än på ett tag. Jag trodde att det hade upphört. Detta resande. Men tydligen hade det inte det. Så då behövde jag hantera det på något vis. Om jag kunde hantera det. Det kanske jag inte kunde göra.

Och jag kände mig jagad. Det var märkligt för jag såg ingen bakom mig. Men varje gång jag var vänd framåt så hörde jag steg bakom mig. Det var så märkligt. Och snart lät det som de var precis bakom mig. Jag hade vänt mig ett antal gånger utan att se någon men just den här gången hann jag inte vända mig om förrän det smällde till i ansiktet och jag föll ner i ett bottenlöst mörker.