Man skulle kunna tro att man är säker bakom ett ord som Brunnsvik. Att man är en del av en hundrasju årig historia och inga nazister ska slå en i huvudet med en glasflaska. Men det var ju precis vad som hände Örjan och jag kunde undra var nazisterna var när vi hade våra manifestationer. De kanske fanns där fast i bakgrunden.

Nu vet jag precis var de är. De sitter i Riksdagen. Och vi vänsteraktivister befinner oss oftast i fara i närheten av dem. När en av dem kommer över till oss så känns det som en fångvaktare från trettiotalets Tyskland kommer över till oss. Det är obehagligt. Minst sagt. Men då hade inte sverigedemokraterna kommit in i Riksdagen än. Vilket var rätt tacksamt. Men ändå fanns det nazister. Som ville skada Örjan. Jag kan inte fatta det! Hur någon skulle vilja skada Örjan! Örjan som var så snäll…

Jag har nog inte kommit över att Örjan är död än. Det finns så mycket som jag hade velat säga till honom. Som hur mycket fint det finns i livet trotts allt. Och att jag tycker om hans musiksmak. Trotts att jag inte brukar lyssna på den. Mitt sätt att hantera sorgen efter hans död är att skriva mycket. Och det kommer jag fortsätta göra. Jag kommer inte alltid veta vad jag ska skriva dock. Men då hoppar jag väldigt mycket, från text till text, tills något verkar uttyda sig. Något som går att uttyda. Trotts att jag skrivit väldigt mycket om allt annat än Örjans liv. Jag tycker han är värd det…