Jag la mig ner igen. Jag visste att det skulle bli obekvämt men visste inte riktigt vad jag skulle göra annars. Jag hade befunnit mig så länge i det vita att det här verkliga blev så overkligt på något sätt. Obegripligt, jag vet, men det var det enda sättet att beskriva det som hände just nu…

Så jag hade hamnat i baksätet av en bil? Vad skulle jag göra där? Jag hade inte så mycket att göra där. Inte mer än att ligga och titta upp i det trasiga taket som jag tyckte mig känna igen…

Jag reste mig upp igen. Lite förvirrad, men jag fick en konstig deja vu-känsla. Som att jag befunnit mig här tidigare. Jag kunde inte för mitt liv begripa var jag hade sett den platsen tidigare. Eller i alla fall bilen; landskapet utanför såg likadant ut var jag än tittade. Samma gröna gräsmarker överallt och jag undrade hur det kunde vara så stora…

Jag fann mig själv stirrandes på allt det där gröna. Det var så hypnotiserande. Så transförsättande. För mig var landskapet omöjligt. Men det hindrade ju inte det från att existera. Och visst existerade det? Det var jag rätt säker på i alla fall. Annars skulle ju det betyda att min ögon lurade mig och det trodde jag verkligen inte! Eller hur skulle det vara möjligt i så fall? Ett landskap skulle väl inte sluta existera bara för att man trodde det? Eller hur skulle jag tänka?

Jag trodde på det jag såg i alla fall. Och vad var det jag såg? Det var någon form av gräslandskap. Det bara fortsatte och fortsatte och fortsatte. Och kunde jag se bortom horisonten så skulle jag förmodligen se gräs där också. Jag behövde titta på något annat. Så jag tittade på baksidan av sätet. Det var inte mycket att se på men utrymmet var begränsat. Jag hade bara det här sätet jag satt på och det var inte mycket men det fick duga för tillfället. Förresten visste jag inte var vi skulle någonstans. Jag och den person som körde bilen som jag inte visste vem det var. Jag tyckte jag kände igen honom med sitt rufsiga hår och mustasch. Men jag kunde inte sätta ord på var jag hade sett honom tidigare.

Jag lutade mig tillbaks. Det här var rätt tacksamt trotts allt att få skjuts när jag annars så sällan fick skjuts. Jag kunde tänka mig leva så här men helst kunde jag tänka mig sitta i förarsätet. Visst hade jag kört bil förut? När jag slutade gymnasiet. Dumt nog slutade jag med det också när jag började Brunnsvik men jag ville bra gärna gå den här skrivarutbildningen.

Och hur gick det då tänkte jag? Jag hade redan sagt att utbildningen förstördes när skolan skulle flytta. Så mycket mer kunde jag inte göra. Så jag slutade tänka på det och med ens blev mina tankar mycket lättare. Mycket klarare. Och jag kunde känna att jag inte hade gjort något fel i alla fall. Eftersom det många gånger hade känts så…

För vad hade ledningen gjort för fel egentligen? De ville ju bara att vi skulle flytta. Och vi hade protestera. Varför skulle vi protestera för? Jag tror att i deras ögon var vi besvärliga. Och det var just precis vi tänkte vara också. Besvärliga och oflyttbara. Men fortfarande låg frågan och hängde i luften; hade vi gjort något fel? Det har lätt kunnat gå över i något annat mycket mörkare. Ett mörker där man följde en ledare. Bevara Brunnsvik låg väldigt nära Bevara Sverige svenskt. Men vi var inga nazister. Jag avskydde allt som hade med nazism att göra. Vad nu det hade med saken att göra…

Jag ville tänka att vi inte hade gjort något fel. Men ledningen måste ju också mått dåligt över att vi protesterade. Eller hur mådde de egentligen? En gång hade rektorn kallat in mig på samtal. Jag hade märkt redan då att hon försökte få över mig på sin sidan. ”Varför vill du inte flytta?” tror jag att hon frågade. Men jag hade inget att svara. För mig var hon en förrädare. Vilket i å för sig är en farlig beskrivning av en människa. Så på vilket sätt var vi bättre än nazisterna? Ja det var väl det att vi inte var nazister. Vi ville bara bo kvar på samma ställe som vi hade flyttat till. Konstigare än så var det inte. Om vi bara slutade protestera så skulle ledningen bli glad. Vilket vi inte gjorde då. Så de blev sura i stället. Och vi fick det så mycket svårare att göra utbildningen…

Utbildningen ja; hur blev det med den? Den förstördes helt, sa de som visste något. Men jag visste inte något. Jag hängde bara med. Jag var en sån som bara hängde med. I alla fall kändes det så. Men i verkligheten gjorde jag så extremt mycket. Jag hade koll på allt. Som skulle göras. Samtal som skulle ringas. Och manifestationer som skulle planeras. Jag hade till och med talat på ett antal såna. Jag hade stått där och fått allas applåder när jag talat färdigt. Så nej; utbildningen hade inte förstörts helt. Men jag visste inte ens vad jag missade eftersom jag var så uppe i protesterna…

Och nu befann jag mig i baksätet av en bil och jag visste inte var jag var på väg och jag hade ingen kontroll på någonting vilket gjorde mig så frustrerad. Jag skulle alltid ha kontroll på allting! Men nu hade jag inte det! Det var nästan som om landskapet ville säga mig något. Men vad då säga? Ett landskap kan väl inte säga någonting? Ändå var det som det var just det den ville göra. Inombords och utombords. Inombords var jag en galen chaufför utan någon som helst kontroll. Utombords en oändlig äng som nog symboliserade allt jag gjorde. Alla artiklar jag skrivit. Väldigt ofta hade det känts som det var en oändlig mängd jag hade skrivit av de där artiklarna. Och om jag höll på att gå in i väggen. Men jag fortsatte lite till. Precis som jag alltid brukade göra…

De oändliga ängarna verkade symbolisera något mer också. Något jag inte kommit på än. Och det gjorde mig så frustrerad. Kunde jag inte bara komma på det någon gång! Måste jag vara så enslig när det kom till såna saker? Fast det kändes som att det svaret inte fick stressas fram. Det var något med hur gräsmarkerna tedde sig som fick mig att inse att svaret inte fick stressas fram. Och jag fick en underlig känsla av att det kanske inte fanns något svar i över huvud taget. Underlig för jag hade alltid brukat få svar på saker. Men det här skulle jag alltså inte få svar på? Vad hade jag då att gå på?

Jag hade ju så mycket annat! Och enda stället jag kände mig riktigt hemma var i den här bilen märkligt nog. Denna bil som kändes mycket gammal. Var hade jag sett den tidigare? Hade jag sett den tidigare? Varför kändes det som jag hade gjort det? Mina tankar förvirrade mig; vad var det jag tänkte egentligen? Jag begrep inte vad jag ville egentligen. Vad ville jag egentligen? Varför kunde jag inte ha någon tydlig riktning i mitt liv? Min lärare hade också blivit trött på att jag inte hade något tydligt projekt. Och så hade jag levt under nästan hela min tid i Brunnsvik…

Jag ville inte ha en tydlig riktning egentligen. Jag ville bara sitta på kontoret tillsammans med några klasskamrater i biblioteket. Jag hade hört att det hade tillhört en nu avliden rektor men jag visste inte riktigt säkert. Det mesta var bara rykten. Jag visste aldrig något riktigt säkert. Var det så också nu? Men jag var rätt säker på att jag hade åkt i den här bilen förut. En gång för flera år sen; den tillhörde en annan tid och plats. Inte alls den jag befann mig i nu…

Så var befann jag mig nu? Tydligen inte där jag trodde att jag befann mig. Jag hade inte någon kontroll på sätet jag låg på och det gjorde mig så frustrerad. Men jag antog att chauffören hade någon plan jag inte visste om än. En plan som ingick att jag inte behövde gå några längre sträckor, hoppades jag. Jag skulle ha så fel. Så extremt fel. För när bilen skulle sakta in. När den skulle stanna skulle jag få lov att gå av. Och jag skulle få gå så extremt långt. Vad hade jag trott skulle ske egentligen? Trodde jag verkligen att jag skulle få åka hela vägen till vad det nu vi åkte till? Hur länge hade jag levt i denna lögn? Alldeles för länge tydligen. Ibland önskade jag att jag inte var så hård mot mig själv. Vad var det man sa; den hårdaste kritikern är man mot sig själv? Jag vill inte se allt som omöjligt. Jag ville att jag kunde göra något. Bidra på något sätt. Vilket som helst. Räckte för mig. Bara jag fick bidra på något sätt…

Och jag kände att jag bidrog på något sätt genom att befinna mig i baksätet av en bil. Kanske skulle jag hjälpa till med något längre fram? Kanske jag bara skulle vara någon form av mentalt stöd? I vilket fall som helst så kände jag mig inte helt värdelös. Jag hade ett syfte i alla fall. Ett otydligt syfte, men likväl ett syfte. Eller när jag tänkte efter så visste jag ingenting om vad vi skulle göra eller var vi skulle åka någonstans. Vad skulle hända om jag frågade chauffören det? Jag vågade inte testa. Så jag blev liggande där…

Plötsligt började en röst att tala. En skrovlig röst. Och den sa något om att det var för farligt att fortsätta och fortsätta till fots. Kort därefter saktade bilen in för att till slut stanna helt och hållet. Chauffören sa inget men jag antog att han ville att jag skulle gå av. Så jag fumlade med, det ovanligt krångliga, dörrhandtaget. Efter ett tag som kändes som en evighet lyckades jag få upp det. Jag gjorde allt för att inte ramla omkull. Stängde dörren och när jag hade gjort det så gjorde bilen en U-sväng och körde iväg i ett moln av grus och damm. Jag blev stående där, fortfarande lite stel efter att ha legat på ett säte, men åtminstone vid liv…

Min student var som de flesta andras. Ångestfylld och fylld med tårar. Man insåg nog ganska snabbt att verkligheten inte var som på skolan och det gjorde mig så orolig. Jag kände mig så oförberedd. Ända tills jag kom till Arbetsförmedlingen för då fick jag reda på alla mina styrkor och svagheter för att söka jobb. Det bara fanns inget jobb i det jag hade utbildat mig till…

Så vad hade jag gjort för att komma till den dagen? Det var knappt jag mindes någonting av det jag hade gjort på naturguidesutbildningen. Det enda jag försökte göra var att hålla fast vid den där känslan så länge jag bara kunde. Den där separationsångesten. Jag ville inte bli av med den av någon anledning. För den var en påminelse om att jag hade gjort något värdefullt. Och hade jag inte den så skulle jag inte ha någonting kvar. Eller det var ju inte helt sant eftersom jag fortfarande skulle ha mamma och Arbetsförmedlingen men utöver det skulle jag inte ha något kvar. Det gick inte att söka jobb på att man kunde göra upp eld i skogen. Det kanske någon annan kunde försöka intala en men det stämde helt enkelt. Så jag fick lov att börja hitta jobb på annat håll. En sak jag i princip med en gång upptäckte var att allt var så dyrt. Jag hade fått lov att fråga en avlägsen släkting om pengar för att ha råd att fortsätta gå naturguidesutbildningen. Så dyrt var det. Men nu när den var avklarad kändes det ändå som det var värt pengarna. Även om man inte jobbar med det så kan man ha nytta av de kunskaperna när man är ute i naturen vilket man ju är väldigt ofta under sitt liv. Vare sig man ville det eller inte. Och jag kände att jag var redo att lämna Älvdalen nu. För ett nytt liv. Ett liv jag inte visste något om…

Om jag bara hade vetat om alla flyttturer jag skulle få vara med om på Brunnsvik. Hade jag börjat utbildningen i över huvud taget då? Förmodligen inte. Men det är omöjligt att veta vad som ska hända i framtiden och det är det också nu också, när det snart är val i Sverige…

För visst har jag övningskört? Jag är rätt säker på att jag övningskört även fast andra sagt att jag inte gjort det. Ända från Fulufjället till och med. Jag kommer inte ihåg om det var i början av praktiken eller slutet men jag är rätt säker på att jag gjort det. Det var mer naturligt då. Innan folk började förbjuda en från att köra bil. Man bara gjorde det. Lika naturligt som att gå eller cyklar. Eller åka buss, tåg, flygplan, rymdraket, ja det är bara fantasin som sätter gränser. Tydligen är det andra som sätter gränser nu när jag inte får ta körkort längre. De säger att jag aldrig får ta körkort längre. Vad betyder det? För mig är det en dödsdom. Får jag inte köra bil så kommer jag att dö. Därför är det inget alternativ att inte ta körkort. Visst jag har inte råd att ta körkort än men jag måste ju ta det någon gång. Hur hade de annars tänkt att jag ska söka jobb? Eller hade de tänkt att jag ska jobba på samma ställe för all framtid?

Nu är det i å för sig inte så tokigt på det ställe jag jobbar på nu. Jag får ju till och med hotellfrukost! Så jag borde väl inte ha något att klaga på? Eller? Jag vet inte riktigt hur jag ska tänka. Jag vill tänka att det är bra, men det är inte alla som mår bra där, så jag vet inte om det är så bra. Nej det är nog bra. Jag får intala mig det. Hur ska jag annars stå ut med arbetet?

Så men för några år sen övningskörde jag alltså. Ända från Fulufjället till och med. Det är inte helt säkert att det minnet är äkta men övningskörde gjorde jag i vilket fall som helst. Jag fick känslan att jag var för sen. Konstant hela tiden. Och det fanns en tidsperiod när jag insåg att det var för sent. Studenten…