Idag började jag dagen med att bädda sängen och ta medicin. Stänga av radion och gå till bussen som tog mig till busstationen. Promenera till jobbet och på vägen få för sig att man hamnat i ett annat landskap. Men det var bara en illusion. I alla fall var det jag trodde. Idag var vi inte lika många på jobbet. Vi var tre stycken plus arbetsledaren. När jag kom till jobbet var det bara att byta om och ta en frukost beståendes av macka med salami och gurka, yoghurt med puffar och musli, äppeldricka, apelsin, vattenmelon och kaffe. Efter frukosten så var det dags att arbeta. Jag tyckte det blev lite mycket för mig att göra idag. Jag fick både torka bord, moppa och dammsuga. Och fick mer jobb av arbetsledaren. Jag vet inte om det är så här det ska vara men det kändes som väldigt mycket i alla fall. Jag fick dammsuga halva restaurangen också så det kändes som det var väldigt mycket. Kanske att jag får lite mindre att göra nästa gång för jag sa till henne. Det dröjde inte länge förrän bussen kom i alla fall och när jag hade åkt till busstationen så tog jag en promenad till Hemköp där jag handlade baguette, mjölk, pajer, chips och Mer hallon-/svartvinbärsdricka. Sen tog jag bussen hem och sen dess har jag inte gjort så mycket. Jag tror jag är kär i en tjej som jag såg igår. Men det är lite tråkigt att man ser dem så sällan. Eller de verkar bytas ut varje dag. Hur vet jag att jag är kär då? Det kan jag ju inte veta men jag tänker på hennes ögon. Och tänker att jag inte kan glömma dem. Är man inte kär då? Eller krävs det något mer? Egentligen handlar allt jag skriver om kärlek. Mestadels obesvarad kärlek men ändå kärlek. Och det viktigaste är väl att uttala själva ordet kärlek för att det ska bli verklighet. Men jag hade nog velat lära känna henne lite bättre först. Det var så extremt länge sen som jag var ihop med någon. Om man nu kan kalla de för det. Nu verkar det ju som jag inte hade någon relation trotts allt. Så då har jag aldrig varit ihop med någon då? Men kär har jag varit i vilket fall som helst. En gång skrev jag en tjejs namn i snön för att jag var så kär. Men det är länge sen nu. Nu lever jag bara dag för dag. Det är nog rätt bra att jag gjort lite mer aktiviteter med de boende här så att jag inte blir helt utestängd. Och politiken kommer bara att bli intensivare och intensivare. Jag är glad att jag har skrivandet att vända mig till. Det kan hända att jag delar något framöver. Något från berättelsen. Och jag vet inte om den säger så mycket men den garanterat berättar något i alla fall. Berättar om något annat Brunnsvik. Ett landskap med en massa olika minnen i sig. Och en massa händelser som inte går att förhindra. För det går inte att förhindra livet. Vi får se vad jag delar. Kanske lite grann i alla fall…