Jag rörde mig men kunde inte se någonting. Det var som jag var blind; plötsligt hade ett så viktigt organ som ögonen slutat fungera och jag kunde inte se någonting. Det enda jag kunde göra var att känna efter med fötterna var jag var någonstans och jag slog inte i någon sten så jag kunde nog inte vara på grusvägen. Marken här verkade rätt platt och det kom en kyla underifrån. Jag visste inte om det var is men då skulle det ha varit halare så jag uteslöt det. Det var mer som att kylan kom av att jag var så långt ner i underjorden, där jag inte visste var jag var, och där jag inte visste var jag skulle ta vägen. Det verkade som jag hade mer frågor än svar och det gjorde mig så frustrerad att jag inte kunde veta var jag var. Men så kom jag att tänka på hur de blinda hade det och kom på att jag hade det mycket bättre än dem trotts allt. Om man nu skulle jämföra. Det kanske var dåligt att jämföra. Man kanske bara skulle acceptera situationen man befann sig i och sluta jämföra hela tiden. Det lät som en bra idé. Så jag accepterade situationen och jag rörde, jag rörde, mig framåt i allt det mörka. I min blindhet famlade jag stapplande fram utan någon som helst möjlighet att stödja mig på något medan jag vandrade framåt. Jag var hjälplös. Och utan någon att hjälpa mig tycktes den här vandringen omöjlig. Det var tills jag upptäckte att det fanns något bakom mörkret. Likt en slöja, likt rök från en eld, försvann den om man viftade framför sig och jag var tillbaka på samma ställe. Samma ställe som var grusvägen och de oändliga gräsmarkerna…