Idag började jag dagen med att ta medicin och bädda sängen. Jag stängde av radion och gick till bussen som skulle ta mig till busstationen. Väl där tog jag bussen till Gripenskolan och gick den korta biten till jobbet. Väl där var det bara att byta om och sen ta frukost beståendes av macka med salami och gurka, yoghurt med puffar och musli, äppeldricka, apelsin, vattenmelon och kaffe. Innan frukosten kunde jag se en liten tendens till konflikt, men det kan hända att det bara var något jag antog. Sen dammsög jag och moppade golv. Jag slängde glas och sen fick jag dammsuga lite mer. Jag tyckte nästan att det blev lite för mycket men vågade inte säga något. Kändes som man bara skulle jobba och vara glad. Eller något liknande. I alla fall tog jag bussen till busstationen och där köpte jag en Fanta och en Ben&Jerrys. Sen tog jag bussen hem och vid två-tiden skulle god man komma fast det var snarare vid ett-tiden han kom. Det var rätt komiskt dock; han tyckte inte att vi kunde sitta och prata medan radion var på. Så han lämnade lägenheten och sen hörde jag inte mer från honom. Förrän personalen kom då och förklarade hur han hade gråtit ut hos dem. Så där hade jag legat då och undrat var personalen inte kom och så kunde de inte komma och förklara det tidigare? Nåja; nu väntar väl att jag måste möta honom trotts allt då. Trotts att jag inte vill det. Jag vet att han är förvaltare men kan han inte respektera mig så är jag inte rädd för att ringa polisen. Man borde kunna respektera ens livstil när man kommer hem till någon. Eller det borde vara vanlig jävla allmänbildning! Nu funderar jag kring hur jag ska återuppväcka magin igen och om jag ska orka göra det idag. Sen undrar jag på vilket sätt den här magin kan uppenbara sig. Om jag upplevt något sådant den senaste tiden. Det känns inte som det. Men man vet ju aldrig. Mest av allt är jag trött på att vara singel. Så sinnesjukt trött. Att jag undrar var jag ska ta vägen någonstans. Och göra. Jag bara inte vill jobba hela tiden. Även om det också är värdefullt. Visst är de det! Men jag hade väldigt gärna velat vara kär också! Och uppleva sex. Det vet jag inte vad det är. Eftersom jag inte upplevt det. Hur upplever man det? Måste man vara på en båt som heter Titanic för att uppleva det? Det verkar ju nästan som det. Om det inte är som så att jag kommer få uppleva det snart och därmed inte behöver prata om det längre. Så kan det ju också vara. Men jag tröttnar ju aldrig på att prata om saker. Vad jag tröttnar på är folks uppgivenhet. Och jag är rädd, ibland, att det ska hända mig något. Att kriminaliteten kryper mig inpå skinnet. Då hoppas jag att kärleken räddar mig…