Det rasade bitar av de gamla stockar som byggnaderna var byggda av. Alltihop gick onaturligt fort. Ingen fäbod skulle ruttna bort så snabbt i vanliga fall. Men det kändes som det här händelseförloppet ville säga mig någonting…

Jag hade gått upp lite i landskapet. Grusvägen jag stod på fortsatte snett till höger uppför ett berg medan en, mycket äldre, väg gick rakt upp för berget. Den sortens väg verkade mer vara för häst och vagn än för bilar men jag tänkte fortfarande inte gå upp för den för jag ville inte komma för långt bort från grusvägen. Min enda väg bort från det där farliga som chauffören hade sagt. Vad var det farliga egentligen? Ingen visste för det var ingen där…

Inte heller i den nu ruttnande fäboden. Jag fick känslan av att den symboliserade något väldigt gammalt som nu höll på att ruttna bort. Att man behövde göra sig av med en del gammalt då och då. Men hur det hade kommit att bli i fysisk form visste jag inte. Liksom allt annat i det här landskapet så verkade det som man inte kunde vara säker på någonting. Och det var det enda man kunde vara säker på…

Jag visste vad det var för fäbod som nu höll på att ruttna. Där träd började titta ut ur takpannorna. Men jag visste inte vad den gjorde här. Också det var ett minne som tagit fysisk form. Men hur det var möjligt visste jag inte. Det här var bortom min horisont. Så om jag skulle behöva veta vad det handlade om behövde jag titta bortom horisonten och då behövde jag gå ännu längre. Vilket jag egentligen inte hade lust med…

Men jag kanske inte hade något val. Den enda människa jag mött i det här landskapet hade dumpat mig i ett gräslandskap och jag hade inte sett en enda människa sen dess. Inte för att jag visste vad jag skulle säga om jag mötte någon, men det hade varit skönt med lite sällskap, faktiskt. Men de här platserna som jag hamnade på var platser jag hade varit ensam på. Kanske inte fäboden men bäcken. Det var nästan lite skrämmande att man kunde vara så ensam. Men jag hade själv sökt upp det. Hade jag mig själv att skylla?

Jag var ju trött på skolan. Så långt kunde man konstatera i alla fall. Och då kanske det inte var så konstigt att man rymde hemifrån. Att gå så långt dock hade både varit konstigt och jobbigt. Jag hade hamnat i landskap jag aldrig besökt tidigare. Och jag kände mig som ett vilddjur när jag gömde mig för människor. Nej det var inget jag ville göra igen. Och jag ångrade att jag hade gjort det. Jag hade orsakat onödigt lidande för familjen och att polisen kom och hämtade mig var ännu en av de anledningar till att jag inte borde ha gjort det.

Men nu var rymningen långt bakom mig. Vad betydde det att den här fäboden ruttnade? Att fönsterrutorna lossnar från sina platser i fönsterkarmarna och träd börjar växa upp ur takpannorna? Att det mer och mer började bli en skog igen? Och trädens rötter spräckte husgrunderna så att inte några spår av fäboden fanns kvar. Det var en vild skog som växte ovanpå det som förut varit hade varit en fäbod. Och jag hade en bild i huvudet hur fäboden hade sett ut innan den ruttnade sönder men tyckte ändå att den såg mycket bättre ut nu när den var mer naturlig…

Det var en symbol för döden. Allting skulle dö och begravas och om ingen tog hand om det glömmas bort. Så obarmhärtig var naturen. Det var inget man kunde blunda för. Och jag hade varit med om mycket värre saker än fäbodar som ruttnat sönder. Saker som ingen levande människa borde få uppleva. För det var så hemskt. Och det var så vidrigt…

När en bagge hade trasslat in sig i elstängslet och strypt sig själv. Att liksom klippa loss det här liket. Det var så vidrigt. Och flugorna hade börjat samlas. Samlas kring liket. De gick in och ut ur baggens mun- och noshålor. Stanken är nog något annat som jag tror att jag aldrig kommer glömma. Så döden var vidrig på så många olika sätt. Den var på många sätt obeskrivbar. Kommer vi till himlen när vi dör? Eller är det som ateisterna tror att det blir alldeles svart?

Jag ville gärna tänka att det fanns något efter att man dör. Min farmor hade cancer och jag kunde inte stå ut med tanken att hon bara skulle sluta existera så där. Jag kunde tänka mig henne som ett moln eller en sjö, men inte att hon försvann bara så där. Det var hon för viktig för. Hon var viktig i mitt liv. Hade alltid varit viktig i mitt liv…

Jag ville inte riktigt gå än. Egentligen hade jag ingen större lust att fortsätta gå eftersom grusvägen steg rätt brant efter den korta stigning jag gått uppför nu. Jag föredrog att bara stå och titta på det som hade varit en fäbod. Och jag tittade in i den i hopp om att se något mänskligt liv. Men såg inget. Jag var ensam. Frågan var; var jag den sista människan på jorden? Och vad skulle man göra då? Det visste jag så klart inte men förmodligen skulle jag inte klara mig särskillt länge eftersom viktiga samhällsfunktioner då skulle sluta fungera. Och jag skulle inte få någon vård, mat eller annat som krävdes för att leva ett fungerande liv…

Men den här promenaden kändes som ett test på hur mycket jag skulle klara av egentligen. Om jag var den sista människan på jorden. Och hittills verkade jag klara mig rätt bra faktiskt. Visst det blev lite ensamt stundtals men det hände ändå tillräckligt mycket för att jag inte skulle tråka ut mig. Jag såg nya platser och upplevde nya saker. Vad jag kunde undra var varför jag såg gamla minnen. Och varför vissa förändrades på det vis de gjorde…

Det var som det var meningen att jag inte skulle vara här. Som att jag, med bara min närvaro, utlöste negativa händelser. Som att fäbodar började ruttna. Och därmed inte längre existerade längre. Var det en symbol för något? Kanske att inget varar för evigt. Det sa sig nästan självt. Och med det i tankarna funderade jag på mig själv. Höll jag också på att ruttna sönder? Jag kände på kroppen. Specifikt efter små hål som var min största farhåga. Men det fanns inget ruttet och inga hål. Allt var som det brukade vara. Vilket var en lättnad men jag kunde fortfarande inte komma över att den där färboden ruttnat sönder så fort. Det var som den aldrig existerat. Och jag funderade över alla fäbodar som fanns i Sverige och dess öde. Och tyckte det var sorgligt. Att ingen brydde sig om dem. Det var som ingen visste att de existerade ens. Men hur skulle de göra det när de inte ens fått höra talas om dem? Och det var ju inte precis lätt att ta sig till dem heller…

De var nog dömda att ruttna sönder. Precis som den här hade gjort. Någon hade ansträngt sig en gång i tiden med att bygga upp de här byggnaderna också slutade det med att de övergavs och ruttnade sönder. Men jag var inte mycket för att bevara det gamla. Att alltid blicka bakåt tyckte jag var destruktivt även om jag förstod att det fanns de som ville leva så…

Jag ville inte leva så. Jag ville leva en författares liv. Vilket innebar att festa sent på nätterna och panikskriva färdigt texter en dag före en deadline. Jag vet inte var jag hade varit om jag inte börjat den här utbildningen. Förmodligen hade jag bott hos mamma bara. Nåja; sådana tankar hade jag tid att tänka andra gånger. Men nu när jag stod där i vägkorsningen med en gammal hästväg som gick upp till det som hade varit en fäbod och en grusväg som steg rätt kraftigt uppför berget snett till höger om mig. Jag kände egentligen inte att jag hade någon ork kvar i benen. Men på något märkligt sätt så kändes det som det heller inte spelade någon roll. Så jag fortsatte följa grusvägen och blev glatt överraskad när jag såg att horisonten började färgas svagt rött när solen gick upp…

En annan dröm jag haft är i Skattungbyn. Jag vet inte om det är i botten eller toppen av byn. Den verkade inte så stor som den brukade. Och det verkade som det var för farligt att gå för långt. Där var skogen djup. Och något farligt gömde sig i skogen. Det gick vägar upp för berget. Men ingen gick som de skulle. Som vanligt när drömmar försöker bygga världar. Det verkade som det fanns en helt annan affär där eller något liknande som inte funnits där tidigare. Nedanför byn verkade det växa en björkskog. Vad det betydde visste jag inte riktigt men det var helt klart något som inte hade varit där tidigare. Allt som allt var det inte alls som Skattungbyn utan en annan by. Vilken vet jag inte riktigt dock; saker och ting var tagna från lite här och var. Nån byggnad var till exempel tagen från Orsa. Så det kändes som jag hade hamnat fel. Så väldigt långt hemifrån. Och i främmande landskap som jag fick lov att börja lära känna igen. För jag hade inte varit i dem så många gånger förut. Men liksom så många saker så är människan känd för att anpassa sig till nya landskap, så nog skulle jag anpassa mig till det här landskapet också! Det var dock en sak jag tänkte på som jag inte riktigt fick svar på och det var vad som fanns i byggnaderna från Orsa. De såg mörka och oinbjudande där de stod…

Idag började jag dagen med att ta medicin och bädda sängen. På radion hördes Nooshi men jag hann inte lyssna färdigt då jag skulle ta bussen till jobbet. Så jag stängde av radion och tog en buss vid fem i åtta och på busstationen tog jag en buss som heter 759 som gick till Gripenskolan. Det uppstod en reva i verkligheten på vägen, någonstans mellan busstationen och Gripenskolan. Ett fjäll och det blåste konstant. Hela tiden. Jag visste inte riktigt vad det betydde men jag hade väl alltid känt det som att det blåser på mig konstant. Oavsett var jag är. Det är ett sus i huvudet som inte tar slut. Men det tog slut när jag klev av bussen och gick mot jobbet. Jag tog en frukost beståendes av macka med salami och gurka, yoghurt med puffar och musli, apelsinjuice, apelsin, vattenmelon och kaffe. Sen började jag städa och jag torkade borden i lobbyn och receptionen och lite i restaurangen. Jag hjälpte till att ställa fram glas, koppar och tallrikar. Hjälpte till att slänga kartonger. Och under hela denna tid uppstod ingen reva i verkligheten. Jag gick till bussen vid halv tolv-tiden. Tog bussen till Brandholmen vid tolvtiden. När jag kom hem så satte jag på radion och datorn. Jag har sett färdigt Interstellar och märkt hur den här revan i verkligheten uppstått igen. Den har bara blivit större och större, ju tråkigare och tråkigare jag haft det. Det har blåst som bara den. Verkligheten har raserat och blivit en enda hög bara. En hög jag begravts i. Där någonstans har jag fått lov att gräva mig fram så att jag inte kvävs. Så klart är det en symbol för något annat. Till exempel har jag inte fått uppleva sex eller kärlek än. Och det känns som kriminaliteten kryper en inpå skinnet! Men jag har hunden på besök. Och på fredag verkar det som vi ska till Rockbaren. Jag kan bara sakna en viss person på jobbet. En tjej som jag pratade lite med. Det gav mig energi att fortsätta jobba. Men jag vet inte om hon känner samma som mig. Och jag vet inte hur man ska fråga. Nu är hon ju inte där ändå men hon sa att det kunde hända hon kom ibland. Jag kan bara sakna henne så mycket. Det kanske inte är hållbart det här. Det kanske inte går att leva så här. I så fall vet jag inte hur man ska leva. Om man inte får vara kär, vad får man då känna?

Idag började jag dagen med att ta medicin och bädda sängen. Jag stängde av radion och gick till bussen som skulle ta mig till busstationen. På promenaden till jobbet så öppnades flera revor i verkligheten idag. En var i Skärgårdsvåfflan där jag var på. En annan i badplatsen i Råby som vi var på senare. En tredje i affären som jag var och handlade i senare. En fjärde vid busshållplatsen i Brandholmen. Alltså där jag hade varit för en liten stund. Jag funderade kring varför jag såg en plats jag precis besökt. Jag blev nästan lite desperat och kände att jag såg för lite ställen. Att jag borde resa iväg någonstans vilket jag fortfarande känner men behöver göra jobbet. Så jag gick till jobbet men fick fortfarande inte svar på frågan; vad ville de där revorna mig? Kanske ville de mig ingenting? Det kanske inte var därför revorna uppstod? Också uppstod en reva i Tiberget. Där jag kände mig mycket mer hemma. Kanske ville jag dit? Men varför? Jag hade inget där att göra? Nu…

Så jag gick till jobbet och på jobbet bytte jag om. Jag tog en frukost beståendes av macka med salami och gurka, yoghurt och puffar och musli, äppeldricka, vattenmelon, apelsin och kaffe. Jag åt frukost och sen var det dags att arbeta. Arbetsledaren ville ta mig åt sidan och prata lite med mig. Det var något jag hade skrivit. Något namn som jag hoppas att jag inte skrivit. Lite senare berättade jag att det var den här konflikten jag hade skrivit om. Men hon sa att jag inte ska ta den så allvarligt. Bara det att kallas man dum så är det ju inte så bra anser jag. Nåja; konflikten verkade löst och mot slutet så gick vi till Granngården en liten sväng. Tog bussen hem och väl hemma så tog jag fram nachochipsen från frysen och värmde på lite chorizofärs. Till det såg jag första avsnittet av Lanterns. Jag vet inte vad jag ska förvänta mig, men jag börjar bli lite kärlekstörstande nu, kan ingenting om sex eller kärlek. Ska jag vänta lite till? Ska jag bara ha tålamod? Är det någon som kan något om de här ämnena? Vad är det jag gör fel?

Jag kanske inte gör något fel. Jag kanske hittar kärleken snart. Jag bara önskar att hon kunde visa sig i så fall. Att ”här är jag! Jag är den du väntat på hela ditt liv!”. Och inte hålla på med kriminella saker som att orsaka trafikolyckor och liknande saker. Den här kriminaliteten kryper mig inpå skinnet! Det är bara min åsikt! Tack för idag!

Så jag har sett första avsnittet av Lanterns. Det var så bra! Så mycket bättre än filmen Green lantern som gjordes för ett tag sen. Så vad handlar den om? Jag är osäker än men jag har för mig att en person är med som är med i Superman. Men det kommer förmodligen senare. I början får vi följa ett barn som tittar på en intervju med en Lantern på tv. De kollar ut för egentligen får de inte titta på tv. Men han får i alla fall titta färdigt på intervjun. Sen kommer den här vuxna mannen som man är osäker om han är pappan eller något annat för det här barnet. Han tar i alla fall ut barnet och ställer ett äpple på hans huvud och ställer honom mot vägen. Tar fram sitt vapen och frågar barnet om det är rädd. Barnet säger nej och kort därefter skjuter den vuxne äpplet utan att träffa barnet någonting. Det är alltså när han är barn. När han är vuxen så är han med en annan. Han som hade intervjuats i tv;n när han var liten. The green lantern. Han sätts på prov där han bland annat sätts i en rusande bil som hållet på att köra ut över en ravin. Det enda han hade var ringen och på något sätt så lyckas han få den på sig och skydda sig. När han promenerar till den här mannen som hade satt honom i den rusande bilen så skapas ett hologram som medellar honom något. Han för vidare medelandet till Hal som flyger iväg med en gång. Efteråt hamnar vi på en brottsplats. Han pratar med en polis som verkar känna Hal väl och som inte är så glad att han är där. Han finner honom sittandes på läktarplats. På något sätt får de reda på att det är en alien som skjutit ner alla personer. Den här personen springer därifrån men blir ikappsprungen av den här personen som inte är Lantern än. Utomjordingen förhörs och de inser snart att han har ett exploderande skelett på något sätt. Innan han exploderar skapar Hal en skyddande bubbla runt honom så att explotionen inte blir så påtaglig. Och det är ungefär hela första avsnittet av Lanterns. Så klart kom den med en massa budskap som att vi inte är ensamma i universum och liknande saker. Men jag vill inte avslöja för mycket om någon vill se serien och inte veta för mycket om den innan de ser den. Så den får fem i fem av betyg och jag rekommenderar verkligen att se den här serien! Den är så bra! Och äntligen har vi fått något annat än den urusla Green lantern som släpptes för ett tag sen!