Och under eken satt en svartklädd figur. Det var samma person som slagit ner mig när jag varit utanför internatet. Och samma person som tagit en gren från det där trädet. Just nu såg det dock ut som han sov. Han rörde sig i alla fall inte. Tänk om han var död? Nej det trodde jag nog inte…

Men sådana saker kunde jag ändå inte avgöra på sådana avstånd. Jag behövde röra mig och jag behövde röra mig mot den gamla eken. Medan jag gjorde det vek sig gräset under mina fötter där jag gick. Det var som att jag gick mot ett hav av gräs men jag visste inte vad jag gjorde här. Jag hade tillbringat så lång tid på det där fjället att det kändes som jag hade glömt allt om livet och hur man skulle leva det. Jag ville heller inte befinna mig på någon annan plats än det där fjället eftersom jag slapp tänka på allt som var jobbigt då. Flytten. Folk som flytta. Farmor som hade cancer. Ekonomin. Det fanns mycket som tyngde ner mig nu. Men jag tänkte inte flytta. Inte än i alla fall.

Tiden det tog att gå till eken var mycket liten. Men nu när jag stod där framför den sovande skepnaden visste jag inte vad jag skulle göra. Eller visst sov han? Var han död? Han rörde sig inte. Var onaturligt stilla. Hur var det möjligt?

Men så plötsligt rörde han på sig och öppnade ögonen. Och började prata…

”Det är inte meningen att ni ska tillbringa någon längre tid här.” sa han och väntade på svar.

Jag vred på mig eftersom jag inte riktigt hade något svar. Men svarade sedan…

”Jag trivs i de här landskapen. Jag vill vara i dem”

”Vad har du upptäckt hittills?”

”Att jag är så ensam som jag gör mig till”

Han såg bekymrat på mig.

”Inget gott kommer med att du befinner dig för länge här. Jag kan inte rädda dig från vad som ska komma.”

”Och vad ska komma?”

”Det är komplicerat. Men eftersom du byggt upp en grund för de allra mest grundläggande drömmarna så bävar jag för att det som kommer härnäst är något bortom mitt räckhåll. Något extremt skrämmande och elementärt. Du vet ju redan att man dör ett antal gånger här. Men det här är värre än döden. Det är förintelse.”

”Du menar förintelse som den Förintelsen?”

”Jag vet ju redan att du gjort en toleransresa till Auschwitz. Jag kan inte låta dig fortsätta på den här resan.” sa han och slog till mig med sin knotiga käpp. Sekunden efter låg jag i sängen i mitt internatrum i Folkhemmet.