Ett svart hål som såg in mig och jag kunde bara följa med. Okontrollerat och förvirrat. Rymden har verkligen många färger. Och om man bortsåg från det faktum att det inte finns någon luft där så var det hyfsat betryggande. Om nu rymden kunde vara betryggande. Visste jag inte. Men jag ville gärna komma bort från den panikslagna oundvikliga känslan av att kvävas till döds. Jag ville gärna leva. Och jag ville gärna leva i ett landskap jag kände igen.

Dessa landskap var sällan densamma. Det visste ju jag som hade varit i dem. Men det var så länge sen sist. Jag trodde aldrig att jag skulle komma tillbaka hit. Till mina egenskapade världar. Jag visste inte längre hur man skapade dem. Så jag hamnade i ett vakuum. Om jag inte var försiktig skulle jag bara sugas med och inte kunna kontrollera var jag skulle hamna. Jag skulle få uppleva saker som jag inte upplevt på evigheter. Och se platser jag inte sett på evigheter. Men det skulle inte vara något konstigt med det. Eftersom det var vad jag ville se.

Så jag sögs med i de svarta hålen. Och lät händelserna ha sin gång. Snart skulle det svarta upphöra. Och ett annat landskap uppenbara sig.