Idag började jag dagen med att göra mig ett par knäckebrödsmackor och pulverkaffe. Jag tog bussen kvart i nio och i Pressbyrån köpte jag både månadskort och fralla. Gick till Tingshuset där jag satte mig och läste Marcus Birros Släng alla kartor. Vid tiotiden var det dags att gå mot Tingshusplatsen 2. Det började med fika och jag började med en kaffe men tror jag tog två chcodreams efter det. Vi hade mycket att prata om eftersom det egentligen inte funnits något riktigt Ung vänster här i Nyköping på ett tag. De flesta går fortfarande i skolan men det finns de som jobbar som jag också. Vi hade pass i feminism och vad Ung vänster är. Vi hade lunch som bestod av tacos. Vi hade därefter pass i socialism och antirasism. Vi började se filmen Hunger games och åt pizza till. Några gick innan slutet och jag tror de kom från Eskilstuna. Jag vet att det var några jag hade velat träffa igen men vet inte hur vi ska göra det då vi bor så långt isär. Det blir alltid så här när jag är på Ung vänster-evenemang. Nåja; det verkar som vi kommer starta en Ung vänster-klubb här i Nyköping i alla fall. Och vi hann se färdigt filmen och ha lite analys av den innan det var dags att gå hem. Eller ta bussen hem, snarare. Nyköping på kvällen är lite läskigare men jag antar att jag inte fått uppleva det genom en tjejs ögon och därför inte kan jämföra hur det är på långa vägar att gå genom staden på kvällen. Men jag kom hem i alla fall. Så det ska jag väl vara tacksam för. Eller nått. Jag kan dock inte komma ifrån den gnagande känslan av att man blundar för kriminalitet. Det är inte bra. Det är absolut inte bra! Faktiskt under all kritik! Men vad ska jag göra? Vad kan jag göra? Det känns inte som jag kan göra någonting och det är så frustrerande! Men just nu ska jag inte tänka mer på det. Jag ska duscha och sen ska jag gå och lägga mig. Eventuellt läsa lite om jag orkar. Men framförallt ska jag sluta tänka på all skit som händer runt omkring. Som står och inte står på polisens hemsida. Konstant, hela tiden. Det måste finnas något sätt att lugna sina nerver på. Ett sätt jag inte upptäckt än. För; varför ska jag kolla på polisens hemsida hela tiden? Jag får ju inte betalt att göra det. Jag verkar inte kunna kräva att andra ska göra det heller. Eller kan jag det? Jag hade önskat att jag hade kunnat göra det. Men jag kan inte prata med de boende om i princip ingenting. Hur många är det som blundar för kriminalitet egentligen? Nu är jag ingen polis så egentligen ska jag inte behöva tänka på såna saker. Jag sätter punkt här och om det händer något så ska inte jag behöva skämmas över det. Nej varför skulle jag göra det? Ingen annan behöver ju skämmas för det! Ingen annan vill ens höra talas om att det finns något som heter kriminalitet. På sin höjd får jag se dem på boendemötena en gång i månaden och då ignorerar de mig fullständigt. De skiter fullständigt i vad jag har att säga och ser mig bara som luft. Om jag hade gjort likadant mot dem vet jag inte hur de hade reagerat men jag antar att de inte skulle ha brytt sig. Så, så ser läget ut i Brandholmen. Jag kommer fortsätta prata om vad jag känner och har för idéer och det minsta jag skulle vilja begära att de åtminstone lyssnar på mig. Men inte ens det gör de! Jag orkar inte med det här längre! Min hjärna kommer strejka om jag inte sätter punkt nu så jag sätter punkt nu och skiter fullständigt i om det händer något kriminellt så får vi se vad som händer sen! Men helt sant är det inte, det jag säger; jag kommer skriva nyheter ändå eftersom det är som en reflex för mig. Men om jag gör det så ska det inte få uppta alla mina tankar. Alla mina idéer. All min vakna tid…