Jag drog spruten upp och ner, upp och ner. Jag gjorde så konstant hela tiden. Vattenångorna gjorde mitt ansikte alldeles vått. Jag trivdes som fisken i vattnet på det här jobbet. Det fanns inget annat jag kunde tänka mig göra. Jag visste ju att jag kunde lägga upp bananer i City gross men nu när jag hade flyttats upp till en steg 3 placering så behövde jag inte tänka på det något mer. De andra höll på med degen. Jag höll på med disken. Jag tog en plåt i taget. Degen gick lätt bort. Den var inte kladdig och fastnade ingenstans. Jag sprutade upp och ner, upp och ner. Vattnet var varmt. Det kände man på ångorna som åkte upp mot ansiktet. Jag tyckte att det var rätt bekvämt att ångorna åkte upp mot ansiktet. Det fick det att kännas som att jag duschade lite granna. Jag var dock osäker på om de ville ha mig där. Det kändes som om de inte ville ha mig där. Vilket kändes lite jobbigt eftersom jag verkligen ville ha jobbet. Jag ville stå och diska plåtar. Jag visste inte så många andra arbetsuppgifter. Kanske att jag skulle vika kartonger? Och kanske att jag skulle göra det de sista jag gjorde? Jag gjorde det de sista jag gjorde. Vikte kartonger. Och de kartonger som var vikta ställde vi längs med väggen. Så gjorde vi tills hela väggen var full av kartonger. Då var det dags att gå hem. Men jag ville inte gå hem än. Jag ville va kvar ett litet tag till. Bara stå där och ta in stämningen. Känna att något var annorlunda. Något som hade med landskapet att göra. Jag kunde känna en kall bris komma från väggen där vi hade ställt kartongerna. Jag visste inte om jag skulle flytta på kartongerna eller hur jag skulle göra men jag kände i alla fall på väggen och märkte att den var gjord av papper. När jag tryckte lite till så gick den sönder och avslöjade ett vintrigt landskap på andra sidan. Jag valde att flytta på några kartonger så att jag skulle kunna ta mig fram till väggen ordentligt. Sedan rev jag upp en större del av väggen. Snö välde ut från väggen och hamnade på golvet. Jag visste inte riktigt hur jag skulle göra nu. Jag var inte riktigt klädd för det men valde att gå ut i snön. När jag gjorde det så försvann rummet bakom mig. Enbart snölandskapet var kvar och det var vitt och snöigt… 

Inte alls som det hade varit förut. Visst det hade varit vitt men inte snöigt. Jag kände igen landskapet. Jag hade varit här förut. I en annan tid, i en annan plats.

Jag tog varje plåt en och en. Jag sprutade upp och ner, upp och ner. Ångorna åkte upp på mitt ansikte så att det blev alldeles vått. Det verkade vara en ovanligt lugn dag på jobbet. Inga ljud eller röster hördes från de andra. Var va de andra förresten? Jag gick för att kolla men ingen var där. Jag bytte jobb och vek kartonger i stället. Kände en svag bris från väggen men tänkte inte mer på det. Det enda jag tänkte på var att göra jobbet. Det var så viktigt. Annars skulle någon ta mitt jobb. Ända in i det längsta försökte jag förhindra att någon tog mitt jobb…

Men jag kunde verkligen känna en kall bris från väggen där jag ställde kartongerna. Vad var det frågan om? Jag gick fram och kände på väggen och den guppade. Det här var inte en vägg längre; det här var papper. Hur hade det gått till? Jag tryckte lite till och en reva uppstod i pappret. Snö vällde ut bland kartongerna och jag bara stod där, stirrandes på snön, förstod ingenting. Vad var det som hände? Fortsatte stirra på snön som att jag inte förstod någonting. Och började sedan fundera över om jag skulle gå ut eller om jag skulle stanna kvar och fortsätta vika kartonger. Och om jag stannade kvar och vek kartonger; skulle jag bara stå och stirra på den här snön då? Eller skulle jag försöka städa upp det på något vis? På något vis skulle man kunna säga att jag var arbetsskadad för ATT DET VÄLDE UT SNÖ UR EN VÄGG VAR INGET NORMALT! Men kunde jag fatta det någon gång? Jag kunde inte fatta det någon gång. Det var för overkligt för att vara sant. Och ändå var det sant…

Så jag klev ut i snön och kände kylan sprida sig längs med min kropp. Snön blev långsamt djupare och djupare och när jag klev ut på det som var på andra sidan väggen så försvann jag plötsligt i snön…

Döda inte magin! Det är den som håller oss levande. Som får oss att fortsätta leva…

För vad ska man göra utan magin? Vad finns bortom horisonten?

Ännu mer av samma gamla gräsmark. I alla oändligheters oändligheter…

Och det vill du väl inte döda? Fast vänta lite nu; jag tänkte ju skriva om något annat först…

Det blir ju ofta så. Att det inte blir som man tänkt sig…

I alla oändligheters oändligheter. Kommer jag söka efter magin…

Och hittar jag den inte så hittar jag på den i stället…

Det är jag ju så bra på att göra med så mycket annat…