Var ner till gemensamhetslägenheten en sväng. Vet inte riktigt vad vi pratade om. Stödpedagog Cina var där. Jag har inget emot stödpedagoger egentligen men jag tyckte inte jag fick någon riktig hjälp av henne. Vi skulle gå igenom alla frågor som var; Får du bestämma om det som är viktigt för dig? Får du den hjälp av personalen som du vill ha? Bryr sig personalen om dig? Pratar personalen så att du förstår? Förstår personalen dig? Känner du dig trygg med personalen? Är du rädd för något hemma? Vem ska du prata med om du är missnöjd? Och Trivs du med personalen? Jag kan tycka att vi var lite många gubbar som skulle tycka och tänka vad vi skulle känna. Men på första frågan hade jag väl inte så mycket att tillägga. Det var mycket en annan som hade saker att säga om det. Andra frågan hade hon också mycket att säga till om. Som att en del ur personalen säger ”Ok” i stället för ”jag förstår”. Jag nämnde också att det var lite jobbigt att personalen inte kunde vara kvar hela matstödet utan börjat gå ungefär vid hälften av matstödet. Men annars hade jag inget att säga om det. Sedan tredje frågan var väl lite svårare att svara på. Det är väl svårt att veta vem som bryr sig om en när man får träffa så olika personer hela tiden. Fjärde frågan så hade jag mycket att prata om. Eller det var i alla fall vad jag trodde. Det har jag väl ofta känt att personalen inte pratat så att man förstår. I stället har det bara varit någon kommentar och sen har det inte varit något mer med det. Men om man hade velat prata något mer så har de inte brytt sig. Det har jag känt varit lite tråkigt. Och där har femte frågan, förstår personalen dig, ungefär samma svar. På sjätte frågan nämnde jag att jag hade varit tryggare om personalen hade haft mer kontakt med polisen. Där kände jag att jag blev lite arrogant bemött. De bara fnös och ville att vi skulle gå vidare. Men jag ville inte gå vidare. Jag fortsatte repetera att jag ville att personalen skulle ha kontakt med polisen. Och då kom vi in på den sjunde frågan, är du rädd för något hemma, som jag hade en hel del att prata om. Jag sa att jag var rädd för den här tystnaden. Men de sa att polisen inte skulle komma om det var tyst. De skulle komma om det var vilt och fester och högljutt. Jag vet inte var jag får känslan ifrån men det känns som jag hamnat i någon slags sektliknande sällskap. Utefter det jag läst av Atefeh Sebdanis texter så får jag liknande vibbar och jag hoppas det stoppas innan det är försent. Som lösning på min rädsla sa de att jag kunde gå med personal och hälsa på mina grannar. Men om någon gör något brottsligt då? Hur gör man då? Jag känner inte att jag fick något svar på det och det är så tråkigt. Än en gång känner jag att jag blivit arrogant bemött. Åttonde frågan var vem jag ska prata med om jag är missnöjd. Jag hade inte så mycket mer att säga. Inte heller på nionde frågan. Jag fortsatte trycka på att jag hade känt mig tryggare om polisen hade kommit hit. Så pass till den grad att det kändes som att stödpedagogen tröttnade lite på det tjatet. Men det kändes ändå som det gick fram det här att jag kände mig lite otrygg och rädd hemma. Sedan kan man undra vad man ska ha stödpedagoger till. Det hann jag inte prata om men när jag sa till en personal att jag var så trött på att se personal hela tiden så fick jag bara till svar att ” Det var tråkigt att du känner så”. Precis som det är mitt fel att jag känner mig så trött på att se personal hela tiden. Inget ”jag ska arbeta mer på mig själv” eller ”förlåt vi har gjort fel vi ska ändra på oss”. Inte någon självinsikt. Tur är väl att inte alla personaler är så men vi kommer ändå till den här frågan; när ska man ringa polisen? Jag tyckte inte att jag fick något svar på den frågan hur mycket jag än tryckte på den. Sån arrogans tror jag inte att jag har upplevt någon annan gång. Och den här arrogansen kommer ju inte försvinna av sig själv. Den kommer fortsätta ligga kvar där som ett täcke när det är matstöd eller något annat vi ska göra gemensamt. Eller arrogans kanske det inte är men medkänsla är det då rakt inte. Jag är bara så jävla trött på att se personal hela tiden. Då vill jag inte ha till svar att ”Det var tråkigt att du känner så”. Lite jävla självinsikt hade jag velat ha. Men jag vill återgå med det här om polisen. Alltså vissa har svårt att ta det ordet i sin mun. De säger att man borde gå till psykologer istället om man mår dåligt men jag mår inte dåligt. Och hon försvarade också stödpedagogens jobb precis som att det spelade någon roll. Men jag fick inte något svar på när man skulle ringa polisen. De fortsatte prata om annat som att det betydde något. Och kanske något annat betydde något också men hur orkar man liksom hålla alla dessa tankar i huvudet samtidigt utan att gå under? Så känner jag i alla fall. Att jag går under lite grann. Och jag är så trött på bortförklaringar. Jag anser att personalen inte kan göra allt. De är inga poliser. Men om det är så att jag hamnat i något sektliknande sällskap så kommer det bli svårare att lämna, svårare att prata om, än allt annat jag pratar om. Jag kommer få lov att stå ut med det tills jag hittat en väg ut ur det. Och om jag inte hittar någon väg ut ur det så kommer jag få lov att leva med det och kanske hata mig själv för att jag lever med det. Och det vill jag ju inte. Jag vill ju kunna leva med mig själv. Men jag sa det att det alltid var så dramatiskt och intensivt när man pratade om polisen och det kunde stödpedagogen hålla med mig om. Däremot kände jag inte att stödpedagogen var rätt medium att prata om polisen med. Jag vet inte riktigt vad som är rätt medium. Jag är ensam i det här. Och det är det som är så otäckt. Jag vet inte vilka grannar jag har och vad de är kapabla till. De sa att en lösning kunde vara att jag gick med personal och träffade grannarna själv men det löser ju inga brott. Härnäst så ska jag ha matstöd klockan sex och jag har ingen aning om vad vi kommer prata om men jag vill egentligen inte påminnas om att jag bor på en servicebostad. Att mitt liv är ett jobb som någon annan har. Jag får otäcka vibbar från 30-talet. Det fanns en skylt där det stod ”Arbeit macht frei”. Folk trodde att man gjorde det rätta just då men sen var det för sent. Sen hade en förintelse ägt rum. Jag har ju varit där. Jag har sett alla väskor, kläder, hår. Så mycket saker som folk hade ägt men sen hade gasats ihjäl och kremerats. Kanske att jag tänker för mycket trotts allt. Jag tänker jämt att det värsta ska hända. Att jag ska dö. Men det finns väl en gräns och Förintelsen är väl en sådan gräns. Eller kanske inte för sverigedemokraterna är väl på full väg att genomföra förintelseläger de också. Men man orkar inte tänka på det hela tiden. Jag bara önskar att jag kunde vara med likasinnade igen. Som jag var på Ung Vänsters veckokurs. Personalen går väl bra men de är ju inga Ung Vänstrare. Och jag vet inte vad de är kapabla till egentligen. Varje gång det kommer någon hit som inte gör något annat än sitt jobb så tänker jag på den där skylten ”Arbeit macht frei”. Kanske är det för mycket att tänka på för en människa. Kanske behöver jag tänka på något annat. Som att det är Melodifestivalen ikväll. Eller så kanske jag bara behöver se någon film. Som Bladerunner 2049 tycker jag är väldigt bra. Jag vill bara slippa vara så jävla rädd hela tiden. Jag tyckte inte att jag fick något svar på det när jag var på mötet och inte heller kommer jag nog få något svar på det framöver heller. Det är så många personer som har så svårt att säga ordet ”polis” att det är helt sjukt. Däremot så har de jättelätt att prata om saker som man kan göra i stället, som att gå till en stödpedagog, vilket jag tycker är ett överflödigt jobb. Som kurator också är. Men nu ska jag väl försöka utvecklas skrivarmässigt på något sätt. Kanske läsa tidningen Skriva eller läsa boken Medan giftet sprider sig. Lite hade jag nog att skriva om de döda också. Vad jag minns om dem. Men just nu skulle jag nog vilja koncentrera mig på de levande. Som karaktären Pajas Pyjamas. Dock känns det som att hans bakgrund också kommer vara mörk. Som att han varit med om någon brand och att båda hans föräldrar gått bort. Jag har tänkt skriva det som att han går in i en grotta och träffar sin bortgångne mamma där som lurar in honom i elden och så vaknar han upp utanför igen. Som han gjort så många gånger förut. Själva boken kommer väl handla om hur han ska försöka ta sig till världen utanför. Det som är utanför den surrealistiska skogen. Det som är en hög med aska på marken och en husgrund som inte är annat än ett spår att något en gång i tiden stått där. Något har jag nog att skriva om. Jag behöver bara komma på vad. Just nu är jag nog rätt trött på skrivandet dock. Jag skulle bara vilja lägga av och göra något annat. Som att laga mat. Det kommer jag ju göra klockan sex. Men vad kommer personalen säga när de är där? Kommer de veta något av det man hade sagt på mötet? Förmodligen inte eftersom de inte fick vara med på mötet? Men det känns fortfarande olustigt på något sätt. Och när jag gick ifrån gemensamhetslägenheten så såg jag en person som jag inte hade sett på länge, en person som heter Ayyan och som jag trodde jag var kär i. Men jag tänker inte bli kär i en personal igen. Man luras bara att tro att det finns något där som kan kallas kärlek. Och sen när man är som mest käras så kommer de bara och säger att de är ihop med någon annan. Jag vet inte var jag kommer att hitta kärleken igen men inte är det hos personalen i alla fall. Kanske är det i Ung Vänster eller på någon skrivarkurs? Helt klart är i alla fall att jag är långt ifrån färdig med sökandet och att jag kanske hittar någon att dela mitt liv med den närmaste tiden. Om jag inte dör först. Finns alltid en hålhake; jag vet…

WordPress undrar vad jag är mest rädd för att göra. Och vad som skulle krävas av mig för att göra det. Jag antar att det är att söka in till Skriv! Projekt: Skönlitteratur på Jakobsbergs Folkhögskola. Eftersom det är en så extremt intensiv utbildning. Och vad som skulle krävas av mig för att göra det är väl att jag börjar bli mer disciplinerad och tar mitt skrivande på större allvar. Det är trotts allt en så pass stor del av mitt liv…

WordPress undrar vad jag klagar mest på. Det är en intressant fråga. Jag antar att jag klagar på folk som inte gör någonting. Som liksom sitter på möten och inte säger någonting. Det har hänt flera gånger att jag känt att jag behövt att klaga för att någon inte gör någonting. Men att klaga löser knappast några problem. Då är det bättre att säga rakt ut vad som är problemet. Så får man hantera det som det är sen…

Jag tänkte kalla förra texten jag skrev för dagboksanteckning. Men det är ingen dagboksanteckning egentligen. Det är bara jag som skriver om fikat i gemensamhetslägenheten och hur orättvist jag blivit behandlad av Tonys pizza. En riktig dagboksanteckning skriver jag om vad jag är med om på dagarna och eftersom jag inte har arbetat idag så har jag inte lika mycket att skriva om. Men jag har sett något konstigt videoklipp av UFOsxm och jag har spelat en del minecraft. Och jag har varit ner till gemensamhetslägenheten även om jag först inte fick gå in dit eftersom de hade något slags möte som var sekretessbelagt. Och sen när man väl fick gå in dit så var det nästan ingen där. Bara två ur personalen. Så det kändes lite malplacerat. Men jag var i alla fall där. Och jag pratade om ingenting. Så klart pratade jag lite om Game of thrones men annars om ingenting. Hur blodigt det hade varit men annars om ingenting. Otäcka scener där halsar hade skurits och magar hade stuckits. Livlösa kroppar och en hel familj tillintetgjord. Inte nog med att fadern hade halshuggits i början av serien, en bit in i serien så skulle nästan hela familjen Stark tillintetgöras. Jag säger nästan för det är ju en till som är utanför slottet och som på något sätt slipper undan en plågsam död som de andra får vara med om och som också är det som det mesta av avsnittet handlar om. Men nu har jag kommit ikapp på mitt Game of thrones-tittande och jag ser fram emot att fortsätta följa den serien, vad det nu är man får vara med om. Men förutom Game of thrones så pratades det om En annan del av Köping. Och lite andra saker de ville prata om. Om jag ska gå tillbaka till mitt dagboksskrivande så tänker jag mycket på mitt skrivande. Jag har precis fått hem ett nytt nummer av tidningen Skriva som jag ska läsa när jag får tid. Jag hade också tänkt söka in till Att skriva börjar nu men ansökan är fortfarande stängd så jag kan fortfarande inte söka in till den. Vilket är lite drygt eftersom jag skrivit det personliga brevet och svarat på alla deras frågor. Men till Skriv! Poesi, prosa, dramatik kan jag ju fortfarande söka in till. Och till Skriv! Projekt: Skönlitteratur. Men härnäst ska jag lagat mat. Det blir väl fischnuggets med frusna grönsaker och makaroner. Jag skjuter det oundvikliga framför mig. Jag vill söka till båda de kurserna men jag kan inte flytta till Jakobsbergs Folkhögskola om jag söker till Skriv! Poesi, prosa, dramatik och Skriv! Projekt: Skönlitteratur känns som en lite högre nivå än vad jag är på. Eller jag vet inte; jag har i å för sig en idé att jag kan koncentrera mig på mitt poesiskrivande. Men att skriva så mycket varje vecka; jag tror inte jag skulle klara av det. Ska jag söka in till den kursen ändå och ta det som det är? Det tror jag nästan att ni som läser det här får svara på för jag själv känner inte att jag klarar av det…

Var ner till gemensamhetslägenheten en liten sväng. De skulle ha fika kvart i fyra. Men när jag kom, ungefär tio minuter innan, så hade de något möte där det var något sekretess så jag fick inte vara där inne. Vilket kändes jättekonstigt. Vad är det man inte får höra? Varför håller de det hemligt för? I alla fall satt jag ute och kollade igenom det nya numret av tidningen Skriva. För ett tag funderade jag på om jag skulle gå hem igen eftersom det var lite kallt ute men efter ett tag kom i alla fall Martin ut och sa att jag fick komma in. Jag måste säga att det inte alls kändes förberett och de hade inte ens kaffe redo. Också kändes det som man var på en arbetsplats, inte ett hem, som vanligt. Det känns så konstigt egentligen; vad är det jag har flyttat till egentligen? Har jag ingen fri vilja? Nu ska man tycka och tänka som personalen tydligen. I alla fall är de väldigt mycket som personal på ett boende och det känns väldigt olustigt. Kunde de inte ha varit lite mindre som personal? Mer som mänskliga? Jag hade förväntat mig att jag skulle kunna komma till fikat kvart i fyra och att man skulle kunna prata om vad som helst. Men det enda jag hade att prata om var det senaste avsnittet av Game of thrones. Hur blodigt det hade varit. Där hade halsar skurits och magar stuckits. I alla fall vet jag inte om det kommer bli någon skillnad i och med att jag gick ner till gemensamhetslägenheten nu. Att man liksom kan gå ner till gemensamhetslägenheten för att ta fika. Just nu tror jag att det är två tider. En kvart i tre och en kvart i fyra. De sa dock att det bara skulle va kaffe kvart i tre. Så vad har jag gjort annars då? Jag har spelat en del Black Mesa. Det är något som jag känner att jag kan göra ibland. Och imorgon är det fredag. Då ska jag köra parkourrace i minecraft. Egentligen hade jag velat prata om Tonys pizza. Om allt jag fick göra där. Om alla plåtar jag fått diska och kartonger som jag vikt. Men som vanligt ska man glömma och vidare. Tydligen. Det är som den perioden av mitt liv aldrig hänt. Men visst har den hänt? Visst har den det! Och jag bodde hos mamma också. Jag tog cykeln och cyklade hela den långa vägen från Oppeby till Tonys pizza. Livet hemma hos mamma är inget jag skulle vilja tillbaka till. Men jobbet på Tonys pizza däremot. Åh så mycket jag vill tillbaka till det! Så pass mycket att det blir övermycket till och med! Men kan det någonsin bli för övermycket när man bara vill ha rättvisa och en bekräftelse på att man faktiskt har jobbat på Tonys pizza? Det finns något annat att skriva om också. Ett snöbeklätt landskap. Jag hade vandrat länge för att komma dit där jag var nu. Så pass länge att det kändes som en evighet. Men visst hade jag varit på ett annat ställe en gång i tiden? Jag hade varit i de vita lokalerna i Tonys pizza. Jag hade haft bagarkläder på mig. Det hade varit min identitet. Det hade varit allt jag hade varit. Utan den hade jag inte varit någonting. Utan den så hade jag bara varit en arbetslös. Precis som jag är nu. Men jag ska bara glömma och gå vidare. Det är så de säger i alla fall. Men jag tänker inte glömma och gå vidare. Jag tänker fortsätta prata om det tills jag får börja jobba på Tonys pizza igen. För det känns som det enda rätta att göra. Det känns som det enda rätta man kan göra. Och det känns som det enda rätta man vill göra…