Idag började jag dagen med att göra mig ett par Runda björnen-mackor, pulverkaffe och se på när UFOsxm spelade något konstigt spel. Efter det gjorde jag mig en Varma koppen sparris och spelade lite minecraft. Vad jag gjorde i minecraft var att jag mineade efter diamanter. Och nog hittar jag diamanter alltid! Det har nog inte varit någon gång som jag inte hittat några diamanter…

Men så jag gick till busshållplatsen i alla fall för att ta bussen till jobbet. Och på busshållplatsen var det lagom många personer. Inga stökiga ungdomar. Vilket var skönt. På bussen till busstationen var det inte så många personer, men desto fler personer var det på bussen till Harg. Då fick jag lov att sitta bredvid en för att få plats. Jag hade dock inte förväntat mig något annat så det var bara att åka med och vara nöjd. Väl på jobbet så var det inte så mycket att göra. Jag behövde inte byta om och både Veronika och Patrik var där. Vi åkte iväg på en liten sväng. Patrik frågade om jag inte skulle ringa mamma så att de kunde skjutsa mig till Oppeby direkt så jag ringde till mamma men fick inget svar. Vi åkte till alla möjliga ställen i Nyköping och jag kände väl egentligen att jag hade behövt stanna upp lite och ta in allt som jag ville ta in. Nu blev det inte så och då får jag ta in det någon annan gång istället. Vi var också till Patrik och önskade god jul och gott nytt år. Det blev lite kramade och sen åkte vi iväg igen. Jag prövade att ringa mamma igen och den här gången svarade hon faktiskt. Hon hade sovit och hon hade ingen bil men jag kunde komma och hälsa på hunden Bella. Jag fick skjuts direkt till Oppeby och mötte på mamma med hund direkt utomhus. Vi önskade varandra god jul och gott nytt år och sedan åkte de iväg. Jag fick gå med hunden Bella och vi gick hem eftersom hon redan hade kissat och bajsat. Väl inne bytte jag till tvåan och där sände de ett program som hette Blås! Och som var ett kombinerat glasblåsarprogram och blåssymfoniorkesterprogram. Mycket intressant koncept tyckte jag. Mamma lagade mat och ibland var hunden Bella i mitt ansikte och slickade mig på munnen, i öronen och i näsborrarna. Jag kunde knappt andas när Bella höll på men det gjorde inte så mycket heller. Det är en mycket kärleksfull hund som mamma skaffat. Det måste jag säga. Efter det sändes ett program om Maria Lang som var Sveriges första deckarförfattare. Någonstans där var det också mat. Ris med chilli con carne. Att äta gick hyfsat snabbt och efter det skulle jag prova lite olika shortor som min lillebror hade. Allt för att ha något att ha på mig på jul när jag är hos pappa. Det lutade åt att jag fick låna en slags Dressman-shorta och efter det tog vi lite efterrätt. Glass, saffranskaka, chokladkaka och pulverkaffe. På tv sände de något som hette En tyst berättelse som handlade något om övergrepp. Jag fick lov att gå på toa innan jag kunde gå ut igen. Vi gick till ICA knuten, både jag, mamma och hunden Bella. Lillebror visste jag inte vad han skulle göra men han har ju sin flickvän att vara med så han behöver ju inte tänka på oss. Jag kan dock tycka att det är lite för lite tjejer ute. Antingen är jag inte där de är eller så är de där inte jag är. På ICA knuten handlade jag Varma koppen, mjölk, bregott, Runda björn, Coca cola, Mer pärondricka, frusna grönsaker, pajer, matlåda och choklad. Efteråt mötte jag upp med mamma och hunden Bella som hälsade mig så hjärtligt. Mamma frågade om jag skulle med upp till henne eftersom jag precis missade bussen och nästa buss gick om en halvtimme. Men jag sa att jag hellre väntar på bussen och då gjorde hon något som jag inte hade väntat mig. Hon önskade mig god jul och jag insåg att det är jul på söndag. Efter det stod jag i alla fall och väntade på bussen och när den väl kom så klev jag på och bytte på busstationen till buss mot Brandholmen. Jag kom hem efter något som kändes som en evighet. Satte på P3. Efter det har jag inte gjort så mycket. Personalen kom ikväll också. En timme tidigare än vanligt. Jag fick min medicin och sen skulle det vara bra med det. Men jag var inte nöjd med det. Jag försökte få henne att förstå att något är fel när de kommer och ger en medicin hur som helst. Något som har med polisen att göra. För jag sitter där, skrollar igenom alla händelser, men jag läser inget om Nyköping. Och jag känner att lösningen på det inte kan vara att man ska vara tyst om det. Att det sker brott också. Och framförallt hade jag väl sett fram emot att träffa en tjej som jag skulle kunna vara kär i. Men inte heller det får man prata om. När jag beskriver oss som kunder så säger hon bara nej, nej det är ni inte. Men när det kommer till kritan så vill hon bara att jag ska ha hjälp. Jag kan tycka det är synd att det kommer en personal som inte kan se längre än sin näsa och jag börjar bli extremt trött på att se personal hela tiden. Inte för att jag har något emot dem egentligen men när de kommer så får man ju känslan att man är kunder i en extrem kapitalistmaskin som äter kunder levande. Ska jag göra bilden ännu mer levande så kan jag skriva att vi alla är robotar utan känslor som alla är på väg mot vår egen avgrund. Poängen är väl att det måste väl finnas något annat än den här personalen hela tiden. En tjej att bli kär i…

I alla fall så har jag inte skrivit någon dagboksanteckning på över en vecka. Det är ju för att det har varit Musikhjälpen och jag har varit hemma hela veckan. Nu är dock Musikhjälpen över och allt känns lite extra tomt. Jag försöker fylla de tomma hålen med att se på olika klipp från Musikhjälpen där det spelades livemusik. Både Hooja, Tomas Stenström och Bolaget var med och spelade på Musikhjälpen. Alla live. Men nu undrar jag vad jag ska göra härnäst. Jag hade velat att mötet med personalen hade blossat upp lite mer i en konflikt. Jag vill inte att de ska få bilden av mig som en som behöver hjälp för jag anser att den bilden är farlig. Det är så tråkigt när de bara kommer och ger en medicin och sen ska man vara nöjd med det. Men något som gnager i mig ännu mer är nog den här tystnaden som är runt omkring mig. Den är nog ännu farligare. Ända fram till att jag klev in i min lägenhet och satte på radion så var allt tyst. Alltså totalt knäpptyst. Det är alltså en helt sinnessjuk tystnad som råder i samhället just nu. Men det pratade jag inte mycket om när personalen var här. Då pratade jag om polisen. Och vilket jobb de gör…

WordPress vill att jag listar mina fem favoritartiklar i livsmedelsbutiken. Så jag börjar med produkterna mjölk, Coca cola, Mer dricka, pajer och choklad. Men jag har mer favoritartiklar också. Både Varma koppen, Runda björn, Crispies, snacks och matlåda. Men sen har jag nog inget mer. Det är ju en lista som kan bli påfylld som sagt och många av grejerna som finns med på listan kommer jag nog också handla imorgon. Till dess får jag jobba och kanske gå hem till mamma till hunden Bella och bara gosa och ha det trevligt. Efter sådant längtar jag…

WordPress vill att jag beskriver en man som har påverkat mitt liv positivt. Jag undrar lite smått varför jag inte skulle kunna beskriva en kvinna som påverkat mitt liv positivt men okej då. En man som påverkat mig positivt är så klart min pappa. Alltid. Jag vet inte vad jag skulle ha tagit mig till utan honom. Han är så snäll och go och bra och en massa bra saker som man kan vara. Jag tycker inte att man kan säga det ofta nog. Och jag försöker säga det ofta nog att jag tycker om honom. Annars är jag ganska inåtvänd av mig…

WordPress undrar om mitt liv är vad jag föreställde mig för ett år sedan. Och det kan jag nog säga att det kan jag inte påstå. Men förmodligen jobbade jag på Spindelplan redan då. Jag kan undra hur de har det på Tonys pizza. Jag får varken tänka eller prata om det stället. Så därför tänker och pratar jag om det stället. Om hur jag diskade plåtar och vek kartonger. Om hur jag verkligen gjorde någonting. Meningsfullt. Och inte var det så att det fanns för lite jobb som någon sa; det fanns ju hur många plåtar att diska som helst. Nej den här personen ville bara bli av med mig. Det var så det var. Och det irriterar mig något oerhört att hon lyckades med det. Det får mig att vilja banka huvudet i väggen eller liknande. Men jag låter bli för jag har en personlig intrigitet. Och jag vill inte verka som ett psykfall. Men imorgon funderar jag i alla fall på att sjukskriva mig i alla fall för måndagen. För jag har så mycket jag behöver göra, rent mentalt, för att kunna ställa in mitt liv på arbete…

WordPress undrar vilka färdigheter eller lärdomar jag har lärt mig den senaste tiden. Kanske att skriva? Är inte det något man alltid kan lära sig mer av? Det känns inte som jag har något jättesnyggt svar på den frågan och jag hoppas ingen blev besviken för att jag sa ”skriva” men jag tycker verkligen att det är en färdighet som aldrig kan bli klar med. Man kan ju försöka men det kommer alltid finnas något mer att skriva om. Så hur går det med mitt eget skrivande då? Jag har ju varit så uppfylld av att göra de här uppgifterna som man får göra i WordPress att mitt eget skrivande har hamnat lite i skymundan. Om jag ska vara ärlig så har jag inte vågat öppna vissa dokument. Jag blir så trött på mig själv. Att jag alltid gör samma misstag om och om igen. Men nu får det vara slut med det. Nu får jag faktiskt se till att göra något. Komma någonstans. Annars kommer jag fortsätta gnata på i samma punkt år ut och år in och det är ju inge bra. På tal om år så har det ju gått flera år nu sen jag gick en skrivarutbildning i över huvud taget. Tiden förändras men inte jag. Jag är samma person som jag var för tio år sen. Eller då bodde jag i å för sig hos mamma. Förresten har jag haft några drömmar där jag bott hos mamma. Det var trångt och stökigt. Inget liv som jag skulle vilja leva. Så det var en mardröm. Men det behöver inte vara några döda personer eller skadade personer för att det ska bli en mardröm. Det räcker om det är trångt och stökigt. Men annars då? Vad har jag drömt om annars? Väldigt ofta att jag varit på läger på väldigt otillgängliga ställen. På vissa ställen finns det en stor fors och på andra en tätbevuxen skog. Jag vill slå ett slag för den tätbevuxna skogen; hur viktig den är för en väl fungerande dröm. Den döljer något och är naturlig. Känns på något sätt mycket ursprunglig. Som något som indianerna hade kunnat drömma om. Eller några andra personer, vilka personer som helst. Det viktiga är väl att man inte undviker den tätbevuxna skogen när den väl uppträder utan att man omfamnar och välkomnar den. Eller kanske inte välkomnar den men i alla fall accepterar den. Det kan vara ett stort steg bara det. Också kanske man känner sig lite vilse i skogen också? Då blir det ännu svårare att acceptera den tätbevuxna skogen. Men det är i min morfars skog. Där är man aldrig vilse. Däremot så äger vi inte längre någon skog, något hus eller någon mark i Bonäs. Så om jag vill skriva något så har jag enbart minnen att gå på. Jag har några bilder men de är inte tagna på det som jag vill skriva om. Jag har några bilder på det som jag vill skriva om. Den tätbevuxna skogen. Den vilda naturen. Den orörda naturen. Det finns så många namn som man kan ge en tätbevuxen skog. Men mina minnen börjar bli allt suddigare och fragmatiska. I alla fall när det kommer till att minnas så traumatiska saker som farmors bortgång eller min morfars bortgång eller min mormors bortgång. Då tänker jag mig att en dröm om en tätbevuxen skog är som en tröst för en brusten själ. Så länge sen som jag gick en skola som hette Brunnsvik. Tror jag inte någon har upplevt som jag. Men det börjar bli lite uttjatat. Jag måste kunna skriva om något annat. Som vad jag gjorde i helgen till exempel. I helgen tittade jag på Musikhjälpen. Och nu är den slut…