Han var rädd för mörkret. Det hade han alltid varit. Han kunde inte rå för det; att inte kunna se vad som gömde sig bakom ett hörn eller en dörr skrämde honom något oerhört. Därför var det extra obehagligt när precis allt var svart och han inte kunde se någonting. Precis som han inte kunde nu. Det var totalt kolsvart överallt och han var naken. Kunde känna jorden mellan tårna och han tänkte att han nog inte kunde stå ut med det här så länge till. Han var så blottad. Annars brukade det vara hans patienter som var blottade men nu var det han som var blottad. Och det skrämde honom något oerhört. Han hade ingen aning om hur eller varför han hade hamnat här. Han försökte gå men benen ville inte riktigt röra sig. Det var som de hade slagit rot; som om de inte lät honom gå förrän han hade insett något. Vad visste inte han själv men han hade heller ingen annan att fråga. Var det så här hans patienter kände sig när han pratade med honom? Kanske han behövde gå till psykolog själv? Det verkade ju faktiskt som det. Om han bara visste vad det här var för något. Men det visste han inte. Och det skrämde honom något oerhört. Förutom mörkret som omgav honom. Så famlade han i mörkret. Han famlade och råkade krama om täcket i sin säng…

Idag började jag dagen med att göra mig ett par knäckebrödsmackor och pulverkaffe. Jag gjorde mig en Varma koppen grönsak och gick till bussen som skulle ta mig till jobbet. Inte första dock för den tog mig till busstationen men bussen efter tog mig till jobbet. Väl på jobbet så var det bara att byta om och sen rensade jag i pallkragen och vattnade. En hel del faktiskt. Jag vill väl inte slarva helt enkelt. Och efter det kunde jag byta om och få skjuts hem sa Patrik. Men jag skulle inte hem för jag skulle till affären och handla. Så jag fick skjuts till ICA knuten i stället. Det var ju enda dagen jag jobbar den här veckan eftersom jag ska till Tingsrätten imorgon och inte vill till arbetet på onsdag. Och på fredag så är det väl student så då antar jag att det inte går att åka till jobbet. Jag tyckte att vi lämnade varandra lite snabbt men de ville väl åka iväg så vi sa hej då till varandra sen så var de borta. Jag gick in i ICA knuten och handlade baguette, Varma koppen, oliver, pesto, äpplen, mjölk, tvål, chips, Mer äppel- och pärondricka, pajer, matlåda och choklad. Efter det tog jag bussen som verkade vara försenad. Det var nästan som jag missade bussen till Brandholmen men när jag vinkade åt bussen som började åka iväg så kommenterade han att man egentligen inte fick stanna där. Så gör inte så nästa gång, sa han. Jag hann med bussen i alla fall och väl hemma så satte jag på radion, datorn och packade upp alla varor. Jag har läst lite av tidningen Skriva vilket nästan kräver en separat text eller texter. Så, som sagt, så är jag ledig i en vecka nu. Under den här tiden tänkte jag läsa en hel del. Kanske kommer jag kunna läsa ut Stormningen under den här tiden? Och börja läsa Marcus Birros bok som jag inte minns namnet på nu? Men framförallt ska jag läsa tidningen Skriva och jag trodde jag var färdig med den men det visade sig att det var en del kvar i den… 

Jag har inte vetat vad jag ska skriva den senaste tiden. Jag har varit så paralyserad och förlamad av skräck att jag inte vetat vad jag ska göra. Vad som skrämmer mig är nog främst den här tystnaden. Men även att jag inte får någon respons på det jag skriver och gör. Det är som folk bara har glömt bort mig. Som att jag inte existerar. Men jag existerar! Visst gör jag det! Det blir bara svårare att övertyga folk om att man gör det ju längre tid man väntar. Och jag har väntat jättelänge. Jag ska ju jobba på måndag i alla fall. Så då har jag något att göra i alla fall. Men jag hade önskat att fler hade sett mig. För den jag är alltså. Men det kanske är meningen att man ska vara lite ensam i alla fall. Inte totalt isolerad som jag varit nu. Jag försöker ju se ljuspunkterna i mitt liv. Som att jag lagade hamburgare med ägg och lök och pommes frites idag. Personalen verkar ju i alla fall tycka det är kul. Men jag kan inte låta bli att tänka; kanske vi behöver en journalistgrupp trotts allt. För som det är just nu; jag klarar inte av det! Jag klarar inte av laglösheten som är i Nyköping just nu. Jag borde också skriva och jag borde skriva om den där karaktären Lugero Sömnväktaren. Och hur den där psykologen befinner sig i kolsvart mörker. Det och att jag mår bra. Att jag inte befinner mig i kolsvart mörker. För där klarar ingen levande varelse av att befinna sig. Kanske ska jag bara sova. Men jag kommer ändå inte undan det faktum att jag är singel. Så jag fortsätter skriva och jag skriver för att jag vill fortsätta leva. Överleva. Det har blivit en fråga om liv och död och jag måste få träffa andra än personalen snart…