Idag började jag dagen med att göra mig ett par rostade pågenmackor med kaviar på och pulverkaffe. Jag spelade lite minecraft och gjorde mig en Varma koppen grönsak. Tog bussen som skulle ta mig till jobbet och väl på jobbet så bytte jag till jobbkläder. Idag skulle vi sopa en trappa av någon anledning jag inte förstod. Jag började överst i alla fall och det var rätt läskigt eftersom det var en rätt brant trappa. När jag var färdig så tog Patrik över och sen tog Patrik över. Vi har alltså två Patrik på jobbet. Vi brukar säga Ö och R för att skilja dem åt. När vi var färdiga så var det bara att byta om. Och sen var det bara att gå hem. Men först gick jag till ICA knuten och handlade mjölk, iskaffe, chips, Mer äpple och svartvinbärs/hallondricka och choklad. Efter det tog jag bussen hem. Vid ett tillfälle sa bussföraren till några småungar vilket kändes lite onödigt eftersom de inte hade varit så stökiga ändå. När jag kom hem så satte jag på radion, datorn och packade upp alla varor. Annars har jag inte gjort så mycket annat. Mer än att fundera över varför jag inte kan kärleken förstås. Under långa perioder ligger jag bara och känner mig helt hjälplös över händelsernas gång. Och inte hjälper det att personalen kommer på matstöd eller medicinstöd. Det är knappast en person jag skulle få känslor för. Det känns som man inte får känna någonting. Plötsligt börjar man tro att alla är nazister. Som tur är så har jag träffat chefen. Jag vet inte på vilket sätt det ska hjälpa dock. Jag känner mig fortfarande lika ensam. Jag fattar inte varför ingen vill ha mig. Vad gör jag för fel liksom? Det känns mer och mer som det är personalen som gör fel. Men på vilket sätt vet jag inte än. Jag orkar inte överanalysera det här. Alternativet skulle ju vara att jag skulle dö vilket jag ju heller inte vill göra. Varför ska det va så här när man bor i Nyköping? Staden där killgängen styr. Jag hade verkligen velat hitta kärleken nu. Alltså verkligen! Min törst är avgrundsdjup och jag tror att min hunger är likaså. Kärlekstörstande och kärlekshungrande. Varför skriver ingen om kärlek för? Och om sex? Jag bara… vill inte dö ensam… vet inte… jag ger upp nu… 

Det var totalt kolsvart. Han kunde inte se någonting. Det var något. Var det jord? Som han kände mot sin nakna hud? Han försökte röra sig lite men det gick inte. Den här jorden låg hårt hoppackad mot hans kropp. Så vad skulle han göra? Han kunde ju knappast ge upp. Syret började ta slut och han visste inte vad som skulle hända om allt syre tog slut… 

Om han skulle dö; vad skulle hända då? Skulle han förmultna och bli en del av jorden? När maskarna fått äta ostört? Eller skulle han ta sig ur det här helvetesstället innan det var för sent? Han prövade att röra händerna och fötterna. Varför hade han inte gjort det tidigare? Något rasade; det kändes som det var jorden under honom. Som liksom gled under honom och plötsligt var han inte begraven längre. Men han visste inte heller var han var. Det var totalt kolsvart. Det gick inte att se någonting. Bara känna och allt han kände var jord. Torr jord så han kunde inte vara på något blött ställe. Långt ner i underjorden var han och här, här var allt så extremt mycket torrare, än det var på ytan. I alla fall om man inte var i någon slags berggruva med stalaktiter och liknande saker. Då var det blötare, hade han för sig. Han hade aldrig själv varit i en sådan grotta, men kunde tänka sig att det var så… 

Så vad skulle han göra nu? Han kunde inte se någonting så han kunde inte se var han skulle någonstans. Han fortsatte att glida längs med den här jordhögen han befann sig på. Det verkade inte riktigt finnas någon mark. Jorden, som i övrigt inte gick att få grepp om, gav inget fäste. Han föll handlöst med allt det där jordiga. Och det jordiga täckte honom precis överallt och begravde honom igen. Nu gick det att röra sig dock. Om det slutade regna jord någon gång, det vill säga. För det fortsatte regna jord och det begravde honom. Och han tog sig loss. Så där höll det på. I omgångar… 

Det kändes som maskar försökte äta honom. Det kändes som också han skulle förmultna. Men han vägrade acceptera det. Han reste sig upp och jord föll av honom och landskapet han såg, det var det sista, han hade väntat sig att han skulle få se… 

Nu har jag sett färdigt Little nightmares 3. Jag har följt med när vi stött på en spindelkvinna, två dockor Matinbum kallade Palle och Knalle, en gubbe med en docka och nu sist en gubbe med armar som rör sig som ormar och som har ögon i händerna. Också det där ansiktet ned glasögonen som man fick lov att slå sönder. Det slutade nog som jag hade väntat mig att det skulle sluta. Jag kunde inte tänka mig att det skulle sluta på något annat sätt och det är både en lättnad och en börda. Jag hade hoppats på att spelet skulle vara längre men nu när jag har sett det så förstår jag det bättre. Under spelets gång så fanns det ett flertal gånger som jag tänkte att det, det måste ha varit svårt, att skapa. Alla detaljer. Men så tänker jag på mitt eget skrivande och kommer ihåg att det är ganska detaljrikt det också. Det verkar finnas en hunger efter sådana historier i alla fall vilket är en fördel för min del. Om man nu ska skriva om drömmar, det vill säga, så är det ju bra om folk förstår dem. Och det kan tyckas som man drivs till vansinne, men tro mig, jag har koll på allt. Trotts att dröm och verklighet flyter ihop till en enda röra och till skillnad från Little nightmares så skriver jag inte om några mardrömmar. Däremot kan de upplevas obehagliga och som att de aldrig tycks ta slut. Så var tanken i alla fall. Men vem har sagt att jag inte kan försöka igen? 

Idag började jag dagen med att göra mig ett par rostade pågenmackor med kaviar på och pulverkaffe. Jag spelade lite minecraft och gjorde mig en Varma koppen sparris. Tog bussen som skulle ta mig till jobbet och väl på jobbet var det bara att byta om. Idag skulle vi klippa lite gräs och jag fick gå med gågräsklipparen runt buskar och längs med husväggen. Vid ett tillfälle så råkade jag klippa till en gren och fick därför smeknamnet grenknäckaren av vår arbetsledare. Det var lite på skoj, förstås, och jag tar inte saker på jättestort allvar på jobbet. I alla fall borde jag inte göra det. Och det går väl inte att överanalysera varför jag körde på en gren. Gräsklipparen gick ju inte sönder i alla fall som tur är då vi tittade till den. Vi körde på ett ställe till men sen var vi färdiga. Jag bytte om och min arbetskamrat bytte om och jag ringde min mamma som sa att jag kunde komma. Jag fick skjuts hem till mamma och väl hos mamma så fick jag ta ut hunden Bella så att hon fick bajsa och kissa. Väl inne sen igen så satte jag på tv:n som sände Nyhetsdagen på tv4. Jag kunde ge mamma brevet jag hade fått från Överförmyndarnämnden och boken Ett jävla solsken eftersom jag tänkte att den skulle passa henne. Det verkade som hon tyckte den var intressant i alla fall. Och till mat fick jag potatis, köttbullar i sås och kokt blomkål och morötter. När vi skulle till att äta satte jag på Chernobyl på HBO max. Jag skulle nog säga att det är den jobbigaste delen av Chernobyl. Den där brandmännen är i ett sjukhus i Moskva. Och de blir så väldigt skadade av radioaktiviteten. När vi hade tittat färdigt på ett avsnitt av Chernobyl så såg vi på nyheterna på SVT 2. Det var något SVT forum innan också som jag inte visste vad det handlade om och sen var det något program efter nyheterna också. Vi tog lite pulverkaffe och kaka och satte på Pirates of the Caribean I främmande farvatten. Vi såg inte så länge dock eftersom vi kom på att vi behövde panta burkar. Så vi åkte först till Arken Zoo för att beställa kloklippning åt hunden Bella. Sen åkte vi hem till mig för att hämta pantburkarna. Sen åkte vi till ICA maxi och pantade. Sammanlagt blev det hundrafemtio kronor ungefär. Efter panten åkte vi till Stadium och kollade efter sockor. När jag hade köpt ett par åkte vi till Lager 157 där jag också hittade sockor men även vanliga strumpor och en filt. Jag fick skjuts hem och jag hade redan startat igång radion och datorn. Jag såg sista avsnittet av Little nightmares 3 vilket nästan skulle kräva en recension för sig själv. Så, så mycket mer har jag inte gjort idag. Jag kanske skriver något mer om jag kommer på något men annars får vi se den här dagboksanteckningen som färdig!