Jag gjorde ju en sån här nyårskrönika förra året. Det här året har varit så märkligt dock. Det har aldrig känts som jag kan stanna upp och reflektera över vad jag varit med om egentligen. Jag är ju med i Vänsterpartiet. I och med det så får man sitta på olika videosamtal och gå på event som Mitt Sverige där man träffar Jonas Sjöstedt. Ett stort minus är att jag inte får åka på Ung Vänsters veckokurs. Jag hade verkligen velat vara där i Avesta och utbilda mig och vara med på öppen scen där jag skulle kunna läsa upp någon dikt eller liknande. I stället får jag väl åka till Dalarna för några dagar i alla fall och sen fortsätter skrivandet och politiken även nästa år. Bland annat ska jag på skrivrespons och poesiträffar och den tjugofjärde januari ska vi knacka dörr. Men anledningen till att jag vände mig till biblioteket för att börja skriva var ju för att jag egentligen skulle gå på folkuniversitetet. Jag hoppade av några dagar eftersom Vänsterpartiet skulle ha möte om valet. Så viktigt är alltså politiken för mig. Det är på liv och död. Men min god man blev väl rätt sur på mig då det hade kostat mycket pengar. Men poesiworkshopen på biblioteket hade i alla fall inte kostat pengar. Jag fick blodad tand för poesi och skrev upp mig för poesiträffar framöver. Framöver upptäckte jag att de också skulle ha skrivrespons vilket ungefär motsvarar skrivkurs på folkuniversitetet. Så då fick jag min skrivkurs i alla fall. Jag skrev på något som jag kallar Lugero Sömnväktaren men har nu bytt till något som heter En natt i Brunnsvik eller Allting faller. Jag har spenderat sommaren i Dalarna och det var någon släktträff i Kättbo. Inte min släkt dock utan lillebrors. Jag badade i Kättbo. Var på besök i Tiberget. Tog en massa kort. Tillbringade den mesta av tiden i Rädbjörka. Var på Orsayran och upptäckte ett vispunkbank som kallar sig Elvira Bira. Det måste jag säga var en intressant upplevelse. En inte så rolig upplevelse var att bli utstängd från Facebook. Så det kan jag säga att, för alla som har tvivlat, så är det här mitt riktiga nya konto. Jag har förlorat alla gamla bilder och texter och minnen som jag kunde ligga till långt in på natten för att dela. Eller i alla fall innan tolv då det inte skulle gå att dela minnen längre. Vad tänker ni om att jag förlorat mitt gamla konto? Det var en period där som var mycket svår. Jag tror jag la upp två inlägg på Instagram, Instagram är fortfarande densamma, om vilken ångest jag kände över att vara utstängd från Facebook. Facebook är bra på mycket men att tillåta minnen är de tydligen dåliga på. Och jag hade ju förlorat många vänner också i och med att jag blev utstängd från Facebook. Vänner som jag förhoppningsvis får tillbaka nu efter lite sökande på Facebook och med lykta och skallgång försöka komma på vilka vänner man hade egentligen. Såna man var med när man var på läger eller veckokurser eller kongresser i Åmål, Arboga, Mariefred, Falun eller varför inte Söderhamn? Tråkigt att jag inte fick åka på veckokursen. Jag vet inte vad det beror på men jag kommer ju fortfarande att knacka dörr den tjugofjärde januari. Vad jag gjorde på hösten 2025 minns jag inte riktigt. Någon gång flyttade vi ju från den lilla lokalen i Spindelplan till den stora lokalen. Jag är dock osäker om det var det här året eller förra året. Jag kan minnas att det blev mycket klippande. Och trimmande och en massa andra saker man gjorde utomhus. Men så mycket mer minns jag inte. Jag kommer bara ihåg det vi gjort nu, att vi sopat och skurat trappor, men så klart har jag gjort så mycket mer. Sådant jag inte minns. Det blev en del odlande i år också. Det mesta på jobbet men även hemma. Tanken var att jag skulle odla polkabeta på jobbet men när jag kom tillbaka efter sommarledigheten var det enda jag fick skörda ogräs. Det enda som hade vuxit var en polkabeta vilken förvisso var rätt god. Hemmavid har jag odlat palsternacka vilket jag också tagit frön ifrån igår. Så de håller rätt länge kan man säga. I rädbjörka satte jag ner bondbönor, ärtor, pumpor och prydnadspumpor. Det hann inte riktigt växa till sig men det blev några ärtor när mamma var upp en gång på hösten. De kalla vindarna från höger börjar märkas av också. Då gäller det att klä sig varmt. Eller som ja; förstärka det mentala försvaret. Den här gången genom släktforskning. För vet man om sin historia så löper man mindre risk att göra om den. Jag är dock rädd att det inte räcker för att övertyga SD-väljarna att gå över till vänstern. Jag var på föreläsningar i släktforskarsalen som var mycket intressant. Under samma period var det Litart i Nyköping. Jag var inte så förberedd på det men mamma och jag var ner till caféet i Helmans. Vi frågade om vi fick vara med på filosoficafé men de sa att de redan hade börjat. Jag upplevde dem som något otrevliga. Däremot så gick mamma och jag till bryggeriet och alla konstsalar som finns där. Man får minst sagt inspiration när man står bland de gamla maskinerna som på något sätt verkar ha stannat i tiden. Eftersom ingen rört dem. Eller förstört dem. Så klart tittade vi på annat än gamla maskiner där. Som konst. Och de som gjorde konsten. Jag kan inte komma ihåg några namn men jag kan komma ihåg att de var många. Och på kvällen sen så var jag på teatern vid Stadsvakten och lyssnade på vinnarbidraget till någon tävling jag inte hade någon koll på. Även jag fick läsa upp några dikter och det är ungefär det jag minns från den tiden. Under samma period gick jag även poesiträffar och skrivrespons. Jag gick på ett till författarbesök och ett efter det också. Man blir inte så mycket klokare av dem dock. Man tror att man ska bli klokare men i slutänden handlar ju det om att själv sätta sig ner och skriva. I början skrev jag på något helt annat men jag tror inte jag ska skriva på det längre. I stället skriver jag på något som är en fortsättning på ett kapitel jag skrev för över tio år sen. Det är många minnen, men jag försöker banta ner det, göra den så rå det bara går. Jag har många planer för framtiden. Men då måste Vänstern vinna valet först. Och det har jag ingen aning om hur det går. Det är lätt att bli pessimistisk utan körkort. Men jag har planer för framtiden också. Att paddla kajak, att isklättra, att träna jiu jitsu. Men mest av allt borde jag nog läsa. Det och skriva. Vilket jag har gott om tid att göra när jag åker upp till Dalarna. Det tänkte jag förresten på att jag nog inte kommer skriva nyårskrönikan när jag är i Dalarna. Då har jag nog fullt upp med nyårsfirande och att bada bastu och sådana grejer. Så jag passar nog på att önska gott nytt år nu i stället. Jag bara önskar att fler kunde var uppmärksamma om sin omgivning. Att vi rör oss mot samma tider som rådde 1935. Jag säger inte att vi gör det, bara att tiderna är liknande. Det lär man ju märka när man knackar dörr däremot hur folk är emot en. Jag bara önskar att jag inte dör innan jag hunnit uppleva mer än Nyköpings bakgård. En bra början är väl att skicka iväg ett mejl till Nyköpings forspaddlare. Om jag vill börja med något. Det vill säga. Men det kanske jag inte vill. Jag kanske bara vill fortsätta att skriva. I så fall finns det gott om tid att göra det när jag börjar jobba. De här dagboksanteckningarna jag gör är ju mycket längre än någon text jag skrivit någonsin. Kanske innehåller de mer när de är så kompakta men det är svårt att skapa mening i dem. Något är det som inte står rätt till och jag antar att jag kommer få lov att redigera åtskilliga gånger. Jag håller ju också på och läser Franz Kafkas En svältkonstnär eftersom en på skrivresponsen sa att jag skrev som honom. Vissa texter jag kanske skriver som honom men den senaste jag läste tyckte jag inte alls att jag skrev som honom. Han har ett speciellt sätt att skriva på och kanske var det för att jag delade mina dagboksanteckningar från 2013 som han kom att tänka på Frans Kafka. För de anteckningarna är ju lite påhittiga. Nästan surrealistiska. Något jag försökt frambringa i mina texter i övrigt också. Inte oförståeligt men kanske att jag ska avstå att skriva om vad som hände på naturguidesutbildningen? I alla fall känns det inte som en berättelse om det undermedvetna då. Mer något självbiografiskt. Och berättandet blir nästan lite torftigt. Å andra sidan så finns det en scen i berättelsen där jag besöker samma plats som jag gjorde när jag rymde hemifrån. Många komplexa känslor. Visst. Men mest ett försökt att överleva. Det undermedvetna. Hur det gå får vi inte veta förrän om en tid framåt. När jag skrivit färdigt den här novellen. Och jag kanske kommit till ro med den på något sätt. Om det nu går att komma till ro med den. Jag kan ju försöka i alla fall. Som så mycket annat i världen. Som jag, för övrigt, vill upptäcka. Så många naturreservat som möjligt. Så att jag har mer upplevelser än minnen att berätta om. Just nu har mest minnen. Nästan bara minnen. Och de kan man bara gå på för så länge. Jag önskar att jag hade körkort. Men nu när jag inte har det så kanske jag skulle kunna åka buss till de ställen jag vill besöka? Något måste ju hända i alla fall. I mitt liv. En radikal förändring. Och då måste jag ta mig ut. Ta mig ut och göra någonting. Jag har planer men vi får se vad det blir. 2026 måste börja först. Tills dess får jag skriva om vad jag ska göra. Som jag brukar få göra. För är det något som är beständigt så är det skrivandet i alla fall. Det finns alltid där som en sista nödlösning till allt. Innan man ger sig ut så måste man skriva en lista på saker man ska ha med sig. Skrivandet finns i allt. En dag kommer det vara det enda som finns kvar av mig. Skrivandet. Därför gör det skrivandet lite ångestfullt. Men jag har sätt att ta mig igenom det. Som att lyssna på filmmusik till exempel. Då kunde jag till och med läsa igenom en annans text. Men mer om det senare… 

Idag började jag dagen med att göra mig ett par polarknäckemackor och pulverkaffe. Jag vaknade rätt sen och hämtades av lillebror vid tjugo i fyra-tiden. Vi åkte till ICA knuten där jag handlade Yakisoba, pågenlimpa, mjölk, bregott, chips, Mer äpple- och svartvinbärs/hallondricka, pajer och choklad. Efter det åkte vi till mamma och möttes av hunden Bella. Även lillebrors pappa Micke var där och vi skulle lyfta ner skåp eftersom mamma sålt lägenheten och därför behöver vara ute ur den ganska snart. Jag har lyft dem förut så jag visste vad jag gav mig inpå. Men så klart är det ansträngande att lyfta så tunga trämöbler. Det har det alltid varit. Och egentligen skulle vi haft något sånt där redskap som man kan använda för att hjälpa en med lyftandet. Det hade vi inte nu dock. Och det gick väl till viss del. Det fanns inte så mycket mat sen gårdagen. Det var potatis och köttbullar och ägghalvor och rödbetssallad. Och något gott bröd till det. Men det var nästan bara jag som åt mat. Sen åt vi kaka (fast inte jag; för mastigt), ostkaka, risalamalta, hallon, fruktsallad och kaffe i press. Sen åkte jag med lillebror för att handla något på ICA, hämta några stolar hos hans tjejs mamma, vi ska åka till en musikaffär på lördag och jag kanske delar något mer om det senare och när jag väl kom hem sen så packade jag upp alla varor. En grej jag är sjukt trött på är att se samma gamla vanliga personaler hela tiden. Och att vara singel. Det hoppas jag ändras med tiden. Annars vet jag inte var jag ska ta vägen. Känns som jag skulle kunna klättra på väggarna. Nåja, de vill ju bara vara snälla. Eller något… 

Idag började jag dagen med att göra mig ett par pågenmackor och pulverkaffe. Min lillebror skulle komma kvart i två så jag kollade lite youtube tills dess. Lite SpaceX av Whataboutit. När lillebror kom sen så åkte vi direkt till mamma där hunden Bella var jätteglad att se oss. Lillebror och jag såg på Astrids jul medan mamma badade och lagade mat. Ungefär vid Kalle Anka och hans vänner tappade jag intresset och hjälpte mamma i köket i stället. Jag lagade köttbullar och prinskorvar. I ugnen stod en Janssons frestelse. Förutom det så hade vi sill, ägghalvor, rödbetssallad, potatis och tunnbröd. Sen såg vi på resten av Kalle Ankas jul. När filmen Kan du vissla Johanna började så bytte jag till Disney plus och Pluto. Blev lite nostalgisk eftersom vi hade Pluto på kassett när jag var liten. Det var precis som jag mindes det! Sen bytte vi till opera på tvåan och till efterrätt åt vi någon slags kaka, ostkaka, risallamalta, hallon, fruktsallad och pulverkaffe. Lillebror åkte hem ungefär vid den tiden. När mamma skulle sova lite kunde jag se på Harry Potter och Fenixorden. Inte hela dock eftersom mamma skulle jobba. Så jag fick skjuts hem och hunden Bella fick följa med mig. Jag såg på ett avsnitt av Welcome to Derry och gick ut med hunden så att hon fick kissa och bajsa. Något mer har jag inte gjort denna Julafton utan vill önska god jul till alla vänner och ovänner! Vissa är jag inte vän med ens men jag tror de fått min julhälsning på något sätt ändå. Sen kanske jag kommer skriva någon nyårskrönika längre fram. Det får bli ett senare problem… 

Om det hade gått att uttyda något ur allt det där vita så hade jag gjort det. Men det vita var inte längre kvar. Det hade ersatts av baksätet av en bil. En bil som såg rätt risig ut. Men den gick ju att framföra! Och det var väl det som var det viktiga?

Hur hade jag hamnat där? Jag hade något minne av att jag hade klivit på i någon stad. Men jag hade inte vetat vad det var för stad eller var jag fått minnet ifrån. Föraren, som verkade vara i femtioårsåldern, verkade inte medveten om att jag var där. Han hade svart hår och mustach. Körde hyfsat snabbt i alla fall. Ute var himlen blå. Hur var det möjligt? Hade det inte varit natt alldeles nyss? Så vitt jag visste så hade jag inte sovit något så det hade omöjligt kunnat gå så fort. Tiden alltså. Som verkade rätt oberäknelig. I alla fall här. Som jag inte visste var det var någonstans…

Inget tydde på att föraren skulle sakta ner. Och varför skulle han göra det? Han hade ingen anledning att göra det. Jag bara tyckte mig känna igen honom på något sätt. Precis som jag hade sett honom i något gammalt minne eller liknande. Han kändes väldigt igenkännbar. Jag kunde bara inte sätta fingret på var jag hade sett honom tidigare. Det var något fel med minnet. Jag kunde heller inte komma ihåg var jag hade varit innan jag hade hamnat i den här bilen. Någonstans måste jag ha varit men det kändes som den där tjocka mjölken var det enda jag kom ihåg. Det och något om en stad. Var va den staden någonstans? Var hade jag sett den tidigare? Det kändes som det var något som var väldigt gammalt. Alltså så gammalt att jag egentligen inte borde komma ihåg det för jag var så liten för att kunna komma ihåg det. Men ändå kom jag ihåg det på något vis. Det var ett mysterium. Ett mysterium som inte ville lösas på något sätt och det irriterade mig något oerhört. Men vad skulle jag göra? Det fanns inte mycket att gå, både när det gällde att minnas saker, och att begripa var vi var på väg någonstans egentligen. Det var något jag inte hade tänkt på för ett tag. Var jag var på väg egentligen. Föraren verkade inte mycket för att berätta det i alla fall och jag undrade varför. Hade jag träffat honom i ett annat liv, ett annat minne? Jag kom inte ihåg. Det fanns dock ett minne om ett ställe som låg så väldigt långt bort och jag var osäker på om vi skulle dit men det kändes som det var ett av de ställen som vi kunde åka till…

Det kändes också som vi kunde åka till fler ställen. Att vi hade lite fler valmöjligheter än om man inte hade körkort och var beroende av cykel eller buss. Det kändes också som jag hade haft den möjligheten en gång men att jag hade sumpat den. Och därför fick åka i baksätet av en bil…

Jag kände mig lite skamsen där jag låg över sätena. Det var ingen bekväm känsla att ha. Men jag saknade också något annat. Jag hade svårt att sätta ord på vad det var. Men det var någonting bortanför det här landskapet…

Det här landskapet. Vad var det här landskapet egentligen? Det kunde jag inte veta liggandes förstås utan fick resa mig upp. Ute var gräsmarkerna som ett hav; det nådde till horisonten och verkade inte ta slut. Jag bara stirrade på det här gräshavet för ett tag; jag var som i trans. Men snart nog skulle jag väckas ur min trans. Det var chaufören som saktade in och som sa något om att det var för farligt att fortsätta och att jag fick fortsätta till fots framöver. Så jag famlade med dörrknappen, kastade mig ut på grusvägen och såg bilen göra en U-sväng och fara iväg i ett moln av grus och damm…

Idag började jag dagen med att göra mig ett par rostade pågenmackor och pulverkaffe. Jag spelade lite minecraft och gjorde mig en Varma koppen grönsak. Tog bussen som skulle ta mig till jobbet. Men väl på jobbet behövde jag inte byta om eftersom de redan hade tagit trapporna. Däremot så behövde lokalen städas men någon från steg 3 kom så Patrik och en arbetskamrat satte sig i ett rum medan jag började städa. Jag började med att torka bordsytor och dammsög först när jag hade flyttat på skor så att jag kom åt överallt. Och mot slutet moppade jag golvet också. Efteråt så behövde ju den arbetskamrat som hade suttit i möte städa också. Jag kunde inte låta bli att undra varför hon var så irriterad på mig för att jag inte ställt undan städmedlet och trasan. Jag tänkte inte på det så mycket i alla fall och vi hade alla fått julklappar i form av choklad av FINAB. Jag fick skjuts till ICA knuten och handlade Varma koppen, risgröt, skivad melon, mjölk, chips, Mer äpple- och svartvinbärs/hallondricka, en stor Fanta och choklad. Jag tog den närmaste bussen hem och väl hemma så satte jag på radion, datorn och packade upp alla varor. Jag vet att jag inte skrivit så mycket om gårdagen heller. Det var i princip samma sak förutom att vi städade trappor. Jag minns inte så tydligt men jag har för mig att jag gick hem till mamma och åt lasagne och såg resten av Avatar The way of water. Jag behövde inte handla men vi åkte till Arken Zoo där jag kunde drömma om att skaffa katt. Jag tittade på väska att ha katten i och kanske någon leksak. Men så mycket mer var det inte. Huvudsyftet till att vi var där var va för att Bella skulle klippa klorna. Så där fick vi också en massa tips på var vi kunde hitta katt. Efteråt fick jag skjuts hem och satte på radion och datorn men packade inte upp några varor eftersom jag inte hade några varor att packa upp. Jag såg även färdigt Bruce almighty. En grej som jag tänkte på när personalen kom var att det var en som var lite väl formell. Hon var ny och skulle skaka hand precis som att man var någon slags kund av något slag. Det kanske är värt att påminna om att vi inte är några kunder av något slag. Jag äger mitt eget hem. I alla fall var det jag trodde när jag först flyttade hit och fortfarande vill tro. Men man kommer nästan alltid möta på någon som vill bestämma över en. Det är i princip oundvikligt. Det är inte så sexigt dock att vara så formell. Det är så osexigt att bestämma över andra. Så kan vi inte bestämma oss för att sluta med det bara? Det är svårt förstås och folk är ju olika. Hela tiden möter man olika personer. Det är inte mitt eget hem eftersom så många olika personer kommer hit och vill bestämma över en. Och vad menar man när man säger lilla gubben till en främling? Jag har mött så många konstiga personer under mina dar. Men nu vet ni om dem i alla fall. Så kanske det kan bli lite ändring på den fronten? Kan det bli det? Jag hoppas det för jag är ingen kund. Jag är en människa. Är det högervridningen som skapat kundsynen? Att allt ska privatiseras och nedskäras? Och om man inte har företag så är man i princip körd? Ja men seriöst; trodde ni inte att jag visste? Nyköping är ju seriöst företagarstaden! Man måste i princip har företag för att klara sig här! Men om man inte har företag, om man bara jobbar som vanligt, ja då är livet annorlunda. Jag är inte emot alla företag, hade själv UF-företag när jag gick gymnasiet, men att leva under devisen att företag är allt känns lite missvisande. Men man ska vara väldigt vågad för att våga ifrågasätta företagsamheten. Man är, så att säga, på väldigt tunn is. Jag bara säger som jag tycker och så får ni avgöra sen. Om jag är anti- företagsamhet. Kanske är det mer privatiseringen och nedskärningen som jag är anti? Och kapitalismen? Fan ta kapitalismen! Den kan dra något täcke över sig och bara försvinna!