Idag började jag dagen med att göra mig ett par rostade pågenmackor och pulverkaffe. Ungefär kvart i ett-tiden åkte jag ner till stan där jag började med att ta ut pengar och gå till Clas Ohlsson där jag köpte batterier och fick pannlampa på köpet. Efter det gick jag till Bastard burgers där jag är en rätt trogen kund numera. Jag tog en meny som heter The New Yorker och efteråt prövade jag Ben and Jerrys. Efter det gick jag till Stora torget där jag inte riktigt visste vad jag skulle göra. Men efter ett tag så tittade jag lite noggrannare på vad de hade i marknaden. Jag lyssnade på lite musik och köpte lite glögg. Köpte lite grönkålschips och någon slags dricka av några UF-företag. Fick inspiration att själv starta företag men prata om när jag vi drev UF-företag i Älvdalen. Då gjorde vi några slag stubbeldar som vi motorsågade fram. Jag kan komma ihåg att det var mycket med ekonomin och namn och hur man säljer så mycket som möjligt. På många sätt påminner det om en redaktion så det är väl lite det de är. Efter Stora torget gick jag till Gripsholmsparken där det skulle vara fackeltåg. Det är Nyköpings nätverk för fred i Gaza som anordnat det och jag gick med en fana med en annan. Vilket var lite ansträngande. Jag hörde också någon ropa “Heja Israel”. Det är ungefär såna krafter vi har att kämpa mot alltså. Men så; när vi var framme i Teaterparken så lästes namn upp på de som hade mördats. Det var alltså barn som inte hunnit fylla ett än! Den verklighet de lever måste vara fruktansvärd att leva i! Sönderbombade städer! Ett hem som inte går att bygga upp. Sen har vi det här undermedvetna. Alltid det undermedvetna. Hur ska det kunna läka någon gång? Och hur många idéer ska jag få innan det tar stopp? I å för sig känns det som det har tagit stopp. Det känns som jag inte kan krama ut något mer. Men i å för sig så längtar jag ju bara efter kärlek och sex och sånt där som alla andra gör. Jag bara undrar när jag ska få uppleva det. Kommer jag få uppleva det? Vad är det som tar emot? Vad är det som är så svårt? Jag fattar det inte. Jag känner mig bara så förvirrad. Men i mitt undermedvetna går jag längs med gågatan i Nyköpings centrum. Asfalten spricker och små plantor tittar upp. Det gröna övervinner det gråa. Kanske behöver jag bara lite mer färg i mitt liv. Kanske. Men det har fortfarande inget med kärlek och sex att göra. Det känns som man har så svårt att bestämma sig. Vad man ska känna. Men jag hoppas jag känner något. För det känns som jag har hittat något… 

Idag började jag dagen med att göra mig ett par rostade pågenmackor och pulverkaffe. Min god man kom lite före elva. Jag hann inte bädda sängen och jag hann inte göra Varma koppen. Jag kommer inte ihåg riktigt vad vi pratade om men vill väl heller inte riktigt prata om det här. Om det inte är något jätteviktigt det vill säga. Vilket jag inte tror att det är. Efter att han hade gått så kunde jag göra Varma koppen i alla fall. Jag tog bussen som skulle ta mig till jobbet. Väl på jobbet behövde jag inte byta om eftersom det är fredag. Vi tog en promenad runt området. Efteråt sorterade vi kläder och åkte ut på en tur. Vi åkte till EKO där Patrik skulle lämna tillbaka en sak. Han kom tillbaka med en större sak. Efter det åkte vi till Hemköp där tanken var att Patrik skulle köpa något på apoteket men de hade inte det han sökte efter så han fick gå därifrån tomhänt. Förresten hade jag ringt mamma och kollat om det gick bra att jag kom. Hunden Bosse hade varit på jobbet också. Det gick bra att jag kom. Så när jag kom till mamma så satte jag på Musikhjälpen med en gång. Till mat åt vi spagetti med köttfärssås. Vi tog lite pulverkaffe och mamma badade lite snabbt. Efteråt så mötte vi Selmas husse utanför så vi tog en promenad tillsammans så att hundarna fick kissa, bajsa och leka tillsammans. Vi åkte till ICA knuten där jag handlade Varma koppen, tortellini, bacon, mango, mjölk, chips, Mer äpple- och svartvinbärs/hallondricka, köttbullar, paj och choklad. Efter det fick jag skjuts hem men mamma skulle inte åka hem direkt då hon skulle ställa fram en ljusstake åt mig. Jag satte på datorn, Musikhjälpen på SVT play som jag castar på tv;n och packade upp alla varor. Hunden Bella har fått stanna hos mig då mamma jobbar i natt. Jag har kört parkourrace och sett lite på Stamsites stream men har mest sett på Musikhjälpen. Jag gick ut med hunden Bella vid halv tio-tiden och nu är jag så trött att det känns som jag ska somna när som helst. Men jag hade ändå velat prata om mitt skrivande lite. För det är lite spretigt. Det kan jag hålla med om. Och jag vet inte vilken mening man kan finna i att bara skriva om landskap hela tiden. Martin sa att det kunde vara väldigt Inception-aktigt och Franz Kafka är ju lite surrealistiskt också. Frågan är bara om jag tagit på mig för mycket? Egentligen borde jag bara koncentrera mig på en sak i taget. Varför gör jag inte det för? Jag har gjort det efter att jag skrivit de här andra texterna. Jag tänker mig att det skulle kunna vara romanprojekt som heter Svindlande höjde och Stelfruset. Vad tycker ni om det? Det är förstås på idéstadiet men jag har påbörjat det i alla fall. Sen har jag skrivit lite på Lugero Sömnväktaren. Jag kan bara undra vad jag menade med att döpa ett kapitel till Ett hemligt rum. Det kan hända att jag kommer få ändra den… 

Luften var iskall. Den var som tusen nålar i lungorna. Men han behövde komma vidare. Han behövde komma framåt… 

I landskapet som bara verkade bestå av snö. Fast det fanns något annat också; var det pelare? Ja det var det nog. Långt där borta i horisonten stod de som om de lyfte något. Var det himlen? Ja det var det nog. Men han visste inte varför… 

Det var kallt igen. Så fruktansvärt kallt. Jag kunde känna hur luften blev som is i mina lungor. Men inte bara det; vattnet hann inte rinna ner från taket förrän de bildade istappar. Det gick så fort; jag fick se det i realtid hur dropparna frös till is. Och jag tänkte att det ju var en speciell sak att se. Men jag kunde inte analysera det mer än så. Mer än att det var väldigt kallt då. Så kallt att vatten frös till is. Jag hade svårt att andas. Stegen var tunga. Istapparna blev längre och längre. Till slut kändes det som jag var stelfrusen. Som att jag inte kunde ta mig någonstans. Jag bara stod på stället. Och synen började försvinna. Det blev mörkt och kallt och lika ensamt som det alltid brukade va. Helt plötsligt lossnade jag från denna stelfrusenhet och kunde röra armarna. Famla i det kolsvarta mörker där man inte kunde se någonting… 

Allt förutom det här. Vad var det ens det här var för något? Plankor som var röda. Men det verkade som de vara fastspikade i något i alla fall. Så att de bildade väggar. Men de var på sneden och när jag försökte stoppa fallet genom att gräva in mina naglar i plankorna så gick naglarna av och det började blöda…

Jag tappade greppet. Gled längs med plankorna tills de blev tillräckligt platta att jag på något sätt fick grepp om dem. Lite längre ner kunde man också ligga på dem så jag gled ner lite till så att jag slapp att krampaktigt hålla tag i någon planka som egentligen inte hade något fäste. Det fortsatte blöda och bildades en liten pöl på plankorna. Den här pölen växte för att till slut bli som ett hav. Ett hav av blod…