Inombords så skrek jag. Än en gång hade jag hamnat i en sån där arbetsåtgärd. De hette en annan sak men krävde samma sak. Att man skulle jobba. Och det med ett leende på läpparna till och med!

De kom till mammas lägenhet och satte sig i köket. Jag har för mig att de var två. De presenterade Fia-verksamheten. Berättade om systemet de hade med steg 1,2 och 3-system. Jag minns inte riktigt hur stegen gick till men jag har för mig att om man gick 1 så behövde man mest hjälp, 2 så behövde man hjälp men var lite mer självständig och 3 så var man helt självständig. Det var tydligt att den här personen inte accepterade att man inte jobbade. Så vad skulle de göra? Vräka mig?

I å för sig bodde jag hos mamma så det kanske skulle bli lite konstigt. Men menade de verkligen att det här systemet var bättre än Arbetsförmedlingen hade? Jag tyckte inte det. Jag tyckte det var slavgöra. Men sa inget. Varför sa jag inget för? Jag sa i å för sig ingenting då, men senare, om alla möjliga saker egentligen. Varför stod jag inte på mig mer? Om jag nu ville ha en förändring?

Det är väl lätt att vara efterklok. Helt enkelt. Och jag jobbar fortfarande i samma system. Men har inte skrivit så mycket om det förut. Så min första praktikplats var City gross. Där fick jag lägga upp bananer. Jag hade, några dagar tidigare, gått vägen mot City gross för att se hur lång den var. På vägen hade jag stött på en orm på stigen. Som fridfullt slingrade iväg. Jag visste inte vad det betydde. Men fortsatte min promenad mot City gross. Tog kort. Och till slut började jag första arbetsdagen. Vilket var, som sagt, att lägga upp bananer. Men den praktikplatsen var inte långvarig. Snart hade de hittat en annan praktikplats åt mig. En som låg lite längre bort. En som heter Tonys pizza…