En mikrosekund senare är allt borta. En mikrosekund i mikrokosmos var ingenting egentligen. Men för mig var det en hel värld. En hel värld som bara försvann. Vart den försvann visste jag inte. Men om jag skulle leta efter den så skulle jag upptäcka att den inte var samma som när jag lämnade den…

För världen förändrades alltid. Det insåg ju jag. Speciellt här i Brunnsvik. Och ibland undrade jag om det inte hade varit smartare att flytta ifrån allting. Så att jag slapp påverkas av allt mörker som fanns här. En gång hade någon bett om att ta sitt liv. Så mörkt var mörkret. Men det fanns alltid någon där. Så man behövde aldrig vara ensam i alla fall. Men mörkret påverkade en. På ett negativt sätt…

Jag hade svårt att beskriva det men man såg det på alla. Hur hoppet försvann från deras ögon. Hur glädjen försvann från deras liv. Och hur själva anledningen till att de hade flyttat dit från första början försvann helt och hållet. Vad var det jag höll i egentligen? Mig själv? Vad fanns det där att hålla i? För jag kände hur jag befann i fritt fall; hur allt bara raserade runt omkring mig. Och det var ingen värld jag ville leva i. Jag ville leva i en värld där alla vara glada. Där folk kände att de var framgångsrika…

Och ett drömsamhälle hade ju varit ett där alla hade varit snälla mot varandra. Hade vi varit för hårda mot ledningen? Men så tänkte jag på de möten vi hade haft med ledningen i Storstugan och kom ihåg varför vi kämpade mot dem från första början? Det vi hade varit med om borde ingen behöva vara med om. Att vara utskälld så…

Så det jag egentligen sökte efter var en bekräftelse på ledningens ondska? Det kändes det inte riktigt som att jag skulle finna här. Var nu här nu var. En vit dimma som var som tjock mjölk. Och mitt i allt det här ett olidligt tjut som piper i öronen…

Idag började jag dagen med att ta medicin, bädda sängen och stänga av datorn. Jag tog bussen som tog mig till busstation och tog bussen som tog mig till Gripenskolan. Väl där tog jag en promenad till jobbet. Bytte om och tog en frukost beståendes av macka med salami och gurka, yoghurt med puffar och musli, äppeldricka, apelsin, vattenmelon och kaffe. Jag dammsög och torkade bord. Efter det slängde vi lite kartonger och tog en paus. Eller för ett tag satt bara jag och en arbetskamrat där och tittade på tv. Det kunde bli Barnkanalen eller något på femman. När vi hade suttit där ett långt tag så kände jag att något behövde hända och sa det också. Så något hände och jag åt min sista matlåda med glasnudlar och fiskbollar. Efter det gick jag till Willys och handlade mjölk, pajer, chips, Mer hallon/svartvinbärsdricka och choklad. Efter det gick jag hem. Eller alltså; till busstationen för att därefter åka med bussen hem. Mycket mer orkade jag inte göra den här dagen. Jag såg färdigt Operation Bäver på Disney plus. När klockan blev fem värmde jag på en paj att äta. Klockan sex så såg jag på Stamsites stream. Började köra parkourrace men körde inte färdigt det för jag var för otålig. Så mycket mer har jag inte gjort idag. Jag har tänkt mycket på det som hände på jobbet. Att vi blev sittande framför tv;n ända till tolvtiden. Jag har inte kunnat låta bli att dra paralleller till att så många fått lämna Vänsterpartier. Är alla antisemiter nu? Jag har inte mött en enda vänsterpartist som är antisemit. Och inte terrorkramare heller. Däremot så har vi massor av sådana i Sverigedemokraterna. Men var är rubrikerna för dem? Jag är rädd att vi gått för långt nu. Att vi inte längre kommer ha någon demokrati i höst. Någon får gärna motbevisa mig men när så mycket negativt skrivs om Vänsterpartiet; hur ska vi någonsin kunna resa oss igen?

Jag har ett minne. Det hade lika väl kunnat vara en dröm. Jag befinner mig på en fors med mina klasskamrater. Det är någon slags gummiring med golv i. Allt har lett till det här. Alla dessa tre år. För att få paddla i en fors långt uppe i Dalarna. Så klart hade vi gjort annat extremt också. Överlevnadsvecka, isklättring och slalom var bara några av de sakerna. Men ändå kändes att paddla på en fors mer extremt. Men vi var inte okunnig; vi visste hur man skulle sitta om man ramlade i en fors. Och vi hoppade i vattnet några gånger bara för att vänja oss vis kylan. För det blev aldrig riktigt varmt i det jag antog var Idre-området och där jag också sett renar för första gången vilket var en upplevelse bara det! Det är inget tydligt minne. Det är avlägset och otydligt och en student skedde ju där mitt i alltihopa. Och det vet man ju hur de var. Det skulle festas och det skulle drickas. Plötsligt var inte naturguidandet viktigt längre. Det är över tio år sen jag bodde i Älvdalen nu. Man ska ju inte klamra sig fast vid gammalt groll men just det minnet vill jag klamra mig fast vid. Eftersom det krävde så mycket. Kanske lägger jag till det i en berättelse längre fram. Eller så blir det något helt annat. Som en fristående text. Jag vet inte riktigt. Men vad jag vet är att det minnet påverkade mig på ett sätt som jag har svårt att säga att någonting gör idag. Kan det vara så att min lust att bada påverkar vilka minnen jag vill tänka på? Att jag vill ut där på vattnet oavsett om det är en båt, kanot eller kajak. Jag vill bara ut dit! Det är där jag hör hemma! Det är det jag behöver repetera för mig själv! Att det är där jag hör hemma! För annars kommer jag aldrig ur det här körkortslösa livet vilket i sin tur innebär att jag blir innesittande och något jag bävar för är att bli passiv. Vilket jag ju lite har blivit i alla fall. Men nu har jag delat mitt minne med världen så nu vet lite fler vilka minnen jag har. Och vilka drömmar jag har. Och vilka drömmar jag vill förverkliga…