Idag började jag dagen med att äta en frukost beståendes av knäckemackor, kaviar och pulverkaffe. Jag höll på att försova mig om det inte vore för personalen som kom vid halv tio. Vid kvart i elva- tiden tog jag bussen till centrum och där var jag ensam till en början. Jag skickade meddelanden till Alejandro och han sa att jag kunde komma till kontoret. På kontoret fanns två vänsterkamrater som höll på att skruva ihop en vagn som vi kunde dra våra tunga grejer med. Bland annat tältet. Då och då skulle någon hämta något som skulle till tältet men i det stora hela var vi färdiga. Vi stod bredvid SD vilket väl var så där. Någon gång hörde jag dem prata om invandrare vilket knappast förvånade mig. Vid ett tillfälle kom också det som jag antar var Riks. Men i det stora hela lät de oss vara ifred. Det var många ungdomar som kom till vårt tält. Folk som hade någon uppgift till skolan så det kunde jag inte hjälpa till så jättemycket med. Men vi hade en jättekunnig i tältet så det löste sig ändå. Vid ett tillfälle gick jag ifrån och åt min baguette. Var rätt glad att jag hade dricka med mig eftersom man rätt ofta blev törstig. Olika personer kom och gick mest hela dan till tältet. Någon kunde stå där, någon inte. Några hade varit med länge, någon annan var alldeles ny. Men det här partiet ska vara till för alla personer. Det är inte konstigare än så. Vid fyratiden packade vi ihop och gick därifrån. Jag behövde inte gå upp med grejerna utan kunde ta bussen hem. Så sen dess har jag varit hemma. Åt den sista matlådan och nästa vecka lär jag väl få äta rester. Till min överraskning ringde mamma mig. Det var väl på tiden kan man säga. Har inte den bästa kontakten med henne egentligen men det verkar som vi röstar på samma parti så det är väl bra i alla fall! Mer har jag inte gjort idag. Ska gå och lägga mig snart eftersom jag är rätt trött. Kommer jag drömma om sverigedemokrater, affischer och tält då? Eller kommer jag drömma om något helt annat som jag vill drömma om? Jag hoppas på det senare. Men jag vet förstås inte. Det här valet är verkligen det viktigaste någonsin. När det är över kommer jag behöva isolera mig för obestämd tid, känns det som. Men vi får se vilket samhälle vi har efter valet. Jag, i alla fall, tycker det är kul att stå på Stora torget. Och gör det gärna igen. Vilket jag också kommer göra. Förstås. Men nu vill jag mest sova. Inget annat.

Idag började jag dagen med att bädda sängen och ta medicin. Jag stängde av radion och gick till bussen som skulle ta mig till busstation. Där tog jag en buss till Gripenskolan. Där jag gick till jobbet. På vägen passade jag på att ta ner ett nazistmärke och sätta upp ett Ung Vänster-märke i stället. Jag tog också kort och la upp på Instagram. Som också delades på Threads men jag orkar inte gå igenom alla dumma kommentarer. De får vara kvar. Så jag gick till jobbet. Och väl på jobbet bytte jag om. Tog en frukost beståendes av macka med salami och gurka, yoghurt med puffar och musli, lite äppeldricka, apelsin, vattenmelon och kaffe. Efter frukosten dammsög jag. Jag hjälpte till lite med disken och när det var färdigt så hade vi jobbat färdigt. Jag bytte om och tog bussen till busstationen. Jag gick till Bastard burgers och beställde en som jag tror hette London truffel. Mycket gott var det i alla fall. Efter det gick jag till en postlåda där jag la i en SD-kuriren som det stod Åter avsändaren på. Efter det gick jag till Hemköp och handlade baguette, Yakisoba, tvål och Mer pärondricka. Jag gick även till Systemet och handlade lite cider och öl till valvakan nästa söndag. Jag gick till bokhandeln och handlade påfyllning till min bläckpenna. Gick till Stora torget där en vänsterkamrat höll på att sätta upp vänstertältet med en SD-kvinna till hjälp. Det är något jag inte begriper. Hur man kan vara kvinna och SD;are. Det är lite som att vara älg och vilja vara med i jägarförbundet. Det går inte ihop, helt enkelt! Och de var några stycken vilket är lite oroande framöver. Men om de inte slog ner en då så ska de väl inte göra det imorgon heller. Dessutom verkar det som det var många motdemonstranter där vilket var lite befriande. Men jag var inte där för att stå i tältet. Jag var där för att rösta och jag tog några kort på när jag gjorde det också. Jag röstade vänstern. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om varför jag röstar på vänstern. Men jag vet inte vem som skulle orka höra på det. Den starkaste rösten inom vänstern var Örjan och han är död nu. Alla dör. Jag bara hoppas att inte jag dör någon gång snart. Nog dör väl jag inte? Det tror jag inte. Jag röstade i alla fall. Och jag stod lite i vänstertältet medan det fylldes på med folk. Jag kommer stå i tältet torsdagar, lördagar och söndagar fram till valet. Hur jag gör med dörrknackningar har jag inte bestämt än. Men det kan hända att det blir någon sådan också. Så jag tog bussen hem. En grej jag inte tänkt på är att skaffa en ny dator. Det nämnde Igge när han kom på matstödet. Att jag inte kunde ha den dator jag har eftersom den inte startar. Och jag provade att starta den alldeles nyss och han har ju rätt; den startar ju inte. Och jag har inte spelat minecraft på evigheter och vet inte om jag har behov av det eftersom det jag skriver, det bygger världar, det är så levande som det är redan. Men det hade varit kul att spela Black mesa. Och Croc. Och jag behöver en bättre dator om jag ska spela den senaste versionen av minecraft. Han sa det att han hade ringt till min förvaltare och pratat om det. Det känns som att det inte är ett stort steg från att köpa dator och ta körkort sen också. Det är hoppingivande. Man kan inte leva på gamla saker. Som jag göra nu. I alla fall behövde jag inget matstöd. Vi får se vad jag gör härnäst. Det kommer bli mycket med valet så jag kanske inte orkar skriva något varje dag. Men uppdateringar får ni i alla fall, oavsett om det handlar om att stå i vänstertältet, eller bli nedslagen av någon SD;are som det slagit slint för…

För några år sen började jag jobba på ett jobb som hette Tonys pizza. Det var nog ett av de bästa jobb jag haft. Det var jätteenkelt; diska plåtar och vika kartonger. Jag blev visad hur man skulle diska plåtarna med spruten så att all deg försvann från dem. Jag blev också visad hur man viker kartonger vilket man gjorde i en handvändning bara. Jag var med i, vad man skulle kunna säga, var början till deras verksamhet. Med tiden började fler personer och flera maskiner installerades i lokalen. Bland annat en inplastare men det var först mot slutet som den kom dit. Jag fick inte jobba kvar där efter att jag flyttade från mamma och jag begrep aldrig varför. Men jag funderar inte överdrivet mycket på det längre då jag trotts allt trivs rätt bra på mitt nuvarande jobb i alla fall…

Men om vi skulle se på det hela med journalistiska ögon så skulle vi upptäcka ett antal fulspel. Att Tony hade sin syster som arbetare kändes mer som ett tvång än något annat. Men inget kommer göras åt det eftersom alla kritiska röster har tystnat. Och jag får för mig att hon själv ville bli av med mig av någon anledning. Men i det stora hela handlar det om att man befinner sig i en lagerlokal och man kanske får en panikångestattack där. Vem kommer då och räddar en? Visst, vi fanns, alltså arbetskamraterna men hur mycket hjälp var det när man fick panikångestattacker? Egentligen hade jag velat att han och hans syster hade gått till psykolog. Som jag och mamma hade gjort. Och rett ut alla dessa knutar som eventuellt uppstått i dessa lokaler. Och som förmodligen inte är upplösta än eftersom jag, en kritisk röst, fick sparken från jobbet och bara ett ”Lycka till!” till svar när jag berättade för Tony att jag befann mig i Rosvalla…

Jag önskar verkligen att fler sökte psykolog som hade behövt det. Min storebror till exempel berättade att han hade gått till psykolog för trauman som jag inte hade haft en aning om. Det var bland annat trauman av att vara adopterad och försöka återskapa kontakten med sin biologiska familj igen. Själv skulle jag nog behöva gå till psykolog. Det finns alldeles för många gånger som man arbetar i stället för att prata. Med det sagt så tycker jag att man pratar mycket på God morning hotells, men hjälper en gratis frukost och ett lätt jobb ett trasigt psyke? Eller behöver jag verkligen gå till en psykolog? Var vänder man sig? Det här är nytt för mig; var vänder man sig om man vill gå till psykolog? Går det ens?

Kanske inte före valet i å för sig. Men efter. Jag hade verkligen velat prata ut om mitt liv och allt jag varit med om…