Idag började jag dagen med att bädda sängen och ta medicin. Jag stängde av radion och gick till bussen som skulle ta mig till busstation. Tog bussen till Gripenskolan och såg fortfarande nazistmärken där. Men jag har dock fått svar från kommunen och det verkar som de kommer ta ner dem sen. Jag gick till jobbet och bytte om. Tog en frukost beståendes av macka med salami och gurka, yoghurt med puffar och müsli, äppeldricka, apelsin, vattenmelon och kaffe. Efteråt moppade jag och dammsög och moppade och dammsög. För ett tag kändes det som korridorerna blev längre. Som det tog evigheter att göra jobbet. Men så var det klart helt plötsligt. Det bjöds på fika i personalrummet och jag bytte om. Tog bussen till busstationen och gick till Stora torget där jag åt mina mackor och läste lite bok. Gick till släktforskningen där jag forskade lite på finska sidan men sedan på svenska som gick mycket lättare. Fick kaffe och kaka och åkte hem. Där jag i princip somnade med en gång. Har börjat se på Lanterns och försöker komma ikapp där jag var förut. Men för det mesta tänker jag på jobbet. Hur platserna på jobbet får mina drömmar att växa och expandera. Det kan vara ett rum, en trappa, som bara blir längre, längre och längre. Så att det blir som att man tar en väldigt lång promenad eller klättrar ett väldigt högt berg. Grejen är att det tar väldigt lång tid, och ska ta väldigt lång tid, för om det inte gör det så har man inte lärt sig något av vandringen. Förmodligen kommer det en text om det längre fram…

Fast så klart var det inte helt samma landskap som förut. Det var det ju aldrig. Det var alltid något som var nytt. Något som stod i landskapet. Vad var det? Som stod ut?

Jag började bli riktigt nedkyld nu. Jag började närma mig hypotermi vilket jag inte gjort sen jag badade isvak på Naturguidesutbildningen. Och jag ville helst inte uppleva det igen. Jag kunde komma ihåg att det var som jag förlorade känseln i mina fötter. Och mycket värre vad känslan att ha tusen nålar i kroppen. Nålar som trängde sig in och gjorde ont precis överallt.

Nu befann jag mig inte i vatten dock. Jag visste att sådan kyla var mycket värre än att befinna sig i luften. Man var i alla fall torr och även om snö var vatten så var det i alla fall inte flytande. Det skulle krävas mycket för att jag skulle drabbas av hypotermi här. Men det blåste mycket och snöade mycket. Jag fick pulsa i knähög snö. Och jag hade ingen aning om var jag var någonstans. Hur skulle jag kunna veta det? Jag var ju helt vilse! Helt förvunnen i det vita landskapet.

Och det enda jag undrade var när jag skulle komma hem igen. Även om det var svårt att bo med sin mamma så var det hem. Man slapp kylan. Och man slapp känna sig så ensam. Men ljudet från vinden som drog genom landskapet var mitt sällskap. För ett litet tag till i alla fall. För plötsligt hörde jag springsteg bakom mig igen och en smäll i mitt huvud fick mig att falla ner. Fast jag landade aldrig utan hamnade i ett nytt landskapet. Ett landskap jag aldrig befunnit mig i tidigare…

Det finns ett annat perspektiv på jobbet jag gör. Det är på golvet. Det är att beskriva alla platser man kan vara på hotellet. Kanske lite påhittat men i det stora hela äkta. Som jag brukar skriva…

Först kommer man till receptionen. Efter att man knackat på dörren så går man genom en korridor till omklädningsrummet. Är dörren låst får man gå runt genom restaurangen och köket för att till slut komma till omklädningsrummet. Där kan man välja att sätta sig i personalrummet eller gå direkt till restaurangen för att ta frukost. Vi tar nästan aldrig hand om resten av hotellet utan det är lobbyn och restaurangen som behöver städas. Men om vi skulle ha städat resten av hotellet så hade vi haft ungefär tre våningar att ta hand om…

Jag vet inte vad jag ville ha sagt med den här texten. Men om vi pratar om drömmar så tänker jag mig att jag kan använda hotellet. Eftersom det är så stort. Och har så många olika platser att beskriva. Jag har inte bestämt än dock vad jag ska beskriva men jag kommer nog på något snart. Det brukar jag göra…

Idag började jag dagen med att bädda sängen och ta medicin. Jag stängde av radion och gick till bussen som tog mig till busstationen. Jag tog bussen till Gripenskolan och där satt fortfarande nazistmärken uppe. Men jag vet inte hur man ska göra eftersom det är mitt i skolan. Men jag har inte glömt bort dem i alla fall. Tyvärr. Man hade önskat att folk inte var så nazistiska men nu är ju de det och det är ett problem. Men jag ensam kan inte ta bort nazistmärken. Någon annan måste vara med då och just nu vet jag inte vem det skulle vara. Jag vill helst slippa tänka på det i över huvud taget. Så jag gick till jobbet och bytte om. Tog en frukost beståendes av macka med salami och gurka, yoghurt med puffar och müsli, äppeldricka, apelsin, vattenmelon och kaffe. Efter frukosten torkade jag en del bord och hjälpte till att dammsuga. Slängde kartonger och läste en del bok. Släng alla kartor av Marcus Birro. Och jag är så inne i boken nu att jag har svårt att släppa ifrån mig den. Men till slut fick jag lov att släppa ifrån mig den och gick till bussen. På vägen såg jag att mina arbetskamrater städade köket och jag undrade om jag borde stannat kvar och hjälpt till. Men vår arbetsledare sa hej då så jag antar att jag fick gå. Jag åkte till busstation och gick till Hemköp. Köpte mjölk, chips, Mer päron- och apelsindricka och glass. Sen tog jag bussen hem och sen dess har jag inte gjort så mycket. Jag var rätt trött så låg mest och vilade. Vid matstödet sen så värmde jag på den sista matlådan och just nu tittar jag på Stamsites stream medan jag äter en macka jag gjorde i ordning på jobbet. Har ringt mamma också och frågat när jag ska komma. Just nu ser det ut som jag får skjuts av lillebror så det är väl bra. Hade velat skriva något mer också men vet inte vad. Det finns så mycket jag vill skriva om men det hade varit bra om jag bestämde mig för en sak. Speciellt med tanke på att jag upptäckt att drömmar är ett så enorm ämne att jag inte är säker på att det går att beskriva i en text bara. Däremot så har jag tydliga scener som inte borde vara allt för svåra att skriva. Det är ju inte så mycket detaljer, i alla fall, och det är ju bra. Jag tycker det är skönt i alla fall och när jag har en scen jag tänker skriva så kommer jag säga till!

Flödesskrivande

Jag har varit rätt seg idag. Har känt mig som en segstartad maskin. Där kugghjulen och maskineriet inte riktigt vill gå igång. Vad mer har jag att skriva om drömmar? Som jag inte skrivit om än? Detta enorma ämne som jag tog mig an en gång. Men jag är inte säker att jag kan förstå det. Går det att förstå det? Till att börja med måste man ju börja skriva om det och det känner jag inte att jag gjort nu. Däremot har jag skrivit en massa andra texter som påminner om den jag ska skriva. En fortsättning och en i Nyköping. Men jag har en idé om vad jag ska göra med berättelsen jag håller på med.

Dikt till prosa

Jag får en väldigt harmonisk känsla av texten. Och kommer att tänka på en del ur min egen text. Men sedan kommer krigsbåtarna och bryter harmonin och man frågar sig; är harmonin över nu? Men jag tänker ändå att det finns något harmoniskt, trotts krigsbåtar, och att man ska ta tillvara på det. Dessutom pratar den om fred. Kanske inte verklig fred men likväl fred. Det är någon som sagt det och då måste det väl vara sant? Eller?

Solen värmde mitt stelfrusna ansikte…

Bildövning

Bollen stod stilla i tiden. Den hade den effekten att den inte ville gå vidare. Speciellt med tanke på att något mycket jobbigt höll på att hända. Då ville inte tiden gå vidare. I stället backade den och barnen spelade fotboll baklänges i stället. Det hela var som taget från filmen Tenet och man frågade sig när det skulle ta slut. Men det tog aldrig slut. Inte förrän gubbarna började spela bordsspel. Då tog tiden en annan vändning och olyckan undveks.