Tiden efter försökte jag tänka på allt annat än vad som hade med drömmar att göra. Jag gick på lektionerna som egentligen bara var ett möte på morgonen och sen gjorde man i princip vad som helst. Ja förutom att man åt mat i skolans matsal då. Högklassig mat som alla tyckte om. Inget verkade kunna få mig på sämre tankar…

Hos en klasskamrat såg jag honom spela spelet Fall out och insåg att det var det landskapet jag hade drömt om alldeles nyss. Jag hade inte trott att det skulle bli så verkligt dock. Jag verkade inte komma undan drömmarna. Hur mycket jag än försökte. Och jag visste inte om jag ville komma undan drömmarna. Ville jag komma undan den vilda marken? Med allt vad det innebar? Jag trodde inte det. Och därför fortsatte jag drömma.

Just nu var det ovanligt drömlöst dock. Det hade varit några fester och protestaktioner den senaste tiden. Men inte så mycket mer. Man visste inte riktigt hur man skulle lära sig att skriva när all energi gick åt till att protestera. Jag började sakna drömmarna. Livet kändes fattigare utan dem. Men jag träffade den här tjejen i alla fall. Och det gjorde mig glad i alla fall. Det och festerna.

Som pågick till långt in på nätterna. Var inte jag själv på dem så låg vaken på natten då den höga musiken höll mig vaken. Då föredrog jag att vara på festerna också. Så att jag slapp känna mig så utanför. Vilket jag annars skulle göra. En dag fick jag vara med om något jag önskade att jag aldrig hade varit med om. Det var samma person som hade spelat det här spelet Fall out. Jag hade varit där med en annan kompis. Plötsligt började den här personen be om att ta sitt liv. Det var det som var hans kusin, tror jag, som tröstade honom. Men det var så fruktansvärt att se; att någon bad om att ta sitt liv. Det skulle lämna ett ärr i mig för alltid. Och jag vet inte riktigt hur han lugnade ner sig men han gjorde väl aldrig det riktigt heller. Det är en sak som jag helst hade velat glömma. Men inte kan. Eftersom det satt så djupa spår i mig. Så fortgick vardagen i Brunnsvik. Jag kunde inte glömma det jag hade varit med om men jag kunde i alla fall tänka på det lite mindre. Jag lärde mig att skriva att skriva journalistik där man fick skriva om mycket värre saker än självmord. Om det fanns värre saker.

Vardagen fortgick i alla fall och en drömlös natt vaknade jag av att det knackade på dörren. När jag öppnade så var det ingen där men insåg att det var han. Alltså han. Som jagat mig drömmarna den senaste tiden…

Jag var stelfrusen fast att det inte fanns något att bli stelfrusen av. Det fanns ingenting här. Inget annat än det bottenlösa mörker jag befann mig i. Det kändes som vakuum. Var det vakuum? Hur skulle jag veta det? Jag hade aldrig varit i vakuum förut! Dessutom skulle man väl inte kunna andas i vakuum. Och jag andades väl nu? Visst gjorde jag?

Jag var ganska säker på att jag andades. Det fanns väl inte riktigt något annat sätt att leva på, eller hur? Och jag var ganska bra på att hålla andan men inte riktigt så bra. För eller senare skulle jag dö om jag inte hade någon luft att andas. Det hade alltid varit min värsta mardröm; att dö av att kvävas. Att liksom känna att man inte får någon luft längre. Så fruktansvärt jobbigt sätt att dö på! Och ett sätt som jag inte tänkte dö på än i alla fall…

Det kunde inte vara vakuum om jag fortfarande kunde andas. Så klart. Men var va jag? Det här mörkret verkade aldrig vilja försvinna. Hur mycket jag än rörde på mig. Hur mycket jag än försökte få det att försvinna. Det var som att det, av någon anledning, inte ville försvinna. Varför ville det inte försvinna för? Jag ville inte leva i mörker. Jag ville veta var jag skulle härnäst. Och det gjorde jag inte nu.

Just nu kunde jag inte se någonting. Och det irriterade mig något fruktansvärt. Men jag behövde lugna ner mig. Det visste jag sedan tidigare. Inget gott kom ur att man stressade fram. Och jag visste ändå inte var jag skulle någonstans. Men just när jag tänkte det så började mörkret skingra sig. Det svarta ersattes av det vita och jag insåg att jag var i snölandskapet igen…

Idag började jag dagen med att bädda sängen och ta medicin. Jag stängde av radion och gick till bussen som skulle ta mig till busstationen. Väl där så tog jag bussen till Gripenskolan och väl där gjorde jag det tråkiga jobbet att ta bort fyra nazistmärken. Jag vet att det kan finnas rakblaad under de där så därför använde jag en slant för att ta bort dem. Kände mig extremt utsatt bredvid Gripenskolan men när jag var färdig så var det en lättnad att vara färdig att vara färdig i alla fall. Och jag tog kort både före och efter. Sen gick jag för att jobba. Men först bytte jag om och tog en frukost beståendes av macka med salami och gurka, yoghurt med puffar och müsli, äppeldricka, apelsin, vattenmelon och kaffe. Efteråt så moppade jag men det först efter att min andra arbetskamrat dammsugit. Det var inte så mycket att göra idag och vi var få. Men jag känner att det var lite jobbigt eftersom min arbetskamrat är utländsk och inte förstod vad jag sa. Så på det sättet blev jag en sån som jag aktivt försökt motarbeta. Jag hoppas han inte tycker illa om mig i alla fall. För det var verkligen inte meningen i så fall. Efter det gick jag till Granngården och handlade ullschampoo. Gick till bussen och gick till Hemköp och handlade mjölk, paj, chips och Mer päron- och svartvinbärs/hallondricka. Sen tog jag bussen hem och sen var jag så trött att jag i princip somnade med en gång. Jag har funderat en hel del kring vad jag ska skriva härnäst. Det har inte funnits något självklart. Jag hade önskat att det funnits det. Men kanske att jag får vänta till imorgon när vi har skrivarkursen? Jag hade i alla fall önskat att jag hade något mer att skriva nu. Vi får se helt enkelt. Det kanske dyker upp något när man minst anar det…

Idag började jag dagen med att bädda sängen och ta medicin. Jag stängde av radion och gick till bussen som skulle ta mig till busstation. Jag tog bussen till Gripenskolan och vid Gripenskolan såg jag nazistiska klistermärken. Om inte någon tagit bort dem antar att jag måste göra det imorgon. Vilket inte är så jätteroligt precis. Men någon måste göra det så att säga. Jag gick till jobbet och bytte om. Tog en frukost beståendes av macka med salami och gurka, yoghurt med puffar och müsli, äppeldricka, apelsin, vattenmelon och kaffe. När det var dags att jobba så torkade jag bord. Jag tyckte det blev lite mycket jobb när jag fick dammsuga och moppa restaurangen, slänga skräp och dammsuga ännu mer. Mer jag vet inte om vår arbetsledare var medveten om det. Det kändes inte som det. Jag blev i alla fall väldigt trött av det. Men mot slutet så spelade vi lite biljard så det löste väl sig då på något vis då. Jag tog bussen till busstationen och gick resten av vägen till biblioteket. Där så halvt sov jag, halvt var vaken. Jag åt en macka jag hade gjort på jobbet och en sandwisch som jag hade handlat igår. Sen var det poesiträff och den här gången handlade det om Lars Noren. Sen åkte jag hem och har inte gjort så mycket sen dessa. Jag satte på radion och datorn och tog en paj. Jag hade velat skriva mer men jag är verkligen jättetrött så det får nog vänta till imorgon. Då kanske jag kan skriva om drömmar en gång för alla om det är möjligt…