Eller det var i alla fall vad jag trodde. För landskapet kändes så främmande för mig. Som att jag aldrig hade sett det förut. Men det kanske jag hade gjort. Jag visste inte riktigt säkert…

Landskapet jag hade hamnat i var ett träsk. Alltså inte ett träsk med en pöl i en skog utan ett riktigt träsk. Där man kunde sjunka ner precis var som helst om man inte var försiktig vilket jag var…

Var hade jag sett det här träsket tidigare? Jag fick känslan av att jag hade sett det någon gång tidigare. Men jag hade ingen aning om var. Och jag fick knappast något svar där mitt ute i ingenstans…

Ett träsk bestod mestadels av rötter och grenar. Det gjorde också det här. Vilket gjorde det, i princip, omöjligt att ta sig någonstans men jag gjorde det ändå. Tog mig någonstans alltså. Och jag letade efter något jag hade glömt bort. Ett landskap. Som jag hade varit i många gånger förut. Men jag fick känslan av att jag inte behövde gå någonstans egentligen för jag hade varit nog så många gånger i det här träsket bara. Det kändes som hem på något sätt. Men hur ett ogästvänligt träsk kunde vara välkomnande visste jag inte. Men det var något med dess vilda stil som jag tyckte om. En stil som jag gärna snodde…

Om jag bara kom därifrån det vill säga. Det var som rötterna och grenarna greppade tag i mig. Till slut kunde jag inte ta mig någonstans. Och jag begravdes levande. Begravdes bland rötter och grenar…

Som att det blir lite mycket dammsugning och moppning ibland. Det blev det en dag när jag skulle gå till jobbet som vanligt. Jag tyckte att korridoren var ovanligt lång och att jag aldrig kom fram någon gång. Den bara gick och gick och gick. Och jag började bli rätt trött i benen. Redan innan jag börjat arbeta! Men det hade hänt flera gånger att jag blivit trött i benen innan jag börjat arbeta. Det var när bussen inte gick till Gripenskolan och man fick gå hela den långa vägen från busstationen. Men nu var jag inte ute. Nu var jag inne. Och här brukade inte korridorer bli längre så att det knakade i väggar och tak. Något stod inte rätt till och jag visste inte vad det var. Och när jag kom till trappan så ville den inte ta slut. Det kändes som jag klättrade på den och väggarna började försvinna och ersattes av en vit dimma. Jag kunde, till slut, inte se någonting och trappan försvann den också och ersattes av ett kargt berg. Jag hade aldrig varit på ett sådant berg förut och det var svårt att veta hur man skulle ta sig fram när man hela tiden riskerade att rulla ner på de lösa stenar som utgjorde berget. Till slut rullade jag ner och det sög till i magen när jag i princip föll. För ett tag var det enda jag kunde se den vita dimman vilket kändes bekant på ett sätt. Men jag trodde inte att jag skulle hamna i den nu. Och det dröjde inte länge förrän förtrollningen var bruten och jag slog i vattenytan. Och en kyla spred sig som tusen knivar över min kropp…

Idag började jag dagen med att bädda sängen och ta medicin. Jag stängde av radion och gick till bussen som tog mig till busstationen. Väl där tog jag bussen till Gripenskolan och där satt fortfarande nazistklistermärken uppe. Jag gick till jobbet och bytte om. Idag var vi bara två personer. Det pratades bland annat om att jag kanske kommer jobba till två framöver eftersom det blir krångel i systemet annars. Och det har jag inget emot! Jag kan ändå läsa eller något liknande om jag inte har något att göra. Så det blev en del moppning och torkning av bord. Tiden måste ha gått fort för plötsligt var klockan halv tolv och jag behövde gå till bussen. På Pressbyrån köpte jag Mer hallon/svartvinbärs-, pärondricka och drickyoghurt. Väl hemma sen så satte jag på radion, datorn och packade upp mina varor. Jag vilade en liten stund men kände väl att jag inte kunde få ro i kroppen på något vis. Jag började se på Hawkeye på Disney plus men diskade mest. Har fortfarande inte fått någon gillamarkering för att jag varit på författarsamtal och känt mig så ensam. Men det blir ju ingen skillnad heller. Så när personalen kom så fick hon en rejäl utskällning. Jag pratade om den här tystnaden som var sinnessjuk. Att jag var rädd att dö i lägenheten och att ingen skulle veta om det. Hon pratade om att de skulle få lov att meddela mina närstående i så fall, precis som att det skulle ske. Men kan det va så att min påtvingade ensamhet är ett resultat av att SD är så stora i Nyköping? Vore hemskt om det vore så i så fall! I alla fall. Nu känner jag mig inte så ensam längre. Även om jag inte har någon tjej. Fortfarande. Men jag har saker att skriva. Andra saker. Som jag burit på länge. Och då kan jag inte gå runt och tänka att någon är på väg att avrätta en när som helst. Precis som man gör när det är sinnessjukt tyst och inte en människa är utomhus. Hur kan man leva så? I alla fall. Så jag har några saker att skriva. Jag ska koncentrera mig på dem. Men jag har lite kvar att skriva om dagen. Till mat tog jag en Yakisoba. Jag såg färdigt Hawkeye som tydligen var sista avsnittet. Så nu har jag skrivit allt om dagen. Personalen har inte kommit än. Jag vet inte vad de ska säga nu men jag vill inget annat än att gräva ner stridsyxan. I alla fall tills jag vet vad det handlar om. För som sagt är jag fortfarande singel och börjar bli sinnessjukt trött på att vara det. Men var ska jag hitta kärleken? Jag vet inte. Jag får inga tecken någonstans. Jag hoppas jag hittar någon som respekterar mig som jag är. Men nu ska jag skriva om annat. Overkliga drömparalyser. Illusioner som man inte tror finns men som finns i drömmarnas värld. Vi får se om ni tycker om det…

Idag började jag dagen med att bädda sängen och ta medicin. Jag stängde av radion och gick till bussen som tog mig till busstationen. Tog bussen som tog mig till Gripenskolan där de nazistiska klistermärkena fortfarande satt kvar. Bytte om och tog en frukost beståendes macka med salami och gurka, yoghurt med puffar och müsli, äppeldricka, apelsin, vattenmelon och kaffe. Någon gång hörde jag talas om något röstfusk i Vänsterpartiet och höll med om att det inte var bra. Men så hörde jag det igen och tänkte att det inte var det som det handlade om längre. Det var ett sätt att attackera mig eftersom hon vet att jag är medlem i Vänsterpartiet. Jag vet inte vad det här med röstfusk i Vänsterpartiet handlar om men håller med om att om det är något brottsligt så ska lagen gälla lika för alla. Konstigare än så är det inte. Men det var som hon fortsatte prata om att Vänsterpartiet gjort bort sig och jag är rädd för att hon kommer attackera mig en dag. Hon känns som en person som är kapabel till att göra det. I alla fall. Det blev dammsugning och också där sa en arbetskamrat till mig vad jag skulle göra och det är bara att lyssna och göra jobbet även fast man trott att man redan gjort det. Lite variation blev det i alla fall när jag fick ta ut lite glas och koppar och skålar och tallrikar. Jag hann läsa lite innan jag gick till bussen som tog mig till busstationen. Gick till Hemköp där jag handlade baguette, pajer, chips, Mer svartvinbärs/hallon- och pärondricka och choklad. Någonstans där bland hyllorna fann jag mitt liv också. Det var någonstans där bland alla varor. Och alltså inte bara i revorna i verkligheten som jag skrivit om förut. Även om revorna i verkligheten är väldigt verkliga och det inte slutat blåsa från dem än. Jag tog bussen hem och började se Hawkeye på Disney plus. För det mesta låg jag och vilade dock. Jag behövde orka gå på föredraget som var halv sju. Så jag åkte in vid halv fem och satt och läste Marcus Birros Släng alla kartor. Jag har även sett att han skrivit en ny bok som heter Jakten på Atlantis som jag är sugen på att läsa. Men som sagt skulle jag på författarfördrag halv sju med författaren Tomas Brannerhed. Det blev ett mycket intressant om hans bok Den oduglige och naturlyrik han skrivit. Han är framförallt känd för Korparna som översatts till fler språk och som jag tror filmatiserats. Men han pratade även om den utsatte människan och sitt intresse för fåglar och flora och att ha en kamera som ett tryggt avstånd till saker och ting. Intresset för fåglar och flora kändes nästan lite autistiskt men så har ju jag börjat intressera mig för spanska så då är kanske det mitt eget sätt att nörda ner mig i något. Jag tycker inte att man kan prata om att man är autistisk för att man håller på med ett intresse dock. Det kanske är mer för att man är intresserad för det men vad jag är intresserad av är jag mer osäker på dock. Det känns som jag håller på att bryter mot en lag som vi alla lever efter. Kanske kan det vara gravitationen. Kanske är det gränsen mellan dröm och verklighet. Grejen är den att jag måste kunna få bygga världar och är begränsad till enbart fantasin. Om jag vill någonstans så är jag beroende av att få skjuts, åka buss, tåg, båt, flyg… så jag kanske inte är så begränsad trotts allt. Det är bara… vad är det man säger? Fantasin som sätter gränser? Just nu har jag många bilder i huvudet där jag är på jobbet i eviga korridorer och trappor, flytandes i en osynlig flod, i en djungel eller träsk, jag har inte bestämt mig riktigt än, grejen är att det är fragmentariskt tills jag fått en tydlig bild om vad det är jag skriver om. Och i boken Allting faller ställer jag den jobbiga frågan; var det vårat fel att ledningen inte vågade komma till Brunnsvik till slut? Jag hade inget val än att ställa den frågan till slut. Men allt annat måste jag jobba på. Det måste jag alltid göra. Jobba, jobba och jobba. Jag hoppas bara att folk inte är så jobbiga mot mig imorgon som de var idag. Men det är risken man får ta, antar jag, för att vara vänster…

Nu har kommit ikapp igen med Lanterns-tittandet. Det här avsnittet knöt ihop allt på något sätt. Jag vet inte hur mycket jag kan skriva utan att avslöja för mycket. Allt verkar så oskyldigt i början. Junior har tydligen blivit en arkitekt. Får ett samtal av Hal som vill be om förlåtelse. När han kommer dit så bråkar de igen. Det är sista gången Junior ser Hal vid liv…

De upptäcker honom på en bänk vid en fotbollplan. Det är tydligt att han är död eftersom det ligger snö på honom. Och någon har skjutit honom i pannan. På grund av det här får Junior lov att stanna kvar för att reda i vad som hade hänt egentligen. Han bor i ett hus med Hals köttätande växt som också verkar ha känslor för när den får höra att Hal är död så blir den också ledsen. Junior hamnar i aresten efter att ha bråkat med några män då de inte tyckte om att han lyste upp himlen med Lantern-märket. Där träffar han en annan Lantern och jag har inte riktigt förstått hur han också fått en ring men till en början trodde jag att han hade tagit den från Hal. Om jag förstått saken rätt så har den smidits för sig själv…

Mycket sorgearbete efter Hals död. Begravning och tårar. Inte många som tyckte honom egentligen men de få som gjorde det gjorde det verkligen. Vad kommer hända härnäst? Kommer Junior använda ringen för att lösa detta mordmysterium? Förmodligen. Vad skulle han annars ha ringen till? Men mycket är ännu osäkert hur allt ligger till. Till exempel är platsen som Hal dog på varken kamerabevakad eller särskilt befolkat. Men det finns ledtrådar som jag är spänd på att fortsätta följa. Till exempel hittade de ett garage med någon slags utomjordisk fyrkant som bara öppnas av Hals röst. De kommer dock inte vidare där. I slutet så bestämmer sig i alla fall junior för att gräva upp Hals grav och ta hans ring. Han skapar en illusion av Hal som ser sin döda kropp och inser att han inte lever längre. Det blir, kan man minst sagt säga, påtagligt jobbigt för den här illusionen. Men det ska bli spännande att fortsätta följa den här oavsett vad som händer. Just nu verkar det som att junior blev sparkad, vilket var väntat, från sitt jobb som arkitekt. Han hade annars haft så bra idéer om att bygga underjordiska bunkrar för så många människor som möjligt. Men den drömmen gick i kras när överbefälhavaren var i telefon och bara avbröt samtalet. Så det enda junior har kvar nu är ringen, kan man säga. Och förhoppningsvis så gömmer den på tillräckligt med ledtrådar för att serien ska kunna fortsätta. Annars bävar jag för att serien har kört fast, vilket ju inte alls är roligt. Men jag tror inte det. Det är dock mer osäkert än någonsin om vad som händer härnäst. Jag har aldrig känt mig så osäker med någon serie förut…

Avsnittet får fem av fem möjliga i betyg! Återkommer när jag har något mer att skriva om den. Det vill säga när nästa avsnitt kommer ut…