Idag började jag dagen med att göra mig ett par knäckebrödsmackor och pulverkaffe. Jag tog bussen kvart i nio och i Pressbyrån köpte jag både månadskort och fralla. Gick till Tingshuset där jag satte mig och läste Marcus Birros Släng alla kartor. Vid tiotiden var det dags att gå mot Tingshusplatsen 2. Det började med fika och jag började med en kaffe men tror jag tog två chcodreams efter det. Vi hade mycket att prata om eftersom det egentligen inte funnits något riktigt Ung vänster här i Nyköping på ett tag. De flesta går fortfarande i skolan men det finns de som jobbar som jag också. Vi hade pass i feminism och vad Ung vänster är. Vi hade lunch som bestod av tacos. Vi hade därefter pass i socialism och antirasism. Vi började se filmen Hunger games och åt pizza till. Några gick innan slutet och jag tror de kom från Eskilstuna. Jag vet att det var några jag hade velat träffa igen men vet inte hur vi ska göra det då vi bor så långt isär. Det blir alltid så här när jag är på Ung vänster-evenemang. Nåja; det verkar som vi kommer starta en Ung vänster-klubb här i Nyköping i alla fall. Och vi hann se färdigt filmen och ha lite analys av den innan det var dags att gå hem. Eller ta bussen hem, snarare. Nyköping på kvällen är lite läskigare men jag antar att jag inte fått uppleva det genom en tjejs ögon och därför inte kan jämföra hur det är på långa vägar att gå genom staden på kvällen. Men jag kom hem i alla fall. Så det ska jag väl vara tacksam för. Eller nått. Jag kan dock inte komma ifrån den gnagande känslan av att man blundar för kriminalitet. Det är inte bra. Det är absolut inte bra! Faktiskt under all kritik! Men vad ska jag göra? Vad kan jag göra? Det känns inte som jag kan göra någonting och det är så frustrerande! Men just nu ska jag inte tänka mer på det. Jag ska duscha och sen ska jag gå och lägga mig. Eventuellt läsa lite om jag orkar. Men framförallt ska jag sluta tänka på all skit som händer runt omkring. Som står och inte står på polisens hemsida. Konstant, hela tiden. Det måste finnas något sätt att lugna sina nerver på. Ett sätt jag inte upptäckt än. För; varför ska jag kolla på polisens hemsida hela tiden? Jag får ju inte betalt att göra det. Jag verkar inte kunna kräva att andra ska göra det heller. Eller kan jag det? Jag hade önskat att jag hade kunnat göra det. Men jag kan inte prata med de boende om i princip ingenting. Hur många är det som blundar för kriminalitet egentligen? Nu är jag ingen polis så egentligen ska jag inte behöva tänka på såna saker. Jag sätter punkt här och om det händer något så ska inte jag behöva skämmas över det. Nej varför skulle jag göra det? Ingen annan behöver ju skämmas för det! Ingen annan vill ens höra talas om att det finns något som heter kriminalitet. På sin höjd får jag se dem på boendemötena en gång i månaden och då ignorerar de mig fullständigt. De skiter fullständigt i vad jag har att säga och ser mig bara som luft. Om jag hade gjort likadant mot dem vet jag inte hur de hade reagerat men jag antar att de inte skulle ha brytt sig. Så, så ser läget ut i Brandholmen. Jag kommer fortsätta prata om vad jag känner och har för idéer och det minsta jag skulle vilja begära att de åtminstone lyssnar på mig. Men inte ens det gör de! Jag orkar inte med det här längre! Min hjärna kommer strejka om jag inte sätter punkt nu så jag sätter punkt nu och skiter fullständigt i om det händer något kriminellt så får vi se vad som händer sen! Men helt sant är det inte, det jag säger; jag kommer skriva nyheter ändå eftersom det är som en reflex för mig. Men om jag gör det så ska det inte få uppta alla mina tankar. Alla mina idéer. All min vakna tid…

Den här dagen har jag ägnat åt att handla och laga mat. Men jag började dagen med att ta en frukost beståendes av knäckebrödsmackor och pulverkaffe. Men sen tog jag bussen till Harg där jag gick av vid ICA knuten. Där handlade jag kikärtor, mascarpone, parmesanost, Yakisoba, lök och efter mycket letande som innebar att jag fick fråga personalen ett antal gånger var bladsellerin var för att till slut hitta den bredvid där jag letat vilket var tur för jag ville inte åka därifrån tomhänt, en kruka rosmarin, en kruka basilika, mjölk, iskaffe, tvål, chips, Mer äppel- och svartvinbärs/hallondricka och choklad. Sen var det dags att åka hem igen och jag hann vila lite innan det var dags att laga till den där krämiga italienska kikärtsgrytan. Klockan blev dock mycket och jag ville inte vara allt för trött under morgondagen då jag skulle på Ung vänster-dag. Men jag hann duscha och läsa en del innan jag la upp maträtten i matlådor. Men sen gick jag och la mig och så mycket mer har jag egentligen inte att skriva om den här dagen. Det mest intressanta kommer nog hända under morgondagen…

Idag började jag dagen med att bädda sängen och ta medicin. Jag stängde av radion och gick till bussen som tog mig till busstationen. Väl där tog jag bussen till Gripenskolan och där hade de fortfarande inte tagit bort nazistmärkena. Jag funderar på att skicka mejl till dem igen så att de hittar rätt. Gick till jobbet och bytte om. Tog en frukost beståendes av macka med salami och gurka, yoghurt med puffar och müsli, äppeldricka, apelsin, vattenmelon och kaffe. Sedan dammsög jag och slängde en del skräp. Jag minns särskilt slutet på arbetsdagen. Det är en arbetskamrat som inte kan sås mycket svenska. Men jag tyckte vi fick ett bra samtal ändå. Kanske för att jag satt och läste. Jag berättade lite om var jag jobbat tidigare och var jag gick skolan tidigare. Jag berättade att jag var trettiotre år gammal och han berättade att han var tjugoett. Så det är väl ungefär som lillebror och jag. Samma åldersskillnad. Jag tog bussen till busstationen och gick till Hemköp. Handlade mjölk, chips, Mer päron- och svartvinbärs/hallondricka och choklad. Jag tog bussen hem och sen gjorde jag inte så mycket mer. Vid femtiden hade jag matstöd och klockan sex startade Stamsites stream. Mamma kom med hunden Bella vid halv nio-tiden så jag hade en hund att ta hand om också. Men förutom det gjorde jag inte mycket mer den här dagen.

Jag hade velat ha en kram av farmor just nu. Ibland är saknaden efter henne så stor att det gör ont. Då brukar jag lyssna på sorgsen musik. Men på farmors begravning spelades Eva Dahlgrens Ängeln i rummet. Då grät jag floder…

Men samtidigt har jag bilder i huvudet där jag är i Dalarna och värvar medlemmar till Naturskyddsföreningen. Det var då som mormor ännu levde. Och så klart var jag ledsen när mormor gick bort också men det var inte samma sak. Farmor var den trygga famn jag förlorade alldeles för tidigt. Men kanske att man inte kan jämföra. Mormor saknar jag på ett annat sätt. Men farmor var alltid så levnadsglad. Hon tyckte om att plocka svamp och bär på hösten. I Finland lagade hon jättegod mat. Ännu en anledning till att jag borde fortsätta släktforska. Fast kanske inte på Ancestry. Jag skriver färdigt det som står där och använder något annat senare. Typ Digihakemisto eller hiski. Får se hur många fel jag har i texten efter att ha utgått från Ancestry…

Men i slutändan handlar det om en bild jag har. Jag är på Eskilstuna lasarett. Farmor ligger i en sjukhussäng och är så svag. Hon har inget hår men en peruk. Hon fick läsa mina dikter innan hon gick bort. Men det gör inte döden mindre hemsk för det. Och kramen var så hård när vi kramade om varandra där i sjukhuset. Det var som hon försökte hålla kvar i livet och jag någon som betydde väldigt mycket för mig. Behöver man förklara det något mer än så? Jag tycker inte det. Det är därför jag släktforskar. Jag försöker hålla kvar i det lilla finska liv som finns kvar i mig…

Jag följde efter honom genom korridoren, nerför trappan och ut på asfaltsvägen. Men tappade bort honom. Ville skrika; vad vill du? För jag visste inte vad han ville mig. Och inte hade han sagt något heller. Varje gång jag såg honom var han antingen för långt borta eller slog till mig med en knotig käpp…

Plötsligt såg jag honom till höger om mig. Han var på väg till byggnader som befann sig längst bort i området. Men vad han skulle dit och göra hade jag ingen aning om…

Jag följde efter honom på asfaltsvägen som gick mellan röda byggnader och fick för mig att de växte. Jag måste ha inbillat mig det i alla fall för byggnader kunde ju inte växa. Men dessa gjorde det. Eller växa var kanske fel ord. De bildade snarare ett slags rör gjord av röda plankor. Så det fanns röda plankor både på sidorna om mig, under mig och över mig. Jag befann mig inte längre i Brunnsvik. Men något som liknade Brunnsvik. Och det här röret ledde någonstans…

Jag tänkte ta reda på var. Vilket var lättare sagt än gjort. För till slut var det enda som fanns runt omkring mig röda plankor. Alltså under, till höger och vänster och ovanför mig. Bakom och framför mig gick det fortfarande att gå. Men det kändes nästan som landskapet ville att jag skulle gå där. Som att det ville visa mig någonting. Men vad det var hade jag ingen aning om. Medan jag gick började röret luta framåt. Så att jag föll. Och föll. Och var rädd att få någon sticka i mig. Bland alla röda plankor. Som verkade vara i en enda röra runt omkring mig nu. Men så var det som tiden stanna och allt blev lugnt igen. Och jag visste inte var jag var men det gjorde inte så mycket heller. För jag hade inte bråttom någonstans. Men när jag öppnade ögonen var jag inte längre kvar i brunnsvik. Jag var, väldigt, högt upp i luften. Men jag föll inte. Jag bara svävade som att gravitationen upphört. Och jag tyckte det var väldigt behagligt att ligga i luften på det sättet. Men så slog jag ut med armen och upptäckte att den låg under täcket. Förtrollningen var bruten och jag var tillbaka i sängen. Något förvirrad men likväl vid liv…