För några år sen började jag jobba på ett jobb som hette Tonys pizza. Det var nog ett av de bästa jobb jag haft. Det var jätteenkelt; diska plåtar och vika kartonger. Jag blev visad hur man skulle diska plåtarna med spruten så att all deg försvann från dem. Jag blev också visad hur man viker kartonger vilket man gjorde i en handvändning bara. Jag var med i, vad man skulle kunna säga, var början till deras verksamhet. Med tiden började fler personer och flera maskiner installerades i lokalen. Bland annat en inplastare men det var först mot slutet som den kom dit. Jag fick inte jobba kvar där efter att jag flyttade från mamma och jag begrep aldrig varför. Men jag funderar inte överdrivet mycket på det längre då jag trotts allt trivs rätt bra på mitt nuvarande jobb i alla fall…

Men om vi skulle se på det hela med journalistiska ögon så skulle vi upptäcka ett antal fulspel. Att Tony hade sin syster som arbetare kändes mer som ett tvång än något annat. Men inget kommer göras åt det eftersom alla kritiska röster har tystnat. Och jag får för mig att hon själv ville bli av med mig av någon anledning. Men i det stora hela handlar det om att man befinner sig i en lagerlokal och man kanske får en panikångestattack där. Vem kommer då och räddar en? Visst, vi fanns, alltså arbetskamraterna men hur mycket hjälp var det när man fick panikångestattacker? Egentligen hade jag velat att han och hans syster hade gått till psykolog. Som jag och mamma hade gjort. Och rett ut alla dessa knutar som eventuellt uppstått i dessa lokaler. Och som förmodligen inte är upplösta än eftersom jag, en kritisk röst, fick sparken från jobbet och bara ett ”Lycka till!” till svar när jag berättade för Tony att jag befann mig i Rosvalla…

Jag önskar verkligen att fler sökte psykolog som hade behövt det. Min storebror till exempel berättade att han hade gått till psykolog för trauman som jag inte hade haft en aning om. Det var bland annat trauman av att vara adopterad och försöka återskapa kontakten med sin biologiska familj igen. Själv skulle jag nog behöva gå till psykolog. Det finns alldeles för många gånger som man arbetar i stället för att prata. Med det sagt så tycker jag att man pratar mycket på God morning hotells, men hjälper en gratis frukost och ett lätt jobb ett trasigt psyke? Eller behöver jag verkligen gå till en psykolog? Var vänder man sig? Det här är nytt för mig; var vänder man sig om man vill gå till psykolog? Går det ens?

Kanske inte före valet i å för sig. Men efter. Jag hade verkligen velat prata ut om mitt liv och allt jag varit med om…

Idag började jag dagen med att bädda sängden och ta medicin. Jag stängde av radion och tog bussen till busstationen. Tog bussen till Gripenskolan och på väg mot jobbet uppstod en reva i verkligheten. Det blåste mer än någonsin. Jag visste inte varför men något kändes trasigt. Såg också ett nazistmärke som jag borde tagit ner. Men det gör jag väl imorgon i stället om det är kvar då. Väl på jobbet bytte jag om och tog en frukost beståendes av macka med salami och gurka, yoghurt med puffar och musli, äppeldricka, apelsin, vattenmelon och kaffe. Den här dagen har jag saknat mitt förra jobb extra mycket. I å för sig saknar jag inte smaskandet men gräsklippandet, trimmandet och en massa andra saker saknade jag. Att kratta gångar, att moppa trapphus och undra om någon går till himlen och att slänga skräp. Alltid göra någonting. Aldrig vara rastlös. Det finns saker att göra nu också, missförstå mig inte, men jag saknar mitt förra jobb. Det kommer jag inte undan. Idag så dammvippade jag stolar dock. Och jag hjälpte till i disken, både med att ta ut rent och ställa in orent, i disken. Mot slutet fick jag dammsuga och moppa golv också. Tanken var väl att jag skulle läsa lite också, men det var så mycket politik på Facebook, så jag hann inte. Jag tog bussen hem och satte på radion och datorn. Förberedde mig för att knacka dörr i Rosenkälla men fick i sista minut reda på att schemat hade ändrats. Kanske lika bra eftersom jag ändå tyckte att det var så jobbigt att gå till Tempo. Men innan dess vilade jag mig alltså lite. Och åt den veganska matlådan. Kanske har blivit lite väl mycket veganskt den senaste tiden men har tänkt att jag ska kompensera med en Yakisoba eller liknande. Sen blev klockan tre och jag gick till Tempo. På vägen följde den här revan i verkligheten mig. Jag ville skrika åt den att jag inte orkade gå mer. Att jag har hål i mina skor. Att jag saknar mitt förra jobb. Jag kom fram till Tempo och kunde handla i alla fall. Jag handlade bananer, äpplen, pajer, mjölk, glass, Mer hallon- svartvinbärsdricka, äppeldricka och chips. På vägen hem orkade jag inte skrika tillbaks. Men jag hade tagit av mig tröjan i alla fall och druckit lite så jag hade ny energi att fortsätta gå hemmåt. Så har min dag sett ut, i stort sett. Så klart har inte någon reva uppstått i verkligheten. Verkligheten är ju just det verklig. Så inget övernaturligt händer som vanligt. Men jag skulle kunna skriva på någon av de texter som jag börjat på. Ofta självbiografiska. Men jag är osäker om jag ska göra det idag eller imorgon. Vi får se; jag kan ju skriva om Örjan, om mitt liv eller om Nyköping. Just nu pekar det mesta åt att jag skriver om Nyköping. Brottsplats: Nyköping…