Under det här avsnittet så får man äntligen reda på varför poliskvinnan litar så mycket på Lanterns. Hon blir själv räddad av en sådan i början av avsnittet. I alla fall är det de man tror när en person brottar ner personerna som hotar henne och ber henne skära av sitt finger som bevis för att de dödat henne. Det är bara början. Sen fortsätter avsnittet där det förra avslutades. Hal är rätt besviken på Junior när han får reda på att han vill ersättaa honom och hoppar av bilen i farten. I princip innebär det att junior är dödsdömd men får tillbaka sin hud av en alien. Hal gör allt för att rädda situationen. Det finns en massa saker som kan ta död på en Lantern. En förblindande rök är en sådan grej. Sateliter som skjuter lasrar som exploderar är ännu en sån grej. Och aliens förklädda till människor som sprängs är ännu en sådan grej. Hal har dock kreativa sätt att hantera dessa hinder dock. Ett sätt är att skapa en tornado som blåser upp en sån alien som sen sprängs. Ett annat sätt är skapa en skyddande sköld mot de här lasrarna men det verkar inte som han kan vara på alla ställen och skydda alla personer. Ett annat sätt är att skapa en skyddande bubbla när en massa personer försöker skjuta honom. Och förresten så försöker den här kvinnliga polisen skjuta honom i början av avsnittet. Han skyddar sig genom att skapa en sköld. Men det verkar vara ett genomgående tema genom serien. Att folk försöker ta död på varandra. Och det kan både bli blodigt och urtagna organ ur döda kroppar om de nu är döda eftersom de är aliens. Avhuggna kroppsdelar och gråtande närstående. Och mot slutet försöker Junior ta död på Hal eftersom han vill ha ringen. På det sättet lurar han manhuntersen som han skjuter ner. Och därför tar ut hjärtat som visar sig inte vara något hjärta och tar det med sig till en annan alien som rekryterar honom. Han frågar sig om ringens betydelse egentligen och kommer fram till att den inte har någon betydelse egentligen. Lämnar ringen och går därifrån. Ett suveränt avslut på ett suveränt avsnitt. Om jag skulle ge det ett betyg så skulle det vara fem av fem och jag ser fram emot att se vad som händer härnäst. Dock kommer jag nog se om förra avsnittet och det här avsnittet en gång till eftersom det gick lite fort. Men i det stora hela hänger jag med i handlingen. Det fanns inte någon gång jag kände att jag inte hängde med och kommer med glädje fortsätta följa den här serien. Dock vet jag inte hur lång den är men det får vi se när den slutar så att säga…

Idag började jag dagen med att göra mig ett par knäckebrödsmackor och pulverkaffe. Det mesta av dagen tillbringades med att titta på valet som sändes på tv. Inte hela tiden dock för den mesta av tiden har jag lyssnat på P2 och läst Marcus Birros Släng alla kartor. Jag känner att det ger mig så mycket! I mitt eget skrivande också! Att kunna skriva på det sättet! Det är helt enkelt något av det bästa sätt som man kan skriva om sitt liv anser jag. Jag vet inte vad jag ska kalla mina tafatta försök att skriva självbiografi för något men det är alltid något. Men det är i alla fall ingen bok. Idag har jag också gått tillbaka ända från början när det kommer till min bok Allting faller. Har insett att jag måste skriva om precis allting. För den som är intresserad över vad den innehåller så är det mörka saker som självmord. Jag är dock osäker på om det ska vara med eftersom det var innan han bad om att ta sitt liv. Mörkt, jag vet. Jag tror jag kommer lyfta ut den texten och skriva något annat. Men just nu har jag skrivit om det här mörkret och det har påverkat hur texten ser ut framöver. Kanske går jag för hastigt fram, kanske inte. Texten behöver dock bantas ner MYCKET mer vilket ju innebär att den blir ännu kortare än vad den redan är. Eller så kanske den blir längre. När den har ett språk jag känner igen och tycker om. Vi får se. Till lunch åt jag Yakisoba. Vid kvart över sju tog jag bussen till Vänsterpartiets valvaka. Det bjöds på mat och jag drack alldeles för mycket. Vilket har fått mig att fundera på om jag ska gå med Anonyma alkolister. Valvakan sändes live under hela kvällen och natten. Någon gång kom en journalist också och egentligen skulle ju hon bara prata med vissa personer. Jag pratade med journalisten men det blev ingen intervju. Tänkte väl att det skulle bli som när jag intervjuades av en journalist på en demonstration en gång. Inser dock att det inte ser så bra ut att som vänsterpartist prata med journalister. Det var dock huvudsakligen journalistiskt och jag pratade lite om valarbetet men hon verkade inte så intresserad i vilket fall som helst. Jag kommer dock inte göra om det eftersom det inte ser bra ut, det inser ju jag också, så jag hoppas ingen for illa av att jag gjorde som jag gjorde. Tvärtom verkade det snarare som det bra samtalsklimat när jag pratade med journalisten och även Mikael började prata med henne och om hur det gick i valet. Jag pratade också om att vi hade skapat en tidning i Brunnsvik som hette Brunnsvik ord. Vad jag hade velat prata om vara kriminalitet, som jag brukar vilja prata om, men det är ju egentligen något som ingen vill prata om så det kanske var lika bra att jag inte gjorde det. Jag fick känslan att det var något kriminellt jag hade gjort när jag pratat med journalisten, och jag kan förstå att man tror det eftersom man kan baktala personer då, men jag kan övertyga er som läser det här; jag har inte baktalat någon. Jag har bara pratat journalistik. Jag blev ganska full med tiden men blev rätt glad över valresultatet i vilket fall som helst. Jag fick skjuts hem och fortsatte se valvakan hemma. Jag kunde inte riktigt sova på en gång eftersom jag var för full och huvudet snurrade. Jag försökte läsa men bestämde mig sen för att spela lite The legend of Zelda-Ocarina of time. Jag såg även på en video av Matinbum och gjorde ett försök igen sen och gick och la mig. Jag har nog inte sovit många timmar men kan inte somna om. Känner mig för pigg för det. Och äntligen har den där baksmällan släppt. Jag drack alldeles för mycket igår men jag kanske hade anledning att göra det i och med att det är val och så. Eller så dricker jag saft nästa gång. Man mår inte bra av att dricka så där mycket. Men i alla fall; nu ska jag kanske göra något annat. Som att kanske handla eller vem vet; ta ett sista dopp innan vintern!

Efter alla dessa år. Tänk om landskapet kunde veta vad jag varit med om? Men så klart kunde det inte det…

Jag befann mig under en nedfallen björk. Det var sommar och framför blickade jag ut över det landskap som jag inte kunde tänka mig var annat än vildmark. Här hade jag varit några få gånger under högstadietiden. Men hur jag hade hamnat där nu visste jag inte…

Det var som landskapet ville att jag skulle vara där. Som att det ville säga mig något. Att det hade hänt något. Men jag visste inte vad. Landskapet var som vanligt väldigt tyst. Avslöjade inget. Och sa inget. Det var som det brukade vara. Landskapet bara fanns där. Ordlöst och meningslöst…

Fast så meningslöst var det nog inte när det i alla fall gav mig något. Så egentligen skulle man kunna använda ett annat ord för det bara det att jag inte visste vilket ord man skulle använda för det. Ordlöst sa rätt mycket som det var och det kändes också som att det inte skulle gå att beskriva det här landskapet på något annat sätt…

Mer än att det var väldigt stort. Så extremt stort. Att det inte gick att mäta med vanliga mått. Och jag hade ingen anledning att göra det heller. Jag bara satt där och blickade ut över landskapet. Och kände att jag kunde sitta där hur länge som helst. Men det förstod jag ju att jag ju inte kunde göra. Däremot för en liten stund gick ju bra. Jag hade ju precis kommit dit…

Jag ville bara minnas. Kanske inte alla minnen var bra men just det här var nog det. Just för att jag kunde gå undan för mig själv utan att någon visste om det. Men hur jag hade levt i den där fäboden var desto otydligare. Jag hade några minnen där jag fick läsa i ett tänt ljus när jag låg i sängen. Det var lite annorlunda men jag gillade det. Det var så extremt långt från mänskligt samhälle. Att det inte skulle gå att komma dit på något annat än med bil. Ändå hade vi gått dit. Varför hade vi gått dit?

Ja varför hade vi gått dit? Kanske av samma anledning att vi varit en upptäcksresande ras. Vi har alltid velat se nya ställen. Och upptäcka ställen som man kanske inte trodde att människor kunde bo på. Det här stället kändes som ett sådant ställe. Ett ställe som människor egentligen inte kunde bo i. Och det var så extremt långt från mänskligt samhälle. Jag hade sagt det några gånger nu…

Men vad betydde det egentligen? Jag skulle ju inte kunna ta mig till ett sådant självmant. Just därför hade jag fått skjuts dit. Och om inte jag skulle få skjuts därifrån skulle jag bli kvar där. Och det vågade jag knappt tänka på vad som skulle hända då…

Det var det där körkortet jag behövde. För att ta mig ifrån sådana ställen. Men varför var det så svårt att ta det? Eller var de det? Jag kunde knappt minnas; det var så länge sen jag hade försökt ta det. Det var efter gymnasiet. Jag hade kört lite med Sigge. Och några andra som var körledare då. Sedan började jag skrivarutbildningen och göra ett uppehåll i körandet. Men varför skulle jag aldrig kunna få ta körkort? Det förstod jag inte…

I alla fall var det så det verkade. Att jag aldrig skulle få ta körkort. Det var ju ingen som sa det och om jag nämnde det så skulle nog ingen förneka mig den rätten att göra det. Det var väl mer hemma som det kändes som jag inte fick ta körkort längre. Jag visste inte vad det var; det var mer än känsla jag hade. Så det behövde ju inte betyda något än…

Med det i tankarna så hade jag plötsligt så mindre lust att vara på detta stället. Inte för jag hade något emot att vara i det här området egentligen. Jag kunde sitta där bra länge utan att få tråkigt. Det fanns så mycket som hände där som inte alltid var synligt för ögat. Man kunde höra ljudet av bin och flugor som svävade runt omkring en. Och jag var osäker om jag hörde rätt men någonstans i distansen hörde jag hovar som galopperade. Och de blev bara högre och högre. Tills det lät som det var alldeles bredvid mig. Då öppnade jag ögonen men hann knappt få syn på hästen förrän allt försvann i en vit dimma. Allt var som försvunnet. Som att det aldrig existerat. Men när jag slog ut med handen kände jag hur den slog i den grusiga ytan. Jag var tillbaka på grusvägen…

Samma fast ändå lite annorlunda landskap. Det var det här snölandskapet för det var samma fast ändå lite annorlunda. Det var aldrig samma snö och snölandskap men jag kände fortfarande igen mig. Jag fortsatte bara på den väg som jag gick på och det gick nästan att se spåren i snön där jag gått tidigare.

Lite märkligt dock att hamna i samma landskap som förut. Det var som allt jag hade varit med om förut inte hade hänt och att jag hade drömt eller något liknande. Fast jag hade ju inte drömt. Jag var ju fortfarande kvar i verkligheten och det var det som var så märkligt. Man trodde ju inte att sådana saker kunde ske i verkligheten. Och ändå skedde de. Hur gick det till?

Jag kanske behövde tänka om. Att saker och ting inte var så självklara som jag trodde de var. Ifrågasätta mig själv. Det skulle jag nog bara må bra av. Att ifrågasätta mig själv alltså. Och göra det ofta. Jag hade trott att jag vetat hur världen var uppbyggd. Hur fel jag hade haft. Men det jag upplevde nu var inget nytt. Jag hade upplevt det förut. Det var så länge sen dock att jag inte trodde att jag skulle göra det än på ett tag. Jag trodde att det hade upphört. Detta resande. Men tydligen hade det inte det. Så då behövde jag hantera det på något vis. Om jag kunde hantera det. Det kanske jag inte kunde göra.

Och jag kände mig jagad. Det var märkligt för jag såg ingen bakom mig. Men varje gång jag var vänd framåt så hörde jag steg bakom mig. Det var så märkligt. Och snart lät det som de var precis bakom mig. Jag hade vänt mig ett antal gånger utan att se någon men just den här gången hann jag inte vända mig om förrän det smällde till i ansiktet och jag föll ner i ett bottenlöst mörker.

Har sett Supergirl på HBO max. Mycket bra film. Slutet var också mycket bra. Så vad handlade den om? Supergirl eller Kara som hon heter festar mest hela tiden. Det tills hon möter en liten tjej som är ute för att hämnas en man som dödat hela hennes familj. Karas hund blir skjuten med något gift och under hela filmen så söker Karaa efter ett motgift till hunden. Hon får träffa en massa aliens och en del banditer och vissa verkar tro att de kan ta kål på Kara. Det kan de dock inte utan blir snart själva tillfångatagna. De träffar Lobo som är någon slags gud som tagit död på en hel planet. Kara är dock inte helt odödlig. När hon kommer till en planet med en grön sol så håller hon nästan på att dö. För ett tag tror man att det nästan är kört för henne. Jag ska inte skriva för mycket för den som vill se filmen själv utan säger bara att jag tyckte om slutet mycket. Så för att ge den ett betyg så för den fem av fem.

Imorgon är det ju val. Jag har känt att dessa recensioner eller texter varit rätt värdelösa att skriva. Jag orkar inte längre skrivaa något. Jag har skrivit för mycket. I alla fall innan valet. Jag kommer nog bara lyssna på radion eller lyssna på radio eller läsa bok tills dess. Jag vill bara ta in, om ni förstår vad jag menar. Därför kommer jag nog försvinna från internet ett tag. Kanske sätta mig i en skog någonstans och bara andas. Eller plocka svampar eller bär. Vem vet; livet är inte bara politik. Men just nu känns det som det är det. Därför är det ett välkommet avbrott att se en film som Supergirl. Den är i nivå med Lee Cronins The mumy men kanske inte riktigt lika bra. Men det är ju en helt annan genre så det kanske inte var en rättvis jämförelse. Men bra var den i vilket fall som helst. Missar jag något? Nej jag tror inte det. Jag gillade, som sagt, slutet väldigt mycket så när ni ser filmen, vilket jag hoppas ni gör, var uppmärksamma på slutet! Jag tror ni kommer gilla det!