Jag skulle ut och springa eftersom de på psykiatrin hade sagt att det var bra att göra det. Då var det en som sa att han ville läsa det jag hade skrivit. En personal. Det gick ju bra tänkt jag. Så jag lämnade det hos honom medan jag var ute och sprang.

Att vara ute och springa var utmaning utan like. Trotts grönskan i Hålletskogen så var det så utmattande att springa. Jag fick lov att stanna och andas flera gånger. Men det var också skönt. Konstigt nog. Men man kände sig så fri. Och det var så mycket skönare än att ligga i det där vita rummet jag tillbringade mina dagar i. När jag hade sprungit färdigt så frågade jag personalen som hade läst texten vad han tyckte om den. Inget särskilt sa han. Någon dag senare så hade vi något som kallas SIP-möte. Det var en massa instanser där. Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och mamma bland annat. Jag kunde fortfarande inte begripa vad som pågick men tydligen gick mötet bra. Några dagar senare kom pappa och hämtade mig. Han tyckte väl inte om att jag låg på psyket egentligen. De hade ordnat med räkningar som jag hade haft där bland annat mobilt bredband ingick. De tjatade om att jag skulle ta bort mobilt bredband men jag ville fortfarande ha det kvar. Eftersom jag hade haft så stor nytta av det både i Bonäs och Skattungbyn. Men sen när behöver jag mobilt bredband, sa pappa. Han sa att för det mesta så befinner jag mig ju på ställen där det finns stationärt internet. Så vi beslutade oss för att ta bort mobilt bredband.

När vi kom hem till pappa (han bodde i Gnesta då) fick jag en massa meddelanden som jag hade missat under den vecka jag hade ledat på psyket. Det var en massa lyckönskningar men jag trodde ärligt talat att det skulle va mer. Det var ju så många personer jag hade träffat. Mestadels från Ung Vänster. Men de var som borta nu. Så jag fick försöka hitta något sätt att klara mig själv. Vilket jag egentligen inte tyckte om. Men vad hade jag för val? De närmaste veckorna tillbringades i pappas villa där jag hade ett eget rum. Det var ganska stort med ett eget vardagsrum, inglasad altan, tre sovrum, två toaletter, kök, rekreationsrum, ett annat rum där det mest låg en massa saker men som vi hade haft datorn, tvättrum och gräsmatta med diverse växter. Numera stod datorn i rekreationsrummet och det var också där som jag skulle tillbringa den mesta av tiden efter psykiatrin. Både pappa och hans fru Carina jobbade så jag var för det mesta ensam hemma i deras villa. För det mesta surfade jag på deras stora dator efter att ha ätit någon frukost. Någon gång kanske jag beslutade mig för att ta någon promenad. Och det kunde bli långa promenader. En gång gick jag till något slags bisamhälle i skogen, som var det längsta jag gått hittills, och kände att här, här fanns det liv! Här fanns det ett samhälle som fungerade! Men hur var det med mig då? Fungerade jag?

Vilken konstig fråga att ställa. Men jag undrade ändå; vad var det som pågick? Varför fick jag inte åka hem till mamma? Ville jag ens det? Jag hade så många trauman sen polisen kom och hämtade mig. Att återvända till brottsplatsen måste vara mycket svårt. Men någon gång måste jag göra det också.

Också i Oppeby hade jag tagit långa promenader. Men inte hade jag trott att det skulle leda till att polisen skulle komma och ta mig. Inget i mitt liv hade jag trott att polisen skulle komma och hämta mig. Jag hade ju inte gjort något olagligt. Och ändå ville de ta med mig till stationen. Varför?

Den där frågan ”Varför?” hängde ovanför bisamhället. Ibland kunde jag bli rätt trött på en del av mänskligheten. Ibland kunde jag förstå varför folk flyttade till någon by någonstans långt bort i skogen. Men jag ville inte vara utan mina kamrater. I Vänsterpartiet och Ung Vänster. Det var så oerhört svårt att hålla kontakten med dem dock. I Nyköping fanns inget Ung Vänster. Däremot Vänsterpartiet. Men jag saknade ju fortfarande Ung Vänster. Jag fick hålla kontakten med Vänsterpartiet. I vad nu det här nu var.

Jag gick hem. Jag hade ju alltid pappa. Jag var så glad att jag hade pappa. Men jag kände att någon höll på att hända som jag inte kunde kontrollera. Och det skulle väl påverka pappa också oavsett om vi ville det eller inte.

Det var någon gång vid vårsommaren. Träden hade börjat få gröna blad och sommaren låg i luften. Det var en av de få gånger jag gick med Örjan. Det kändes som jag hade alla möjligheter i världen att göra vad jag vill. Vi pratade om allt möjligt; om livet, svårigheter vi mötte på under utbildningstiden och en massa annat. Ändå kändes det som det var något som var osagt. Var han fortfarande arg på mig för att jag spelade den där Mike and the mechanics-skivan den gången vi var hemma hos honom? Vi som skulle lyssna på arbetarmusik egentligen. Men inget av det pratade vi om just då. Han verkade så fridfull. Jag fick inte några tecken på att han skulle ha cancer. Allt var som vanligt och ändå inte. Om jag bara hade vetat hur det hade legat till. Så hade jag varit noggrannare att ta tillvara på tillfället. Men jag tror inte någon visste vad Örjan gick och bar på. Och det kändes som jag bara var ännu en av hans elever som ville prata med honom. Om man bortsåg från allt jobbigt vi hade fått vara med om så var det en ovanligt fridfull vårsommardag. Vi pratade inte musik. Där kanske vi var olika. Men jag hade velat lyssna på viss arbetarmusik trotts allt! Bara det att han trodde ju inte det! Och det gjorde mig så ledsen!

Att vi hade en konflikt som inte gick att beskriva med ord. Men jag tyckte verkligen om Mike and the mechanics. Jag tyckte att låtar som Another cup of coffe och Everybody gets a second chance talade så mycket till mig och situationen i Brunnsvik. Oftast lyssnade jag på det i hemlighet, så egentligen fick jag hålla min musiksmak lika hemlig som vi hade fått hålla kampen hemlig från vår ledning. Men jag tänkte att det var som det var för andra som lyssnade på något annat än arbetarmusik. Som till exempel Helga som lyssnade på Pink floyd. Men jag visste inte vad Pink floyd var för något. Egentligen borde det inte spela någon roll vad man lyssnar på för något. Det är helt upp till en själv vad man lyssnar på. Och sen dess har jag hittat så mycket mer musik att lyssna på. Men varje gång jag lyssnar på Mike and the mechanics så är det som jag transporteras tillbaka i tiden, på en gågata tillsammans med Örjan, i ett somrigt och grönskande Brunnsvik.

Jag hade jobbat i sex veckor på praktikplatsen Villan. Jag hade sagt hej då till så gott som alla på äldreboendet. Och jag var på väg till min nya praktikplats på Mariebergsgården. Det var tidigt och jag var lite trött. Men inte för trött. Jag hade varit noga med att sova ordentligt så att jag skulle orka med, vad det nu kunde tänkas vara som jag skulle få göra, på Mariebergsgården. Det jag hade sett av Mariebergsgården hittills var bara lite grann, men det var i alla fall tillräckligt för att man skulle kunna få en någorlunda klar bild av vad det var för ställe. Det var ett ganska stort ställe med många våningar. Men jag skulle bara vara på en våning. Och jag skulle få vara på strokeavdelningen. Det var den avdelning där man tog hand om de patienter som var som svårast skadade. Och de var oftast bara där en kort stund innan de skulle vidare till antingen sjukhuset eller i sällsynta fall hem till sig. Även kallades det korttidsboende…

När jag kom dit så fick jag kläder och tagg så att jag skulle kunna komma in dit. Sedan fick jag rundvisning; det låg på andra våningen så man fick lov att gå upp en trappa för att komma dit. Men det var inte så jättesvårt. Svårare var det nog i så fall att hänga med i allt man skulle göra; man skulle ta upp de äldre och ta de till toan, man skulle bädda sängen, man skulle ge dem medicinen och man skulle konstant hålla koll på dem. Man skulle vara tillgänglig för dem. Och det var också vad de krävde att jag skulle klara av om jag skulle praktisera där. Och det gjorde jag, till en början, i alla fall. Om jag bara lade märke till tecknen på utbrändhet tidigare så kanske jag hade kunnat undvika den. Men nu var jag på rak väg mot den och det var kanske också det som fick mig att bete mig så konstigt innan det tog stopp…

Idag började jag dagen med att ta medicin, bädda sängen och stänga av datorn. Jag packade ner boken, baguetten och en flaska Mer med passionssmak. Sen tog jag bussen men den gick lite senare än jag hade tänkt mig. Kvart över har jag för mig men jag skulle ändå promenera från busstationen så det spelade ingen roll. Väl på jobbet var det bara att byta om och ta en frukost beståendes av samma sak som jag alltid brukar ta på de här bufféerna. Nämligen macka med salami och gurka, yoghurt med puffar och müsli, äppeldricka, vattenmelon, apelsin och kaffe. Efter frukosten dammsög jag och det gick rätt fort. Så när jag var färdig så hade jag lite tid kvar. Glömde nämna att jag hade en jätteterapeutisk samtalsstund med vikarien. Vi pratade om den nu avlidne Örjan Svedberg och mina kval över att vi inte skildes åt som vänner. Vi pratade även om när polisen kom och hämtade mig men jag har alltid tyckt att det är viktigare att jag pratar om Örjan, eftersom jag vill hedra hans minne. Vi var trotts allt en del som hade honom som lärare. På det sista mötet med honom, kommer jag ihåg, fick han ett träd. Jag kommer inte ihåg om det var ett fruktträd men jag kommer bara ihåg hur glad han blev. Jag kommer också ihåg mina kurskamrater. Vissa som jag kanske skulle kunna träffa igen? Så min plan är att jag varierar skrivandet, en stunden skriver om stunder jag hade med Örjan och i andra skriver om när polisen kom och hämta mig. Fast innan när jag jobbade på Mariebergsgården. Och de långa promenader jag tog genom Hålletskogen. Det borde vara värt att skriva om också! Också tänker jag att det enda leder till det andra och jag skriver om min tid på Tonys pizza fast det ska likna den där berättelsen jag skriver om Brunnsvik där väggen plötsligt förvandlas till papper och en hög med snö väller ut när jag har sönder den. Fast en sak i taget! Det sista samtal jag hade med vikarien var pratade jag om proggmusiken som Örjan tyckte så mycket om. Och hur arg han var över att jag inte följde med på Berlinresan. Min tid i Vänsterpartiet. Att jag skulle knacka dörr i eftermiddag. Att jag hade så mycket att skriva om Vänsterpartiet. Eftersom det hade varit en del av mitt liv ända sen jag gick i Brunnsvik. Och att första mötet med Ung Vänster var på en kongress och att de hade sagt att det första mötet med Ung Vänster kanske inte skulle vara en kongress. Eftersom de inte är så roliga. Men jag har varit med Ung Vänster, efter det, men det var länge sen nu. I Åmål, Borgå, Mariefred, Söderhamn, Falun och en massa andra ställen. I Falun var jag funktionär och lagade mat vilket jag helst avstår nästa gång. Men inget om Ung Vänster pratade jag om med vikarien. Däremot om en massa annat och hur viktigt det vara att hålla ordning på kapitlen. Så min plan är; att skriva om min tid med Örjan, variera med lite minnen innan polisen kom och tog mig och som bonus skriver jag något surrealistiskt om Tonys pizza. Men det är bara bonus. Fokus borde ligga på självbiografi. Hur mycket vågar jag skriva? Vågar jag skriva om tiden i Kättbo? Om tiden på naturguidesutbildningen? Det får jag förstås inte heller glömma bort när jag skriver om Brunnsvik. Men jag gillar det terapeutiska samtalet jag hade med honom. Det får mig att fundera på om jag själv behöver gå hos en terapeut. Men så länge jag skriver och har koll på vad jag skriver för något så tror jag att jag slipper det. Sen tog jag bussen till busstationen så då pratade vi inget mer. Jag tog också bussen till Statshuset eftersom jag inte orkade gå. Reservationen av Himmelsdalen hade kommit in så jag kunde låna den. För det mesta satt jag och vilade längst inne i biblioteket. Jag orkade inte göra så mycket annat efter att ha gått upp så tidigt. Jag läste lite bok och tog lite kaffe. Vid halv tre-tiden tog jag min baguette utanför. Mot slutet tog jag en chokokaffe. Jag pratade även med Axel om mitt skrivande som jag inte pratat så mycket om eftersom jag inte hittat tillfälle till att göra det. Men nu när jag hade tänkt skriva om Tonys pizza på det viset borde det vara lättare att skriva om berättelsen jag hållit på i tio år med nu. Men först vill jag skriva självbiografiskt. Det är mest för att hålla ordning på minnena. Jag gick mot busstationen men köpte en Mer äppeldricka på gallerian Axet vilket var tur eftersom jag senare skulle få slut på den ena drickan. Jag tog tvåan till Brandkärr. På bussen satt även några brölande kalvar som inte kommit i målbrottet än. Deras utveckling verkade sent liden och de var tragiska exempel på mänsklighetens dynghög. Det var tur att jag kunde gå av på Hagstugan så jag slapp höra deras brölande något mer. Jag var tidig och tog bild på platsen. Ringde pappa lite snabbt och gick i skuggan eftersom det var extremt varmt i solen. Efter ett tag kom vänsterkamrater så att jag kände mig mer hemma. Vi satte oss på pizzerian och sen började vi promenera till dit vi skulle knacka dörr. Det kändes verkligen som att vi inte var välkomna egentligen. Hos de som öppnade var vi oftast välkomna. Men utanför var det stelare. Där fick vi någon kommentar kastade på oss som ”där är de där vänsterpartisterna” eller något liknande. Det blev några dörrar knackade. Vissa var rädda för rasismen och det kunde man förstå. Efteråt fick jag skjuts hem. Nu har jag också lagt i flyers i varje postlåda också så ingen missar att det bor en vänsterpartist här! Jag satte på radion och datorn. Har mest tänkt att jag ska skriva. Mycket. Men problemet är väl lite var man ska börja någonstans. Jag tror att jag börjar skriva om ett minne av Örjan så får vi se vad som kommer härnäst. Kanske skriver jag om något helt annat sen? Men förmodligen kommer jag skriva om liknande ämnen som Brunnsvik. Jag skriver om det ur ett perspektiv, kan skriva om det på ett annat. Den här berättelsen är så avskalad. Så rå. Men jag vågar inte dela något än. Nåja; nu ska jag göra något helt annat. Nu har jag i alla fall frön till idéer på vad jag ska skriva härnäst! Örjan, polisen och Tonys pizza! Det är inte så tokigt trotts allt! Det blir bara mer och mer att skriva. Om det jag vill skriva om. I alla oändligheters oändligheter. Och det är något som är oskrivet, något i mitt liv, det har det alltid varit. Frågan är hur länge jag ska låta det få vara så. Egentligen är det ju under all kritik. Men jag lyssnar sällan på mig själv. Kanske börjar bli dags att göra det nu? I alla fall återuppta skrivandet. Det är det minsta jag kan göra…