När jag gick högstadiet 

Hade vi läxor där vi skulle skriva om de olika mytologierna som finns 

Jag tyckte alltid det var så omänskligt svårt eftersom det var så extremt mycket vi skulle skriva 

Och jag kan minnas att jag satt till sent på nätterna med läxorna när jag egentligen borde sova 

Men det fanns guldklimpar 

Även om de var få 

Jag gillade nordisk mytologi extra mycket även fast jag inte minns så mycket av det 

Det var något om ett träd som heter Yggdrasil 

Och en ko som födde en jätte i tidernas begynnelse 

Jag vet; det följde ingen logik 

Men det var också dess charm

Jag kan minnas hur det var 

Att röra sig genom iskall kyla 

Det var så fruktansvärt kallt 

Och jag frös om händerna 

Det fanns ett före och ett efter 

Före hade jag alltid varit så dåligt klädd och hade bara något tunt plagg på mig 

Efter så hade jag lärt mig allt om hur man skulle klä sig, lager på lager och ull 

Trotts det skulle jag utsätta mig för den värsta sortens kyla 

Isvaksbad 

Hur jag tog mig igenom den har jag ingen aning om 

Men när man är där i vattnet så väcks en urkraft inom sig och man är fast besluten 

Att ta sig ur det kalla vattnet 

Fanns det några lärdomar 

Att dra av det jag gjorde? 

Egentligen inte men mitt är väl att bara göra det 

Vilket är lättare sagt än gjort 

När det kommer till isvaksbad 

Fan jag har ju svårt att bara komma utanför dörren 

Också ska jag berätta hur det var att isvaksbada 

Det om något borde ju var bisarrt…

Jag har inte skrivit så mycket om gårdagen. Kände väl inte riktigt att det fanns någon mening med det just då. Men nu när det gått en dag så har det mesta sjunkit in. Jag har alltså pratat med Jonas Sjöstedt. Men först åt jag en frukost bestående av rostade pågenmackor och pulverkaffe. Jag tog bussen så att jag var till folkhögskolan i tid. När jag väl var där så hade de krångel med ljudet. Det började med att ordföranden hade en intervju med Lotta Back och Helena Dahlström. Sen pratade Jonas Sjöstedt och han pratade länge. Han ville spränga in lite hopp i en annars rätt dyster samtid. Speciellt i Nyköping som har Vård för pengarna som folk tydligen röstar på. Och i USA har vi Trump och i Ukraina Putin. Och Gaza har inte fått fred än! Vi befinner oss i farliga tider; det är ingen tvekan om den saken! Men jag blir ändå hoppfull när jag får lyssna på Jonas Sjöstedt. Att det faktiskt finns saker man kan göra. Trotts att saker och ting ser omöjliga ut. Efter Jonas showade Tamam med dikter och sång. Efteråt fick vi vegansk mat och jag satt för mig själv. Första satte sig ordföranden hos mig och ville prata lite. Hon berättade att det var hon som svarade när jag frågade om det var samma dag som den där dörrknackningen skulle va. Jag misstänkte det. Sen kom Helena Dahlström och satte sig och ville prata lite. Hon berättade att den där dörrknackningslektionen hade varit jätterolig och att hon hoppades se mig den artonde. Jag berättade att jag var intresserad av facklig vänster och hon blev så glad och jag bara kände att det bara är bra saker man kan göra i Vänsterpartiet trotts allt. Senare skulle hon skjutsa Jonas så hon gick därifrån. Jag hann säga hej då till Jonas som sade tack för att han hade fått komma. Jag glömde nämna att jag pratade lite skrivande med Jonas under det här eventet. Han berättade att senaste boken han hade skrivit heter Hämndens tid men jag har sökt och hittat minst fem böcker till som han skrivit. Efter att Jonas gått så kom en fram till mig och sa att jag fick sitta med dem om jag ville. Någon gång hade jag ringt mamma också och frågat om hon kunde skjutsa hem mig. Jag tog lite kaffe först dock. Jag satt inte där så länge till utan gick ut efter ett tag och väntade på mamma. Fick sms av storebror att jag skulle ringa pappa på fars dag. Ringde pappa och pratade även om de skulle komma på torsdag och hjälpa mig städa lite. Efter det ringde jag min lillebror men han hade redan ringt sin pappa. Så jag kom hem rätt sent på kvällen och var rätt trött. Orkade inte skriva något då i alla fall men delade, däremot, en hel del bilder och videos från dagen. Härnäst ska jag gå på den här dörrknackningskursen och anmäla mig till det där mötet med facklig vänster. Sen kommer det hända en massa annat utöver det. Så det känns verkligen att det börjar bli valrörelse nu. Då gäller det att vara så förberedd det bara går… 

Idag började jag dagen med att göra mig ett par rostade pågenmackor med pulverkaffe. Jag spelade lite minecraft och gjorde mig en Varma koppen grönsak. Tog bussen som tog mig till arbetet och väl på jobbet var det bara att byta om. Vi skulle kratta löv. Tyvärr fick jag krattan av metall så mest hela tiden fick jag lov att ta bort löv som fastnat i krattan. Det blev rätt stora högar mot slutet och det blev över fem säckar med löv. Det fick inte plats i bilen till och med så det står där och väntar på att hämtas. Jag fick byta om och kort därefter gick jag till mamma. Hon skulle byta däck kvart i tre så hon hade lagat mat som var bara att ta. Och det var köttbullar med potatismos med lingonsylt. Sen blev jag sur av någon anledning. Jag visste inte riktigt varför men först såg jag ju på tv4-nyheterna, sedan såg jag färdigt tredje avsnittet av Welcome to Derry och sen såg jag en video på youtube där UFOsxm spelade minecraft. Jag antar att det var någonstans där som jag blev sur. Jag kan bara undra varför jag ska känna tacksamhet för. Jag bär fortfarande med det här att mamma ringde polisen på mig. Så varför skulle jag förlåta henne för? Jag har inget gemensamt med henne! Men nu har jag i å för sig sagt att jag ska till henne på onsdag och att hon tillsammans med pappa och hans fru kommer hem till mig på torsdag. Så jag får vara tacksam då. Eller nått. Det är liksom som jag aldrig vuxit ifrån mamma. Det är en hemsk känsla. Och mitt hem känns inte heller som mitt hem eftersom samma personer kommer och ger mig medicin. I alla fall så åkte vi till ICA knuten sen. Jag handlade baguette, Varma koppen, mjölk och chips. Dessutom köpte jag månadskort eftersom förra hade tagit slut. Jag fick skjuts hem och väl hemma så satte jag på radion, datorn och packade upp alla mina varor. Under hela dagen har jag tänkt att jag ska säga att jag är sjukt trött på att vara singel. För jag är sjukt trött på att vara singel. Men det är som att folk är helt okapabel att känna känslor. Att känna kärlek och sådana grejer. Också på kvällen kommer det en kille på medicinstödet. Också undrar han varför jag inte tycker om att han kommer! Är det inte uppenbart? Eller blir de så blinda på något sätt? Jag fattar inte hur. I alla fall; nu ska jag väl skriva om någon psykiatri eller liknande. Jag skulle också göra någon uppgift till imorgon då vi har poesiträffen så det får jag inte glömma bort…