Jag var på vandring till jobbet när jag tyckte mig se något som stod ut i landskapet. Något som inte varit där förut. En reva i verkligheten. Och där på andra sidan fanns röda byggnader. Jag klev in i revan och hamnade på gågatan i Brunnavik. De röda byggnaderna var överallt runtomkring mig. Det knakade när byggnaderna växte och blev längre och längre. Till slut sträckte sig byggnaderna ända bort till horisonten, och en ny reva uppstod. Jag gick genom den och hamnade i en tätbevuxen skog. Som tycktes död men som förmodligen inte var det. Den var bara väldigt kortväxt. En ny reva uppstod och jag hamnade i ett snötäckt landskap. Snön blåste undan och avslöjade en blank is. Ett skri hördes någonstans och isen sprack i tusen och åter tusen bitar. Jag hamnade i ett bottenlöst mörker. Revor uppstod i verkligheten och jag hamnade i Tonys pizza. Jag hamnade på Mariebergsgården och Villan demensboende med tillhörande skog och naturreservat. Jag hamnade i Söderhamn, Falun, Arboga, Åmål, Mariefred med mera, med mera…

Så många platser som jag bara ska glömma. Men jag kan inte glömma dem. Hur mycket jag än försöker. För det var först gången jag var med likasinnade personer. Personer som bara försvinner i dimman. Alternativet är döden och jag tänker inte dö. Absolut inte! Så jag fortsätter resa. Resa genom mina egna revor i verkligheten. Långt bak i tiden. Till en tid jag trodde jag glömt bort. Men som det bara var väldigt länge sen jag skrev om. Går det att gå tillbaka till ett sådant liv där man festade hela nätterna? Nu när jobbet blivit så viktigt? Vi får se. Vi ska bara ha ett val först…

Idag började jag dagen med att ta medicin och bädda sängen. Jag stängde av radion och gick till bussen som skulle ta mig till busstationen. Väl där så gick jag till jobbet och jag tyckte mig se något som stod ut i landskapet. Något som inte varit där förut. En reva i verkligheten. Och där på andra sidan fanns röda byggnader. Sen vaknade jag ur mitt dagdrömeri. Jag var framme på jobbet. Jag bytte om och tog en frukost beståendes av macka med salami och gurka, yoghurt med puffar och musli, äppeldricka, vattenmelon, apelsin och kaffe. Idag var vi bara två som arbetade. Så det blev lite extra mycket att göra. Men jag dammsög lobbyn och fick dammsuga reception lite. Jag har lite svårt att jobba när en vis tjej är där och jag vet inte vad det beror på. Är det på grund av en känsla? En väldigt främmande känsla? Kärlek? Nej det kan det inte vara. Jag vågar inte känna det dock. Det känns som att det är en förbjuden känsla. Men hur kan det vara förbjudet att känna kärlek? Gjorde jag inte det en gång för länge sen? Ibland undrar jag om jag någonsin har gjort det. Jag kanske aldrig känt kärlek? Jag kanske inte är kapabel att känna kärlek? En väldigt farlig tanke i så fall. En sådan tanke som startade Andra världskriget. Nej man måste få känna känslor. Men jag är så rädd. Vet inte vad jag ska säga. Så jag fortsatte jobba. För det är lättare än att känna känslor. Vi dammsög färdigt restaurangen och moppade den. Och mot slutet rensade vi lite ogräs på uteplatsen. Jag fick säga till att jag behövde gå till bussen och jag hade tänkt fråga den här tjejen efter hennes Facebook men jag vågade, alltså jag vågade verkligen inte, så jag gick ut i stället. Och lika bra var väl det för sen kom bussen som tog mig till busstationen. På busstationen ringde jag mamma och berättade när jag skulle komma ungefär. Sen tog jag bussen till Oxelösund och möttes av mamma och hunden Bella som var så väldigt glad att se mig så att hon hoppade omkring och inte visste var hon skulle ta vägen. Vi gick hem till mamma och medan hon lagade mat så låg jag och vilade. Jag var ganska trött då jag hade gått och lagt mig ganska sent under gårdagen. Inte senare än vanligt, men jag borde ha vilat upp mig mer, inser jag så här efteråt. Men jag försöker se färdigt Dune part 2 och annars se jag minecraftvideos på youtube. Så jag kanske kommer börja spela minecraft snart också. Jag måste bara få igång den stora datorn i så fall. Till mat åt vi halloumi, korv, klyftpotatis, tomat och egenodlad gurka. På tv såg vi Marie Göranzon-när rampljuset slocknar och när det var Seniorsurfarna så bläddrade jag lite bland kanalerna och såg på något program om skorpioner och djur som äter skorpioner och sen bytte jag tillbaka till Seniorsurfarna. Journalisten Janne Josefsson var med. Jag vet att Caroline kände honom men just nu känns det mest som han blivit kamerakåt. Alltså vill vara i rampljuset mest. Det dröjde inte länge innan vi åkte iväg i alla fall. Vi åkte till ICA knuten där jag handlade chorizokorvar med olika smaker, Crispy nuggets, dragon, gräddfil, inlagd jalapeño, kebabpaj, koriander, limefrukt, mjölk, Mer apelsin- och svartvinbärs/hallondricka, två paket nachochips, ett storpack panpizzor, ett storpack piggelin, plastkasse, rapsolja, riven ost, salladslök, Salsiccia, chips, skaldjurspaj, oliver som jag inte köpt på evigheter, tomater, vaniljsnäcka som jag äter nu och yakisoba. Efter det fick jag skjuts hem och hjälp att bära upp alla varor till min lägenhet. Mamma tog en pepparmyntsstikling och tog med hem. Sen åkte de hem till sig. Just nu tittar jag på Stamsites livestream. Jag kommer nog inte kunna köra parkourrace som det är just nu men jag kan fortfarande se Stamsites livestream. Jag tror jag behöver tips i kärlek. Men annars så har jag inte så mycket mer att skriva om just nu. Det var något jag hade skrivit tidigare. Att det är revor i verkligheten. Vad betyder det egentligen? Det kanske betyder ingenting. Eller så kanske jag skriver något lite längre fram. Vi får se…

Jag rörde mig men kunde inte se någonting. Det var som jag var blind; plötsligt hade ett så viktigt organ som ögonen slutat fungera och jag kunde inte se någonting. Det enda jag kunde göra var att känna efter med fötterna var jag var någonstans och jag slog inte i någon sten så jag kunde nog inte vara på grusvägen. Marken här verkade rätt platt och det kom en kyla underifrån. Jag visste inte om det var is men då skulle det ha varit halare så jag uteslöt det. Det var mer som att kylan kom av att jag var så långt ner i underjorden, där jag inte visste var jag var, och där jag inte visste var jag skulle ta vägen. Det verkade som jag hade mer frågor än svar och det gjorde mig så frustrerad att jag inte kunde veta var jag var. Men så kom jag att tänka på hur de blinda hade det och kom på att jag hade det mycket bättre än dem trotts allt. Om man nu skulle jämföra. Det kanske var dåligt att jämföra. Man kanske bara skulle acceptera situationen man befann sig i och sluta jämföra hela tiden. Det lät som en bra idé. Så jag accepterade situationen och jag rörde, jag rörde, mig framåt i allt det mörka. I min blindhet famlade jag stapplande fram utan någon som helst möjlighet att stödja mig på något medan jag vandrade framåt. Jag var hjälplös. Och utan någon att hjälpa mig tycktes den här vandringen omöjlig. Det var tills jag upptäckte att det fanns något bakom mörkret. Likt en slöja, likt rök från en eld, försvann den om man viftade framför sig och jag var tillbaka på samma ställe. Samma ställe som var grusvägen och de oändliga gräsmarkerna…

Idag började jag dagen med att bädda sängen och ta medicin. Stänga av radion och gå till bussen som tog mig till busstationen. Promenera till jobbet och på vägen få för sig att man hamnat i ett annat landskap. Men det var bara en illusion. I alla fall var det jag trodde. Idag var vi inte lika många på jobbet. Vi var tre stycken plus arbetsledaren. När jag kom till jobbet var det bara att byta om och ta en frukost beståendes av macka med salami och gurka, yoghurt med puffar och musli, äppeldricka, apelsin, vattenmelon och kaffe. Efter frukosten så var det dags att arbeta. Jag tyckte det blev lite mycket för mig att göra idag. Jag fick både torka bord, moppa och dammsuga. Och fick mer jobb av arbetsledaren. Jag vet inte om det är så här det ska vara men det kändes som väldigt mycket i alla fall. Jag fick dammsuga halva restaurangen också så det kändes som det var väldigt mycket. Kanske att jag får lite mindre att göra nästa gång för jag sa till henne. Det dröjde inte länge förrän bussen kom i alla fall och när jag hade åkt till busstationen så tog jag en promenad till Hemköp där jag handlade baguette, mjölk, pajer, chips och Mer hallon-/svartvinbärsdricka. Sen tog jag bussen hem och sen dess har jag inte gjort så mycket. Jag tror jag är kär i en tjej som jag såg igår. Men det är lite tråkigt att man ser dem så sällan. Eller de verkar bytas ut varje dag. Hur vet jag att jag är kär då? Det kan jag ju inte veta men jag tänker på hennes ögon. Och tänker att jag inte kan glömma dem. Är man inte kär då? Eller krävs det något mer? Egentligen handlar allt jag skriver om kärlek. Mestadels obesvarad kärlek men ändå kärlek. Och det viktigaste är väl att uttala själva ordet kärlek för att det ska bli verklighet. Men jag hade nog velat lära känna henne lite bättre först. Det var så extremt länge sen som jag var ihop med någon. Om man nu kan kalla de för det. Nu verkar det ju som jag inte hade någon relation trotts allt. Så då har jag aldrig varit ihop med någon då? Men kär har jag varit i vilket fall som helst. En gång skrev jag en tjejs namn i snön för att jag var så kär. Men det är länge sen nu. Nu lever jag bara dag för dag. Det är nog rätt bra att jag gjort lite mer aktiviteter med de boende här så att jag inte blir helt utestängd. Och politiken kommer bara att bli intensivare och intensivare. Jag är glad att jag har skrivandet att vända mig till. Det kan hända att jag delar något framöver. Något från berättelsen. Och jag vet inte om den säger så mycket men den garanterat berättar något i alla fall. Berättar om något annat Brunnsvik. Ett landskap med en massa olika minnen i sig. Och en massa händelser som inte går att förhindra. För det går inte att förhindra livet. Vi får se vad jag delar. Kanske lite grann i alla fall…