Jag har inga problem att hålla mig ovanför vattenytan när jag är ute och simmar. Jag flyter som en kork när jag fyller mina lungor med luft och slappnar av. Men rent symboliskt har jag svårt att hålla mig ovanför vattenytan. Jag har inget körkort så jag kan inte köra till jobbet. Jag går varje dag en sträcka som känns alldeles för lång att gå egentligen. Allt det här gör att det känns som jag knappt ovanför vattenytan. Sen har vi det här med politiken. Något som ändras hela tiden så egentligen så har jag svårt att skriva om den. Men att vara vänster är svårt. Det är så många partier man får mothugg ifrån. Till och med våra egna Socialdemokraterna säger att vi ”har en resa att göra”. Allt får att några kallades för terrorromantiker när de skickade brev till palestinier, ett folk som för övrigt är förtryckt, och som det senare visade sig att det inte alls stämde. Det Expressen skrev alltså. Det var inte alls så många som skrev brev till palestinier, och ska vi vara ärliga, är det verkligen så farligt att skicka brev till palestinier när Israel begår folkmord? Så ja; jag håller mig ovanför vattenytan men det är knappt. Nere väntar mörkret och det vet jag inte riktigt vad det är en symbol för. Kanske en diktatorisk totalitär stat?

Idag började jag dagen med att ta medicin och bädda sängen. Jag stängde av radion och gick till bussen som tog mig till busstationen. Väl på busstationen så gick jag till jobbet. Inget magiskt hände på vägen till jobbet. Det har dödats av alla som väljer att blunda för det magiska. Därför finns det inget magiskt kvar i världen. Och jag hade verkligen önskat att det fanns det, men jag orkar verkligen inte hålla magin vid liv hela tiden. Verkligheten är alldeles för rå och kall. Vi ska tydligen döda varandra. Och sen hyllas mördarna. Så nej det finns inte mycket magi kvar i världen. Men kanske lite om man söker med ljus och lykta. Men jag kan inte hitta det i alla fall. Nåja; jag kom till jobbet och bytte om. Jag tog en frukost beståendes av macka med salami och gurka, yoghurt med puffar och musli, äppeldricka, vattenmelon, apelsin och kaffe. När jag kom till jobbet så var det redan en arbetskamrat där så jag blev lite förvånad. Men hon hjälpte till en hel del sen i alla fall. Så vi dammsög och moppade. Vid ett tillfälle pratade vi om våra ursprung. En var estnisk och själv är jag finlandsvensk. Jag vet inte om det var för att den här tjejen började prata om det men det var i alla fall vad vi pratade om. Och sen dammsög vi restaurangen och moppade den fast innan det har jag för mig att vi slängde en del sopor eftersom några inte hade ätit upp än. Men efter det dammsög och moppade vi. Sen var det inte så mycket annat vi gjorde än att gå och byta om och gå hem. Jag kan inte sluta tänka på hur jag sa hej då till den där tjejen. Det var ett sånt där hårt hej då när hon sa hej hej. Helst skulle jag nog bara hållit tyst, men nu var jag inte det, och det kan jag ångra. Jag tänker att det kommer komma många såna tillfällen under den här valrörelsen då man kommer få ångra vad man sagt. Kanske inte på samma sätt dock. Hur kunde jag vara så dum? Nåja; jag kommer stå på Stora torget på lördag i alla fall. Då kommer det finnas gott om tillfällen att kalla mig terrorkramare och kommunist och en massa andra dumma saker. Israel är en mycket värre folkmördare än Palestina är. Nåja, nu ville jag inte prata politik. Det blir alldeles för mycket politik den senaste tiden. Jag vill ha tillbaka magin. Så jag kanske skriver något framöver. Det måste jag nästan göra. För att stå ut med den här råa kalla verkligheten. Där så mycket magi dödas. Och jag har inget att skydda mig med mot det här dödandet! Det är det som är så läskigt! Men ingen kan döda magin. Om magin är själva anledningen till att man lever. Det är så den fungerar. Och det finns så många perspektiv, så många synsätt, som man kan skriva på. Egentligen är det bara att välja ett. Ett perspektiv. Som beskriver magin på mitt sätt. Kanske att jag står och diskar plåtar? Och att jag går och viker kartonger när jag känner en svag bris genom väggen. När jag inser att väggen förvandlats till papper och när jag har sönder den så väller en hög med snö ut. Eller så skriver jag något annat. Det mesta jag skriver om brukar involvera böcker jag läser om. Men jag kunde önska att mitt sinne inte vore så disträ. Så därför skriver jag ofta om motsattsen. Som en oändlig äng. Men vad jag ska skriva nu vet jag inte riktigt. Jag tänkte annars att jag skulle skriva något om badandet eftersom jag gör så mycket sånt. Jag tänker mig att det skulle kunna handla om att hålla sig ovanför vattenytan på något sätt. Något som kan vara väldigt svårt symboliskt. Och bokstavligt har jag inget svårt med det. Jag flyter som en kork när jag väl vant mig vid kylan. Men symboliskt, att hålla sig ovanför vattenytan, kan vara väldigt svårt. När man är politiskt aktiv. Men jag tycker inte det är allt för svårt. Jag har gjort det här länge. Nåja; nu har jag skrivit allt för mycket. Jag kommer med något nytt imorgon!

I mitt huvud spelas det musik konstant. Det håller mig vaken om nätterna. Precis som när musiken i bandlokalen höll mig vaken på natten i Brunnsvik. Men det är fortfarande ett liv jag vill leva. Och jag blir fortfarande rädd när det är för tyst omkring mig. Det känns som det ska hända mig något då. Jag är så rädd för att någon ska mördas i den här valrörelsen. Vi har blivit så polariserade. Det är så farligt. Man kan inte leva som man gjorde på 30-talet! Det går helt enkelt inte! Jag önskar att fler vågade ha musik igång. Nu är det nästan ingen som har det. Varför är det så? Varför vågar ingen festa? Jag kommer ha fester i alla fall så länge jag lever. Och jag hoppas att jag överlever den här valrörelsen…

Nåja; nu ska vi inte tänka så! Jag tar mina revor och tar mig till de röda byggnadernas land. Tror jag att jag ska komma undan dagens politik där? Jag vet inte vad jag ska tro längre. Jag har ingenstans att ta vägen och ändå överallt att ta vägen. Det gäller bara att fokusera på vad man vill. Och just nu vill jag bara att skrivandet ska fungera. Men det är som en gammal maskin; segstartad och tar tid på sig att komma igång. Men när den väl kommit igång så tuffar den på som bara den…

Jag vill skriva på som bara den. Men det går bara att skriva så mycket. Jag hade behövt se nya landskap. Upplevt nya saker. Kanske vara mer politiskt aktiv. Det kan man ju alltid vara. Men tills dess skriver jag på. Om alla möjliga landskap. Som man kan ta sig till. Om man hade haft körkort. Vilket jag inte har nu. Vilket jag inte har nu. Men alternativet är inte att dö. Det är absolut inte att dö! Jag måste ta körkort någon gång. Jag kan inte ha det så som jag har det nu. Fast i min egen lägenhet. Men jag kanske behöver läsa en hel del också. Då får man ju också upptäcka nya landskap. Det får jag nog göra. Så får jag återkomma när jag upptäckte nya landskap…