De oändliga gräsmarkerna, ja. De hade inte förändrats något. Det förvånade mig. I vanliga fall brukade landskap förändras när man gick genom dem men inte de här. De är så intetsägande. Så tomma på ord. De sa ingenting. Och det irriterade mig något fruktansvärt…

Jag behövde hålla ihop mig själv. Inte gå isär. Och även om det inte fanns något att hålla fast i där så hade jag i alla fall solljuset och de gröna ängarna som fyllde mig med en sådan energi att det kändes som jag kunde gå för evigt. Kanske att jag behövde spara ner det här någonstans? I en burk? Så att jag kunde ta fram den när det började bli mörkare. Det lät som en bra idé för det började faktiskt bli mörkare. Plötsligt hade några mörka moln täckt solen och det blev lite kyligare. Inget farligt, bara lite så där lagom. Men den största förändringen såg jag på andra sidan ängen till vänster om mig. Jag måste ha missat den eller helt enkelt inte upptäckt den för plötsligt så stod en ek där vid en sjö. Eller stod och stod; den snarare hängde ut över sjön som att den höll på att falla i men i sista stund bestämt sig för att åtminstone vara ovanför vattenytan. Där hade den fastnat, som i tiden, men också som något annat. Något jag inte visste vad det var än. Men det var själva anledningen till att det fanns liv. Liv som in i det längsta försökte hålla sig vid liv. Vad var det man kallade det? Överlevare? Var det inte det jag hade varit en gång i tiden? Men det var så länge sen att jag inte mindes något av det längre…

Liksom trädet försökte hålla sig vid liv försökte jag att inte bli galen. För man blev lätt galen på ett ställe som detta. Om inte något ändrade sig snart. När skulle det göra det? Det verkade som aldrig. Vad jag var rädd för, vad jag verkligen var rädd för, var att bli fast här i de oändliga gräsmarkerna. Vad skulle jag göra då? Det fanns inte mycket jag skulle kunna göra då. Min farhåga var att jag skulle dö här men det tänkte jag absolut inte göra. Jag tänkte in i det längsta hålla mig levande. Jag visste ju hur mycket som kunde ta livet av en i livet i övrigt men på något sätt skulle det nog ändå vara värre att dö i detta gräslandskap. Ensam och bortglömd. För visst skulle jag bli bortglömd? Fast jag hade ju mina vänner i Brunnsvik. När jag tänkte på dem så var det som att jag fick någon ursprunglig styrka att fortsätta min vandring. Jag tänkte inte dö här. Jag tänkte repetera det för mig själv tills det satt. Och när det satt fast så kunde jag fortsätta gå utav bara farten. Det skulle behövas sen de oändliga gräsmarkerna inte tog slut på ett tag. Också började jag bli rätt trött i benen…

jag fick lov att stanna till en liten stund. Att andas gjorde ont. För ett tag trodde jag att jag skulle dö men visste att det skulle krävas mycket mer att ta död på mig. Det visste jag för att jag flera gånger haft ont i bröstet och trott att jag varit på väg att dö. Men så visade sig att jag bara var ansträngd. Hur ansträngdhet kunde göra ont visste jag dock inte. Jag tänkte att det vore bra att ta det lugnt då. Så jag tog det lugnt. Andades. Blundade. Tog in landskapet runt omkring mig. Hörde det svaga suset i gräset. Kände en kyla komma framifrån. En kyla jag inte hade känt förut. Som att det var något framför mig…

Jag öppnade ögonen och framför mig reste sig en skog. Träden reste sig som pelarna i en kyrksal. Så stora var de. Det var bara ett steg ifrån men länge tvekade jag om jag skulle våga gå in. Länge hade jag gått i det oändliga gräslandskapet. Att lämna det gav mig separationsångest. Vilket inte gjorde mig klok; jag ville ju lämna värmen! Varför stod jag och tvekade nu helt plötsligt?

Det kunde vara för att jag hade sett något i skogen. Jag var osäker om jag hade sett rätt men det fick mig att tveka. Om jag verkligen skulle fortsätta. För ett tag stod jag bara där och tvekade. Det kändes som en hel dag gick för plötligt blev det natt. Och då undrade jag om det var för sent. Om jag hade gått för långt. Men jag kunde knappast vända och jag kunde knappast stå kvar så jag tog ett steg in, in i mörkret, in i det okända…

Jag drog spruten upp och ner, upp och ner. Jag gjorde så konstant hela tiden. Vattenångorna gjorde mitt ansikte alldeles vått. Jag trivdes som fisken i vattnet på det här jobbet. Det fanns inget annat jag kunde tänka mig göra. Jag visste ju att jag kunde lägga upp bananer i City gross men nu när jag hade flyttats upp till en steg 3 placering så behövde jag inte tänka på det något mer. De andra höll på med degen. Jag höll på med disken. Jag tog en plåt i taget. Degen gick lätt bort. Den var inte kladdig och fastnade ingenstans. Jag sprutade upp och ner, upp och ner. Vattnet var varmt. Det kände man på ångorna som åkte upp mot ansiktet. Jag tyckte att det var rätt bekvämt att ångorna åkte upp mot ansiktet. Det fick det att kännas som att jag duschade lite granna. Jag var dock osäker på om de ville ha mig där. Det kändes som om de inte ville ha mig där. Vilket kändes lite jobbigt eftersom jag verkligen ville ha jobbet. Jag ville stå och diska plåtar. Jag visste inte så många andra arbetsuppgifter. Kanske att jag skulle vika kartonger? Och kanske att jag skulle göra det de sista jag gjorde? Jag gjorde det de sista jag gjorde. Vikte kartonger. Och de kartonger som var vikta ställde vi längs med väggen. Så gjorde vi tills hela väggen var full av kartonger. Då var det dags att gå hem. Men jag ville inte gå hem än. Jag ville va kvar ett litet tag till. Bara stå där och ta in stämningen. Känna att något var annorlunda. Något som hade med landskapet att göra. Jag kunde känna en kall bris komma från väggen där vi hade ställt kartongerna. Jag visste inte om jag skulle flytta på kartongerna eller hur jag skulle göra men jag kände i alla fall på väggen och märkte att den var gjord av papper. När jag tryckte lite till så gick den sönder och avslöjade ett vintrigt landskap på andra sidan. Jag valde att flytta på några kartonger så att jag skulle kunna ta mig fram till väggen ordentligt. Sedan rev jag upp en större del av väggen. Snö välde ut från väggen och hamnade på golvet. Jag visste inte riktigt hur jag skulle göra nu. Jag var inte riktigt klädd för det men valde att gå ut i snön. När jag gjorde det så försvann rummet bakom mig. Enbart snölandskapet var kvar och det var vitt och snöigt… 

Inte alls som det hade varit förut. Visst det hade varit vitt men inte snöigt. Jag kände igen landskapet. Jag hade varit här förut. I en annan tid, i en annan plats.

Jag tog varje plåt en och en. Jag sprutade upp och ner, upp och ner. Ångorna åkte upp på mitt ansikte så att det blev alldeles vått. Det verkade vara en ovanligt lugn dag på jobbet. Inga ljud eller röster hördes från de andra. Var va de andra förresten? Jag gick för att kolla men ingen var där. Jag bytte jobb och vek kartonger i stället. Kände en svag bris från väggen men tänkte inte mer på det. Det enda jag tänkte på var att göra jobbet. Det var så viktigt. Annars skulle någon ta mitt jobb. Ända in i det längsta försökte jag förhindra att någon tog mitt jobb…

Men jag kunde verkligen känna en kall bris från väggen där jag ställde kartongerna. Vad var det frågan om? Jag gick fram och kände på väggen och den guppade. Det här var inte en vägg längre; det här var papper. Hur hade det gått till? Jag tryckte lite till och en reva uppstod i pappret. Snö vällde ut bland kartongerna och jag bara stod där, stirrandes på snön, förstod ingenting. Vad var det som hände? Fortsatte stirra på snön som att jag inte förstod någonting. Och började sedan fundera över om jag skulle gå ut eller om jag skulle stanna kvar och fortsätta vika kartonger. Och om jag stannade kvar och vek kartonger; skulle jag bara stå och stirra på den här snön då? Eller skulle jag försöka städa upp det på något vis? På något vis skulle man kunna säga att jag var arbetsskadad för ATT DET VÄLDE UT SNÖ UR EN VÄGG VAR INGET NORMALT! Men kunde jag fatta det någon gång? Jag kunde inte fatta det någon gång. Det var för overkligt för att vara sant. Och ändå var det sant…

Så jag klev ut i snön och kände kylan sprida sig längs med min kropp. Snön blev långsamt djupare och djupare och när jag klev ut på det som var på andra sidan väggen så försvann jag plötsligt i snön…

Döda inte magin! Det är den som håller oss levande. Som får oss att fortsätta leva…

För vad ska man göra utan magin? Vad finns bortom horisonten?

Ännu mer av samma gamla gräsmark. I alla oändligheters oändligheter…

Och det vill du väl inte döda? Fast vänta lite nu; jag tänkte ju skriva om något annat först…

Det blir ju ofta så. Att det inte blir som man tänkt sig…

I alla oändligheters oändligheter. Kommer jag söka efter magin…

Och hittar jag den inte så hittar jag på den i stället…

Det är jag ju så bra på att göra med så mycket annat…