Varför ska det alltid handla om mannen för? Man, man och man. Är det de enda jag tänker på? Jag önskar att jag kunde tänka på något annat för en stund. Men jag är väl obotlig mansbebis. Tyvärr. Men jag borde kunna skriva ur en tjejs perspektiv också. Om jag vill det. Och det vill jag. Det var så länge sen dock. Som jag var ihop med en tjej. Om jag ens har varit det. Jag hoppas att jag varit det. Jag står inte ut med tanken att inte ha varit det. Att allt bara var en lögn. Också lever man på med livet och med allt vad det innebär. Men man har fortfarande inte fått svar på frågan; var vi ihop? Den kommer man aldrig få svar på. Men det viktiga är väl att gå vidare. Och skifta fokus från sin mansdominerande sittplats och ge plats till den feministiska rösten. Den som säger att kvinnor är människor…

Står en man och väntar på bussen för att ta sig till jobbet? Som han gjort i ett antal år just nu? Jag frågar för jag har inte fått något svar än vad meningen med livet är. Är det att jobba varje dag? Eller att göra något meningsfullt av sin tid? Jag försöker begripa det här som är livet. Hur det ska levas. Det är för mig ett mysterium. Som ingen har svar på. Därför lever så många på så många olika sätt. Och det är väl lite så livet ska levas också? Man har inga svar. Därför levs livet på så många olika sätt. För man försöker ta reda på vilket sätt som är rätt. Trotts att det inte finns något rätt sätt att leva på. Säg det till mannen som står där på busshållplatsen! Att det inte finns något rätt sätt att leva. Och att han kan fortsätta åka sin buss. Och att han kan fortsätta jobba. Fortsätta drömma. Vad var det vi drömde en gång? Drömde vi om en bättre värld?

Idag började jag dagen med att bädda sängen och ta medicin. Jag stängde av radion och gick till bussen som skulle ta mig till busstationen. Där tog jag en buss till Gripenskolan och tog en promenad till jobbet där en reva i verkligheten påminde mig om något. Den påminde mig att det blåste väldigt mycket i mitt undermedvetna. Jag kom till jobbet och bytte om. Tog en frukost beståendes av macka med salami och gurka, yoghurt med puffar och müsli, äppeldricka, apelsin, vattenmelon och kaffe. Efter frukosten så dammsög jag lite men jag behövde inte göra det så länge så fick en annan ta över det. I stället hjälpte jag till att torka borde. Jag fyllde på müsli, cornflakes och puffar. Jag tog ut skålar, talrikar, koppar och glas. Jag hjälpte till att packa upp varor och gå med dem till de ställen som de skulle till. Mot slutet så slängde vi kartonger, glas och metall. Sen var vi färdiga. Jag tog bussen till busstationen och handlade baguette, mjölk, pajer, chips och Mer päron och svartvinbärs/hallondricka på Hemköp. Jag gick till Stora torget och stod vid socialdemokraterna och sen Miljöpartiet när Jimmie kom i sin buss. Det hördes jubel men det sades att åtminstone hälften var emot Åkesson. Det fanns en tjej som jag funderar kring vad jag känner för. Hon står med Miljöpartiet men verkar inte vilja ha något med mig att göra. Så det kanske är så det blir; ingenting vad jag vet i alla fall. Jag gick rätt tidigt eftersom jag tyckte det var för mycket folk där. Det betyder inte att jag inte sett vad som skett på Stora torget idag. Och historiens dom kommer va hård mot dem som stått på fel sida om den. Jag åkte i alla fall hem. Sen dess har jag hört att åtta till vänsterpartister spridit antisemitism och tänkt på alla gånger som Ebba hyllat Israel och liknande gäng. Men där sprids det ingen antisemitism tydligen. Jag kom hem och åt en macka jag hade gjort på jobbet. Jag såg färdigt Green lantern och har även sett senaste avsnittet av Lanterns. Har ätit ännu en matlåda och ska väl snart gå och lägga mig. Jag tror jag ska skriva ett enskilt inlägg om skrivandet. Alltså just det där skrivandet om drömmar jag håller på med och som en del kanske tycker är lite underligt. Jag hoppas det blir lite mindre underligt då…

Ett svart hål som såg in mig och jag kunde bara följa med. Okontrollerat och förvirrat. Rymden har verkligen många färger. Och om man bortsåg från det faktum att det inte finns någon luft där så var det hyfsat betryggande. Om nu rymden kunde vara betryggande. Visste jag inte. Men jag ville gärna komma bort från den panikslagna oundvikliga känslan av att kvävas till döds. Jag ville gärna leva. Och jag ville gärna leva i ett landskap jag kände igen.

Dessa landskap var sällan densamma. Det visste ju jag som hade varit i dem. Men det var så länge sen sist. Jag trodde aldrig att jag skulle komma tillbaka hit. Till mina egenskapade världar. Jag visste inte längre hur man skapade dem. Så jag hamnade i ett vakuum. Om jag inte var försiktig skulle jag bara sugas med och inte kunna kontrollera var jag skulle hamna. Jag skulle få uppleva saker som jag inte upplevt på evigheter. Och se platser jag inte sett på evigheter. Men det skulle inte vara något konstigt med det. Eftersom det var vad jag ville se.

Så jag sögs med i de svarta hålen. Och lät händelserna ha sin gång. Snart skulle det svarta upphöra. Och ett annat landskap uppenbara sig.