Inombords så skrek jag. Än en gång hade jag hamnat i en sån där arbetsåtgärd. De hette en annan sak men krävde samma sak. Att man skulle jobba. Och det med ett leende på läpparna till och med!

De kom till mammas lägenhet och satte sig i köket. Jag har för mig att de var två. De presenterade Fia-verksamheten. Berättade om systemet de hade med steg 1,2 och 3-system. Jag minns inte riktigt hur stegen gick till men jag har för mig att om man gick 1 så behövde man mest hjälp, 2 så behövde man hjälp men var lite mer självständig och 3 så var man helt självständig. Det var tydligt att den här personen inte accepterade att man inte jobbade. Så vad skulle de göra? Vräka mig?

I å för sig bodde jag hos mamma så det kanske skulle bli lite konstigt. Men menade de verkligen att det här systemet var bättre än Arbetsförmedlingen hade? Jag tyckte inte det. Jag tyckte det var slavgöra. Men sa inget. Varför sa jag inget för? Jag sa i å för sig ingenting då, men senare, om alla möjliga saker egentligen. Varför stod jag inte på mig mer? Om jag nu ville ha en förändring?

Det är väl lätt att vara efterklok. Helt enkelt. Och jag jobbar fortfarande i samma system. Men har inte skrivit så mycket om det förut. Så min första praktikplats var City gross. Där fick jag lägga upp bananer. Jag hade, några dagar tidigare, gått vägen mot City gross för att se hur lång den var. På vägen hade jag stött på en orm på stigen. Som fridfullt slingrade iväg. Jag visste inte vad det betydde. Men fortsatte min promenad mot City gross. Tog kort. Och till slut började jag första arbetsdagen. Vilket var, som sagt, att lägga upp bananer. Men den praktikplatsen var inte långvarig. Snart hade de hittat en annan praktikplats åt mig. En som låg lite längre bort. En som heter Tonys pizza…

Mamma och jag skulle till Stockholm. Tydligen skulle jag göra någon utredning för något som heter autism eller asberger. Vi tog bilen till Södertälje syd för att åka tåg resten av vägen. Väl i Stockholm skulle vi gå en liten bit mellan de höga byggnaderna. I Stockholm var det lagom mycket folk. Vad nu det betydde. Vi skulle till en sidogata och gå ännu en bit. Jag trivdes rätt bra där bland de höga byggnaderna och på ett ställe tyckte jag mig se växtlighet. Det var nog precis där vi skulle in. Och vi skulle gå in i en av de här byggnaderna som vi gick mellan.

Till skillnad från miljön utifrån var insidan nattsvart. Alltså inte nattsvart på det viset att det var mörkt utan det var nattsvart mentalt. Jag förstod att jag skulle påbörja något som skulle vara svårt att ta sig ur. Om det ens gick.

Utredningen gick till som så att jag skulle göra en massa uppgifter och så skulle någon som kallade sig psykolog avgöra om jag hade någon diagnos. Vid ett tillfälle skulle jag låtsas borsta tänderna och då hade jag tydligen svårt att föreställa mig saker. Vilket jag inte alls höll med om då jag man konstant hela tiden föreställer saker när man skriver. Ibland skulle man nästan kunna säga att man är psykiskt sjuk när man hör röster och sådana saker men det är väl så livet är för en skrivande person antar jag. Men att jag skulle ha svårt att föreställa mig saker håller jag inte med om.

Efter verkade alla vara nöjda. Mest mamma faktiskt som jag undrade vad hon höll på med. Hon verkade tro att hon visste vem jag var. Men vem jag var när jag var fem år säger inget om vem man är som person när man är trettio år. Och jag kunde fortfarande inte begripa varför polisen kom och hämta mig.

Allt var inte dåligt den dagen trotts allt. Vi var på ett café efteråt och det var ju bra. De svårigheter jag har upplevt efteråt, bland annat att ta körkort, vet jag inte om de har något med diagnosen att göra. Jag kan dock tycka att Trafikverket inte kan ta beslutet att jag inte ska få ta körkort på grund av någon så kallad psykos. Men det behövde jag inte tänka på just då i alla fall. Däremot skulle jag lära känna Fia-verksamheten som skulle bli en lite väl stor del av mitt liv…

Såg They will kill you på HBO max. Det här var en film som verkligen var bra! Mycket blod men bra! Så vad ska jag avslöja om denna blodiga film då? Jag vågar egentligen inte avslöja någonting utan det är upp till er att ta reda på vad den handlar om. I betyg får den fem av fem. Om det hade varit möjligt sex av fem men det går ju inte. Så vi får nöja oss med det möjliga här…

Idag började jag dagen med att ta medicin, bädda sängen och stänga av datorn. Därefter tog bussen till busstationen där jag gick resten av vägen mot jobbet. Väl på jobbet var det bara att hälsa Nadja tillbaka till jobbet igen och byta om. Jag tog en frukost beståendes av macka med salami och gurka, yoghurt med puffar och müsli, äppeldricka, apelsin, vattenmelon och kaffe. När jag satt och försökte äta frukost så märkte jag att det var någon konflikt mellan Heilar och Nadja. Jag berättade i alla fall att jag behövde vara ledig på onsdag eftersom jag skulle till tandläkaren då. Men jag klarade inte av att vi skulle prata bakom ryggen på Nadja. Ville han se henne död eller vad menade han? Jag har önskat livet ur min egen mamma. Det är en börda jag kommer få bära resten av livet. Men jag önskar inte livet ur mina arbetskamrater. Jag blev så livrädd på något sätt. Jag hoppas han kommer på bättre tankar för jag klarar inte av att höra något mer av hans bekymmer och rasistiska ideologi. Jag tror han skulle protestera om jag sa att han var rasistisk, men jag kan inte se det på något annat sätt. Hon från utlandet, han en vanlig svensk. Visserligen har jag för mig att han sa att han var judisk märkligt nog. Vilket inte går ihop för mig; hur kan man bete sig på det sättet med den bakgrunden? Efter frukosten så dammsög jag i alla fall. En till arbetskamrat kom och hon dammsög resten av restaurangen. Så jag och han, ja rasisten, slängde sopor. Både glas, metall och kartong. Sen gjorde vi inget mer. Jag väntade på att bussen skulle gå och läste lite. När bussen väl gick sen så tog jag den och tog sen bussen till Brandholmen. Efter det har jag inte gjort så mycket. Såg ett till videoklipp av Whataboutit. Har tänkt mycket på det som hände på jobbet idag. Han känns väldigt mycket som en person som skulle säga ”svikare” eller något annat elakt om det här kom ut. Ett trick han lärt sig är att låtsas vara motarbetad. På det sättet kan han säga att det är alla andras fel. Och det gör det väldigt svårt också eftersom det känns som det är alla andras fel. Min enda livlina just nu är skrivandet. Jag vet inte om jag dör imorgon eller lever men jag hoppas verkligen att jag lever. Om inte annat så kommer jag fortsätta skriva. Och jobba. Och med de orden får jag väl sätta punkt för den här dagboksanteckningen…

Idag började jag dagen med att duscha. Jag tog en frukost beståendes av knäckebröd och pulverkaffe. Vid ett-tiden gick jag ner till gården för att äta midsommarmat med de andra. Jag hade rostbiff, potatissallad, sill och Mer med någon smak med mig. Så midsommarmaten blev väldigt lyckad! Efter maten skulle de ha en del annat som lekar och efterrätt men jag skulle gå innan dess. Med mig hade jag packat böckerna Himmelsdalen och Fängslad av Erdogan. Jag tänkte att mamma kunde få tillbaka Fängslad av Erdogan eftersom jag läser Himmelsdalen. Jag tog bussen till busstationen och Övre frösäng. Väl där så möttes jag av en väldigt glad Bella. Vi gick in och eftersom jag redan hade ätit så var jag inte så hungrig än. Mamma, däremot, åt lite grann. Någon macka och lite pulverkaffe och så. Vi såg på tv 4-nyheterna och när vi hade gjort det så åkte vi iväg. Först till Gamla Oxelösund för att se om det var något firande kvar där men de hade stängt igen allting. Sen åkte vi till Jogersö där jag badade och jag badade mycket. Det var mycket skönt att bada och det märks att det börjar bli sommarvarmt i vattnet. Efteråt gick vi runt lite grann och letade efter hundbad och jag fick lite ont i fötterna men det var inget farligt. Vi gick först till en båthamn men vände och gick till en klippa. Jag försökte bada men det var för halt. Bella fick bada tassarna i alla fall och vi hittade ingen sandstrand som en annan som var där sa att det var där någonstans. Vi åkte tillbaka och letade efter en affär som var öppen. Ingen av de större butikerna var öppna men däremot en liten i närheten av där mamma bor där jag kunde köpa Fanta, Coca cola och chips. Efter det åkte vi hem till mamma och lagade mat. Det blev potatismos med lax och fiskpinnar och till en början såg vi på sport på SVT men mamma ville se något annat så vi bytte till någon filmkanal där de sände Inferno. Eftersom det blev rätt sent så sms;ade jag boendet och sa att personalen kunde lägga fram medicinen. När filmen var slut åkte vi hem till mig och mamma fick följa med in en liten sväng så hon fick se gurkan jag höll på att odla och hon fick med sig boken Inferno som vi precis hade sett filmen av. Kanske lär man sig något nytt. Kanske man får ett nytt perspektiv på filmen. Jag hoppas hon gillar den i alla fall. Mer har jag inte gjort idag. Eftersom jag skriver det här en annan dag bevisar kanske att jag blev rätt trött efter allt som hände den dagen. Jag kommer nog inte skriva någon mer dagboksanteckning på ett tag i alla fall…